Citat:
Ursprungligen postat av
Betapred
Liten uppdatering, avslutar tråden här.
Först och främst, tack för all positiv och negativ respons. Många av er drog egna slutsatser om mig och situationen utifrån det lilla jag skrev. Flera var helt övertygade om att jag var den kaxiga 20 som kom in och skulle lära alla hur de skulle jobba 🤦♀️ jag vet gott och väl att jag ska sätta mig på min plats. För i slutet av dagen vem fan är jag som ska komma in och ”ta över”…
Idag jobbade jag med båda två, de satt i ashlet och låtsades dokumentera 6h av passet så jag har sprungit som en idiot, detta älskade dom självklart. 2h innan jag slutade mitt pass valde att diskutera allt som hänt istället för att fortsätta vara i någon barnfason. Började diskussionen med att bara checka av läget då det var så äcklig stämning. Jag tog upp att jag flera gånger försökt fråga om rutiner och omvårdnaden kring de boende, men oftast bara fått korta ja och nej svar eller blivit hänvisad till koordinator eller ssk gällande rutiner. Tex när mat serveras, vad gäller aktiviteter osv. ren trams.
Angående olika strategier och förflyttningstekniker sa att de tyckte vissa moment tog för lång tid. Jag svarade att jag självklart förstår att man vill jobba effektivt, men att ingen står med ett tidtagarur. Om något tar lite längre tid men blir bättre för både personalen och de boende så ser jag inte det som ett problem. Fick givetvis svaret att det är onödigt med jobb, att de inte får betalt för att utföra på ett specifikt sätt mm.
Diskussionen varade ca 1h. Alla 3 avslutade faktiskt med att skaka hand och kom överens om att försöka ha en bättre dialog framöver. Om det blir någon förändring återstår att se då dom inte alls var nöjda med diskussionen. Jag har aldrig sagt ”NU SKA VI FAN GÖRA OM GÖRA RÄTT!!! ” men det är värt att diskutera hjälpmedlen som finns till hands, och detta betyder inte att man bestämmer. Jag är inte alls trygg att lyfta en kund manuellt utan några hjälpmedel, risk för fall är det som skrämmer mig som mest då nästan hela huset står på blodförtunnande.
Vissa här inne måste förstå att det här inte bara handlade om mig. Koordinatorn/chefen berättat att fler känt sig utfrysta och haft problem med samma personer under en längre tid. Jag fick även berättat att en kollega varit så rädd för ena kvinnan, att hen inte kommit tillbaka till jobbet på nio månader för att de hotat med att str*pa hen till döds. Gjort sig redo för att börja sparka en dement och diverse saker.
Jag skiter faktiskt i att jag "bara" är vikarie och att det här är ett jobb vid sidan av mina studier och mitt andra jobb. Det spelar ingen roll om man är vikarie / ordinarie personal. Ser jag ngt som avviker som in i helvete, klart som fan att man behöver flagga. Mentaliteten hos vissa personer är problemet. Jag är aldrig den som tar saker och ting som kritik, utan jag är verkligen öppen för allt möjligt.
Så nej, jag är inte problemet. Folk som inte vill jobba och lata sig är problemet. Absolut att jag har ställt till med problem för dom men det rättfärdigar absolut ingenting.
Tack för mig.
Ok att du "avlutat tråden", men dina svar talar lite för sig själva, du säger att du inte är problemet, men du är heller inte villig att lyssna på dom som faktiskt har rimliga tips att ge dig. Du är i starten av din karriär och studerar fortfarande, du är på toppen av Dunning-Kreuger-kurvan.
Du jobbar med människor, både som kollegor men även dina patienter i din profession, du måste därmed lära dig att lira lite smidigare, oavsett om du har rätt eller inte.
Att efter två pass kommentera någonting över huvud taget är jävligt osmidigt. Till nästa gång måste du skapa en relation först, och ifrågasätta sen. Det gäller även som sjuksköterska, du kommer aldrig kunna övertala en patient att ta en dusch eller whatever innan du byggt en bra grund att stå på.
Känner du att du är rädd för säkerheten, fråga dina medarbetare "jag har så jävla dålig rygg, hade vi kunnat använda liften nästa gång " och så låter du dem sitta kvar på sin höga häst och visa dig hur ni kan hjälpa din arma rygg.
