Vilka är ni som lyssnar på dessa "kändisars" sommarprat i radio?

Att du helt sågar Sommar i P1, det är väl svar nog.

Läste flera gånger, och jag får inte ihop det mer än att det var sjukt förvirrat.

Jag hade lyssnat, pitcha SR
Lyssnar numera väldigt sällan på sommarpratarna.

Ah, det finns enbart intellektuella program på Sommar i P1. Rimligt ändå! Tror vi kan avsluta denna diskussionen.

Ha ha ha klockrent!

Jo, det är svårt med alla "Matkonsult, producent och livscoach" eller "Filosof, ankdamsprofil och expertpoddare"...

Väldigt svårt att vara sommarpratare efter Yngvie Malmsteen, Jan Stenbeck, Mikkey Dee, Ingmar, Bergman, Nicklas Lidström, Jan Carlzon, Dolph Lundgren, Astrid Lindgren, Britt Ekland, Ulf Lundell, Jerry Williams, Björn Ulvaeus, Per Gessle, Joey Tempest, Maud Adams...

Har nog bara hört Jonatan Unge för några år sedan, var väl okej men det mesta hade man ju redan hört i poddar.

Nu vet jag inte om det stämmer men åtminstone fördomen säger att i princip alla följer formatet att narcissistiskt gräva ner sig i nåt personligt "trauma" som man överkommit. Klassikern är väl hon blonda tutt-tjejen från melodifestivalen som valde det stora traumat att hennes föräldrar skiljdes när hon var 30 år gammal.

Vad alla idrottare säger:

"Ett VM guld var inte min största bedrift i livet. Det var när jag blev mamma..."

har inte lyssnat på ett helt avsnitt någonsin. tänker att det mest är lena endre och eva röse som sommarpratar med tillgjord dramatensvenska och inte uttrycker en enda egen tanke samtidigt som de spelar pretentiös musik de själva inte begriper sig på?

”Kända för att de är kända” - HUR menar du? Barn till föräldrar som gjort sig kända (som skicklig fotbollsspelare/schlagersångare/ kung/ politiker/författare/ cancerläkare/ journalist/skådespelare/gängledare/bankrånare etc etc) eller??

Har du problem med framgångsrika?

Problemet är väl att det år ut och år in är samma person som väljer vilka som ska få sommarprata, och som styr producenterna till att bli encelliga amöbor som bara kan formatera sig och sommarpratarna på ett och samma sätt, gång på gång på gång.

Jag har egentligen slutat att lyssna på Sommar men tänkte ge några stycken en chans i år. Den förste ut för mig var Jonas Bonnier. Som tydligen inte vill definieras som en Bonnier. Men som är det ut i fingerspetsarna. Och som råkade bli VD på Bonniers. Fast han i sin konstnärliga själ egentligen är en vild, fritänkande Anonymsson med massor av kreativ begåvning. Inte alls ett nepobonnierbarn. Vilket belystes i form av hans misslyckade böcker om gosedjur som hjälplöst och könlöst gnuggar sig mot varandra.

Ja, det blev en förväntad besvikelse.

Det är märkligt att podcasts fortfarande inte lyckas bryta upp den här ankdammen som finns i Sverige. I USA exempelvis så får jag intrycket av att de som är i deras motsvarighet till sommarprat ( Joe Rogan och liknande) är helt andra kändisar från helt andra platser än de som är med i tv. I sverige är det samma personer i film, tv serier, underhållningsprogram och sen även de största poddarna.

Hur många populära poddar är ens gjorda av folk utanför Stockholm? Hur kan statens sommarprat fortfarande vara intressant? Obegripligt.