Citat:
Ursprungligen postat av
Bimbodeluxe
Chang Frick har under rubriken "Hata och hota journalister på rätt sätt - Så här gör du" tipsat om att orosanmäla misshagliga journalisters barn om det tex finns bilder på alkohol i hemmet på sociala medier.
Christian Peterson har hållit en kurs i vad man bör säga eller skriva i en orosanmälan för att soc ska ta den på allvar om en journalist skrivit något som inte passar honom/dem. Detta har också hänt ett flertal gånger.
Nick Alinia deltog i kursen och säger själv att han orosanmält journalister han retat sig på.
Fråga:
Ni som gillar dessa killar, vad tycker ni om denna metod, känns det som att vi får ett öppet och sunt debattklimat av den? Eller är ni helt ok med att skrämma meningsmotståndare till tystnad?
Jag varken gillar nämnda personer eller metoderna (i och för sig ogillar jag inte heller nämnda personer, utan är ganska neutral känslomässigt), men tycker du inte det hade varit intellektuellt hederligare av dig att nämna att Fricks artikel utgick ifrån att folk borde börja använda samma metoder som gammelmedia och vänsteraktivister inom gammelmedia redan använder? Samt att den uttalade målsättningen med det är att få gammelmediaaktörer till förhandlingsbordet för att ta sitt sociala ansvar för den sortens agerande? Så att liknande agerande upphör?
Citat:
Men alla hot är inte olagliga. Att ”hota” att stämma någon i tingsrätten om man inte lyckas lösa en konflikt sinsemellan är fullt tillåtet. Eller om en chef säger till en anställd att om denne inte slutar komma för sent till jobbet kan det bli fråga om löneavdrag. Det är en sorts hot som faller inom lagens ramar.
Dessa regler, skrivna som oskrivna, behärskar de stora mediehusen med perfektion. Men de som drabbas av, vad jag vill kalla ”instrumentell journalistik”, har inte samma färdigheter att försvara sig eller gå till motattack. Därför är det dags att jämna ut oddsen.
Citat:
I början av 1900-talet organiserade sig folk på arbetsplatserna och krävde fackliga rättigheter. Men de var i underläge mot företagsägarna som i många fall kunde göra lite som de ville. Det var då strejkerna kom till som en strategi för att tvinga de kapitalstarka ägarna till förhandlingsbordet.
Metoden var effektiv och med tiden fick Sveriges löntagare bättre arbetsvillkor, högre löner och tryggare anställningar. Strejkerna och blockaderna tvingade fram ett större socialt ansvarstagande.
Det finns likheter med det mediala skyttegravskrig vi ser idag. Aktivistiska journalister och hela mediehus använder metoder som slår mot svagare grupper. Ett talande exempel är #metoo där Benny Fredriksson till slut tog livet av sig. Har denna tragiska händelse lett till en förändring hos mediehusen? Har det stiftats nya lagar? Har pressetiken uppdaterats, eller sanktionerna mot den som kraftigt går över gränsen?
Nej. Det har pratats och ältats journalister emellan till förbannelse, men vi har idag ingen som helst garanti på att detta inte upprepas igen.
Vi behöver tvinga fram medieaktörerna till förhandlingsbordet och kräva ett större socialt ansvarstagande. Om en polischef varnar för kriminella klaner, diskutera inte ordval utan låt folk istället få ta del av problembeskrivningen. Det är trots allt vi som tvingas betala public service för deras journalistik, vare sig vi vill eller inte.
https://nyheteridag.se/hata-och-hota-journalister-pa-ratt-satt-sa-gor-du/
