Hur länge är det härligt att vara heroinist?

Om allt går åt helvete är det skönt att veta att man alltid kan bli heroinist, tänker jag. Men hur länge håller det? Hur länge njuter man av det? Hur lång är perioden där det positiva överväger det negativa som heroinist, förutsatt att man är så ekonomiskt tryggad att man kan sluta jobba och ta heroin varje dag?

Om du är så tät att du kan ta heroin varje dag så kommer du nog inte att överleva i många månader. Antagligen inte annars heller, då de flesta dör inom ett halvår efter introduktionen.

Men jag antar att du syftar mer på själva känslan, förutsatt att du skulle ha råd varje dag samt inte dö? Jadu, bra fråga...

Jag gissar bara, men även om du skulle ha ett läkarteam som ger dig perfekta doser och övervakar dig, så kommer du till slut bli helt avtrubbad.
Den vanliga världen blir också ointressant.
Din kropp och hjärna blir slutkörda.
Du vill dö till slut!

Har en gammal polare som tar tjack och heroin typ varje dag, det har han gjort i typ 30 år. Han verkade må lika bra efter 25 år som han gjorde i början. Vet fan inte hur han får ihop det.

Ha ha du har ju ingen koll alls

Det beror på hur du menar man njuter av det.
För njuta av det kommer du ju alltid göra.
Men hur beror ju på ditt bruk. Hur ofta och hur mycket.
Där kan du påverka.
Fast går du in dig hårt så går det nog inte att njuta av lite då och då så att säga.

Jag pratar om att ge sig hän fullständigt.

Ja då är det nog mest din egen inställning som avgör.
För njuta kommer du ju göra men inte på samma sätt.

Flesta dör inom ett halvår? Aa tjena..

Jag älskar heroin, men det tar inte många månader innan man mest rar det för att bli "normal", men man får fortfarande energi, massa mys, det mesta av det goa, alltid.
Men toleransen ökar så det behövs mer och mer.
Då kan man antingen gå på någon annan opiat eller dra ner på dosen ett tag. Så håller det på.

Nåde den dagen då allt är slut och avtändningen kommer.
Det är det värsta en människa kan må fysiskt.

Tänker det är ungefär som alkohol. Du njuter så länge du kör på medans du bryter ner dig själv.

Du kan dö när som helst vid för mycket , men klarar du dagen så kan du köra på och ta dig ur bakfyllan och må bra igen.

Likt andra opiater och alkohol får du den dära ”baksmällan”. Mer behövs såklart vilket gör baksmällan hårdare och risken för dödlighet mer. Speciellt med heroin för det är olagligt, säljs i olika starka koncentrat i påsar utan etikett. Herion är relativt ofarligt i annat fall, som i vården till exempel. Man vet hur mycket man trycker i sig och kroppen klarar det väl. Men för stark påse med låg tolerans från gatan och pang säger det

Personligen aldrig förstått mig på det beroendet. (Inte för jag är bättre, har egen drug och choice hela livet CS) men att ta något för att må bra för att sedan ta det för att inte må dåligt är svårt att smälta.

Tog oxy en gång och det kändes lite för gott, men aldrig i min värld värt det för den ryggsäck av kroppslig misär det kommer med.

Som sagt personligen dock. CS är inte utan sina egna problem heller. All to their own

Här är facit.

Jag skulle vilja påstå att hur man än länger upp det, så lyckas hjärna till slut ”filtrera” bort eufori och annat trevligt medans biverkningarna, som förstoppning, allmänt odynamiskt kynne, impotens samt en stark känsla av ofrihet blir starkare och starkare. Sen blir det problem med att sticka någon år ut och år in, även om detta sker i labb/sjukhus-miljö. Jag tror människan i regel söker rationalism och försöker runda onödiga moment o vardagen, som att flera gånger per dag försöka hitta vener att sticka dig i för att uppnå total förstoppning, även om förstoppningen försvinner med vana.

Jag tro de flesta skulle söka buprenorfin, metadon eller tända av helt frivilligt om man själv styrde.

Jag gissar, om man nu står på dig med opioider, att det hela mynnar ut vad man kallar en lång stadig depression.

Detta är ganska självklart när man passerat en viss ålder, vågar jag påstå.

Stressen med att hitta någonstans att sticka när man inte har så synliga vener är absolut verklig. Hade man tidigt satt in någon sådant där pryl i armvecket som man bara kan pumpa in substansen via hade det kanske känts lite mindre jobbigt och orsakat mindre stress.

Men det har idag saknar av det där livet är just det enkla och simpla med att exempel if en bara ha en sak att oroa sig över och fokusera på, nästa fix som ska tryckas in.
Hur tragiskt det än låter så är det något charmigt med livsstilen, där alla andra stora som små problem man har känns så obetydliga i sammanhanget.

Såhär i efterhand känns det lite komiskt att tänka tillbaka på, att man kan ha samma stress och oro över ett projekt eller kollega på jobbet, eller någon brud, som man hade då.

Jag upplevde väldigt sällan någon vidare eufori av att skjuta, om jag inte var abstinent då för då var det en helt annan sak, men annars var det mest för det kändes mest ekonomiskt och det mysiga ned hela ritualen. Men de som faktiskt upplever eufori varje gång de skjuter en ordentlig dos kan jag tänka mig uppskattar det mycket längre period än jag gjorde och jag minns inte riktigt hur snabbt det mest kändes som en börda att släpa på. Men jag vill påstå det var riktigt snabbt. Men jag hade bostad, socialt kontaktnät och arbete hela tiden.