Citat:
Usch, det låter helt bisarrt att tvingas göra abort av någon annan. Hoppas verkligen de polisanmälde (fast man kanske ändå inte blir så sugen på att ha ett barn tillsammans med någon som hotar en till livet, å andra sidan).
En del kvinnor har dock väldigt lätt för att bli gravida. Tom. med p-medel, blir de gravida. Och då de kanske fortfarande ser abort som det minst dåliga alternativet för dem i livet just då, så kan det ju bli fler än en abort...
Ja, givetvis är det bästa om inga oönskade graviditeter kommer till. Men det är lite av en utopi. Folk älskar sex. Och med tanke på hur jädra mycket samlag befolkningen sammanlagt har per år, så är det ju inte konstigt om det vid cirka 35 000 av alla dessa samlag, sker oönskad graviditet. P-stav i kombination med kondom eller avbrutet samlag, är ju en rätt säker metod. Att bara använda en p-metod eller ett p-medel, är inte så säkert alla gånger.
Men blir det en oönskad graviditet, så måste ju kvinnan få göra en säker, laglig och reglerad abort. Inte behöva genomgå graviditet och förlossning mot sin vilja, med alla de risker det kan innebära för hennes liv, kropp och hälsa.
Nja, kvinnor vet nog hur svårt det är med abort. Men det är på ett teoretiskt plan, de vet det. Och då kan det vara lätt att tänka bort det och tänka "det händer inte mig" och att man själv kommer kunna klara det enklare... Först vid skarpt läge blir det tydligare att det var precis så svårt som andra har varnat för att det var.
Usch, låter riktigt jobbigt!
Jag har själv också "varit med om" aborter på nära håll. Ingen picknick, inte. Svårt lidande för kvinnor som är med om det! Två av några av alla de kvinnor jag känner som har gjort av abort, blev tvingade till det. Av den som gjort dem gravida. De blev hotade till att göra abort. Mycket allvarliga hot. Hot om liv och död. Dessa kvinnor Ville alltså inte göra abort. Men vågade inte göra annat. Övriga jag känner som har gjort abort har mer eller mindre gjort det för männen som har gjort dem gravida, skull. Där var det främst männen som ville/var drivande. Förutom två. En var bara 13-14 år och gjorde det lika mycket för sin egen skull. Den andra och hennes man var väldigt glada över att det skulle bli barn, men på ett ultraljud upptäcktes sådana missbildningar på fostret, så det mest humana var att göra abort och inte tvinga barnet att födas och lida till döds efter sin födsel.
Har även varit med om missfall på nära håll och känner folk som har fått missfall... Det är dock "lättare" att hantera. Då det ju är "naturens gång" på något sätt. Och det går också att sörja det fullt ut. Svårare för dem som har gjort abort att få sörja och tröst, när det ju är de själva som har beslutat om aborten. Svårare för dem att söka tröst då...
Hur var det för er, med aborten? Vad var orsaken? Om du vill berätta.
Ah! Båda mina barn är födda med akuta kejsarsnitt! ja, det är kaotiskt, det. Men som du skriver: ett väldigt trevligt slutresultat!
Det finaste!
Ja, givetvis är det bästa om inga oönskade graviditeter kommer till. Men det är lite av en utopi. Folk älskar sex. Och med tanke på hur jädra mycket samlag befolkningen sammanlagt har per år, så är det ju inte konstigt om det vid cirka 35 000 av alla dessa samlag, sker oönskad graviditet. P-stav i kombination med kondom eller avbrutet samlag, är ju en rätt säker metod. Att bara använda en p-metod eller ett p-medel, är inte så säkert alla gånger.
Men blir det en oönskad graviditet, så måste ju kvinnan få göra en säker, laglig och reglerad abort. Inte behöva genomgå graviditet och förlossning mot sin vilja, med alla de risker det kan innebära för hennes liv, kropp och hälsa.
Nja, kvinnor vet nog hur svårt det är med abort. Men det är på ett teoretiskt plan, de vet det. Och då kan det vara lätt att tänka bort det och tänka "det händer inte mig" och att man själv kommer kunna klara det enklare... Först vid skarpt läge blir det tydligare att det var precis så svårt som andra har varnat för att det var.
Usch, låter riktigt jobbigt!
Jag har själv också "varit med om" aborter på nära håll. Ingen picknick, inte. Svårt lidande för kvinnor som är med om det! Två av några av alla de kvinnor jag känner som har gjort av abort, blev tvingade till det. Av den som gjort dem gravida. De blev hotade till att göra abort. Mycket allvarliga hot. Hot om liv och död. Dessa kvinnor Ville alltså inte göra abort. Men vågade inte göra annat. Övriga jag känner som har gjort abort har mer eller mindre gjort det för männen som har gjort dem gravida, skull. Där var det främst männen som ville/var drivande. Förutom två. En var bara 13-14 år och gjorde det lika mycket för sin egen skull. Den andra och hennes man var väldigt glada över att det skulle bli barn, men på ett ultraljud upptäcktes sådana missbildningar på fostret, så det mest humana var att göra abort och inte tvinga barnet att födas och lida till döds efter sin födsel. Har även varit med om missfall på nära håll och känner folk som har fått missfall... Det är dock "lättare" att hantera. Då det ju är "naturens gång" på något sätt. Och det går också att sörja det fullt ut. Svårare för dem som har gjort abort att få sörja och tröst, när det ju är de själva som har beslutat om aborten. Svårare för dem att söka tröst då...
Hur var det för er, med aborten? Vad var orsaken? Om du vill berätta.
Ah! Båda mina barn är födda med akuta kejsarsnitt! ja, det är kaotiskt, det. Men som du skriver: ett väldigt trevligt slutresultat!
Det finaste!Ja, att abortera foster med svåra missbildningar som endast kommer ha ett kort liv av lidande att se fram mot, det tycker jag definitivt är det mest humana. Sedan är jag lite kluven gällande exempelvis saker som Downs syndrom. Min fru jobbar inom vården och hon berättade nyligen att det numera faktiskt är en sällsynt diagnos. Anledningen är naturligtvis att fler väljer abort efter KUB-testet. Jag minns en debatt på TV för 10+ år sedan där man diskuterade just detta. Alla såg ganska obekväma ut, speciellt de som argumenterade för att man skulle fortsätta screena för DS och låta föräldrarna abortera sådana foster. Så vände sig plötsligt programledaren till en person med Down's Syndrom och frågade: "Vad tycker du när du hör det här?" Den var tung att se faktiskt.
Jo, gällande vår abort. Vi har unga på den tiden, under 20 båda två. Jag skulle åka ut i stora världen på långresa och vi hade ett uppehåll i förhållandet. Precis innan jag åker fick jag reda på två saker: att hon var gravid och att hon hade bokat in tid för abort. Att jag skulle få en så stark reaktion på detta förvånade mig verkligen, började tänka en massa på hur det skulle vara att bli pappa, glo på bebisar på bussen osv. Det var som om någon sorts "switch" i hjärnan slogs på. Och så kändes det så sorgligt på något vis att man aldrig fick veta vad det skulle blivit för någonting. När vi sedan bestämde oss för att försöka bli föräldrar så var vi runt 25, så ganska tidigt, men då blev det ett missfall. På första ultraljudet efter 8 veckor så hittade de inga hjärtslag - fostret hade dött. Vi fick piller med oss hem och "good luck!" ungefär, sedan fick vi svabba golvet (hon hann inte till toaletten i tid). Fy fan, det var hemskt!
Haha, ja, kejsarsnitt alltså.. vilken berg- och dalbana! Vi höll på i 9 dygn med att få igång förlossningen men när det äntligen hade kommit igång på allvar så gick det åt h-vete plötsligt. De bara kom in och slet ut alla slangar och halvjoggade iväg med frugan i sängen, jag fick klä på mig operationskläderna i farten och jogga efter. Väl därinne så märkte de att han höll på och dö, så de sa bara "Pappan, ut." och skickade ut mig. Då var jag inte stark! Men så tog det typ tre minuter så hörde jag skrik och så fick jag komma in och symboliskt klippa navelsträngen (som ju redan var klippt).
Var det något liknande för dig?
