Skrotad mängdrabatt för småbrott - en reform som leder till skräcksamhälle?

Om en person begår ett grovt brott 3 gånger och får 1 år i fängelse varje gång så skyddas vi från honom i 3 år! Om den personen istället fick 10 år alla dom 3 gångerna så skyddas vi från honom i 30 år! Väldigt simpelt, givetvis ska man sitta länge i fängelse om man begår brott!

Det är inte enkelt. Det är därför vi har mängdrabatt.

I USA skiljer på consecutive och concurrent. Där concurrent är som vår mängdrabatt.

Mängdrabatt sticker i ögonen. På ett sätt. Men verkar rimligt på ett annat sätt.

Säg att en yrkesbrottsling med lägenhetsinbrott som specialitet åker dit för ett inbrott. Inget annat kan bevisas. Han får 6 månader.

Hans ”kollega” som också åkte ditt för ett inbrott var dum nog att ha sparat saker hemma så han kunde bli kopplad till 100 inbrott.

Å ena sidan har han gjort 100 inbrott var och ett värda 6 månaders fängelse, dvs 600 månader eller 50 år. Å andra sidan är 50 år väldigt hårt i vårt rättsystem. Det skulle för det första överskrida vårt s.k. livstidsstraff.

Väldigt svår fråga. Ska en serie-inbrottstjyv som begått brott värt vart och ett litet men sammantaget värt 50 år få sitta det (eller ca 34 år enligt 2/3 regeln) medan Mattias Flink fick 36 år (typ).

Hur värderar man 100 lägenhetsinbrott mot 7 döda?

Hur värderar man seriebrottslighet mot enstaka extrem grov brottslighet?

Har man begått hundra villainbrott finns det flera hundra offer som lever med obehaget att inte längre vara trygga i sitt eget hem.

Jag tycker vi borde ha omvänd mängdrabatt istället. En person som begår ett brott en gång bör kanske inte straffas så hårt eftersom alla kan göra snedsteg - undantaget grova brott givetvis. Bryter man däremot mot lagen upprepade gånger är det inte längre ett misstag utan ett kriminellt mönster.

Det lilla antalet som begår många brott orsakar enorma kostnader och lidande för samhället. Lock em up!

Det är inte enkelt. Det är därför vi har mängdrabatt.

I USA skiljer på consecutive och concurrent. Där concurrent är som vår mängdrabatt.

Mängdrabatt sticker i ögonen. På ett sätt. Men verkar rimligt på ett annat sätt.

Säg att en yrkesbrottsling med lägenhetsinbrott som specialitet åker dit för ett inbrott. Inget annat kan bevisas. Han får 6 månader.

Hans ”kollega” som också åkte ditt för ett inbrott var dum nog att ha sparat saker hemma så han kunde bli kopplad till 100 inbrott.

Å ena sidan har han gjort 100 inbrott var och ett värda 6 månaders fängelse, dvs 600 månader eller 50 år. Å andra sidan är 50 år väldigt hårt i vårt rättsystem. Det skulle för det första överskrida vårt s.k. livstidsstraff.

Väldigt svår fråga. Ska en serie-inbrottstjyv som begått brott värt ett och ett sammantaget värt 50 år få sitta det (eller ca 34 år enligt 2/3 regeln) medan Mattias Flink fick 36 år (typ).

Hur skulle vi värdera 100 lägenhetsinbrott mot 7 döda?

Hur värderar man seriebrottslighet mot enstaka extrem grov brottslighet?

Den farliga bieffekten:
Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora?

Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.

Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.

Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.

Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.

Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.

Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.

Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.

Diskussionsfrågor:

1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?

2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?


VIKTIGAST:

3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?

Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.

När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?



OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.

Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.

​Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.

​Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.

Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.

Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.

Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.



EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.

När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.

Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?

Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?

Ja han har tydligen suttit 7 år för knivvåld tidigare. Hade han fått 25 år så hade svensken levt idag.

Längre straff ger ofta högre återfallsfrekvens och leder till att personen också begår grövre brott.
Genom att fängsla en person på gränsen istället för rehabiliterande åtgärder så skapar man oftare en livsstilskriminell och därmed i längden fler brott.


Det bästa skyddet är att 1)förebygga brott 2)Klara upp brott 3)rehabilitera brottslingar 4)låsa in/straffa brottslingar.
1 och 2 är de överlägset viktigaste och där gör i princip inget alls av Tidö, det dras till och med ner mycket på 1.
Samma med 3. Det minskas kraftigt på 3 vilket kommer ha väldigt stora negativa konsekvenser.
Det enda man storsatsar på är 4. Vilket enbart är en kortsiktig lösning men som ofta leder till längre problem över tid.
Det är för dyrt rehabilitera alla babbar som begår brott och dessutom är lågintelligenta och analfabeter.

Dessutom kommer de 100 000nya varje år där många väljer begå brott, nej öka utvisningarna är det enda som minskar brottsligheten

Att man enbart gör 4 är för att det är extremt enkelt att få folk som dig att tro att det fungerar.
Det känns bra och låter bra. Lätt sätt att köpa röster, jag använder ordet köpa för att det är en extremt dyr politik.

Eftersom man bedömer enskilda brott för sig och efter brottets natur, så kommer det givetvis få olika påföljder. Därför kan du inte jämföra stöld med massmord eftersom det helt saknar realitet och proportion till varandra. Det borde du väl förstå?

Men bara för att du snor saker så skall du inte komma undan med en rabatt, det skapar ett incitament att det är okej och att rättsstaten ser mellan fingrarna. I vilket leder i sin tur till att förtroende för rättsväsendet raseras. Det är bara att se tex prop 47 i Kalifornien och hur folk tappat förtroende för polis samt rättsväsendet när man tillåter stöld.

Om jag nu skall svara på din hypotetiska fråga; så svar ja, personen borde få avtjäna 50 år eftersom individen har åstadkommit en så pass skada mot samhället, brottsoffren samt fått grova ekonomiska påföljder som uppgett till det höga straffet. Person ifråga har bara inte stulit saker av monetära värden utan även emotionella som är ovärderliga utifrån varje brottsoffer, sedan kommer också det komma högre kostnader när det gäller tex försäkring etc.

I fallet Mattias Flink, tycker jag personligen att han borde fått dödsstraff alternativt inlåst på obestämd tid.