Avvänjning av SSRI

Har ätit citalopram i runt 6 år med ett avbrott; det senaste året har jag tagit 60 mg dagligen.

Jag har slutat äta dem nu då jag mår rätt okej och inte orkar med den "avtrubbningen" jag känner av SSRI.

Ungefär 4 år sedan så bestämde jag mig för att sluta äta för första gången. Gick då på 40 mg. Jag hade då en någorlunda ok nedtrappning på 2 veckor ungefär. Ett par dagar efter jag tagit det sista pillret började jag upptäcka som stötar som gick genom kroppen i tid och otid. Det är som en blixt som börjar i huvudet och går ner genom hela kroppen, samtidigt som jag hör ett ljud i innifrån huvudet. Detta kändes även fysiskt som en liten elektrisk rysning, eller nåt, i huden. Efter ett tag insåg jag att det var direkt kopplat till att jag rörde på ögonen. Nu kan jag framkalla detta genom att bara vända blicken hastigt åt nåt håll...

Problemet är att dessa stötar satt i i 6 månader, utan några tendenser till att avta, fram till att jag började med medicineringen igen. Precis innan jag började äta skiten igen så fick jag även en liten, vad som har visat sig så här i efterhand, kronisk hallucination. Den artar sig som ett litet svart fladder i mitten av synfältet. Stötarna försvann direkt efter att jag började med citalopramet igen men "hallucinationen", eller vad man nu skall kalla det, satt i rätt länge.

Efter att jag påbörjade medicineringen igen, har stötarna och det där avskyvärda ljudet kommit tillbaka så fort jag missar ett par dagar.

Och nu är det dags att avslut det här för gott. Givetvis är både stötjävlar och hallucination tillbaka med icke tidigare skådad styrka. Jag kan knappt se mig om utan att jag håller på att bli ihjälelektrifierad innifrån. Dessutom har en del andra biverkningar visat sig nu också: Så fort jag somnar till börjar jag drömma om vad jag gjorde exakt innan jag somnade. Om jag kollade på en film när jag somnade så kan jag drömma om att jag pratar med mina vänner om filmen. Om jag tänker på att jag vill prata med min flickvän om något så drömmer jag att vi pratar om det. Dessa drömmar är extremt stressande och när jag vaknar, nån timme senare, så känner jag mig tröttare än innan jag somnade. Jag sitter nu och skriver i vredesmod efter just en sådan här dröm.

Alla dom här sakerna är väldigt abstrakta och rätt så svåra att klä i ord...

Är det någon som känner igen sig i detta? Jag skulle verkligen vilja prata en psykiatriker om detta, men väntetiden till öppenvården här där jag bor är runt 2 månader. Någon som känner till om det finns någon domkumentation om detta? Och framför allt, varför i helvete sade ingen läkare till att om jag fick för mig att sluta så skulle jag få biverkningar som verkligen drev mig helt till vansinne?!

Jag lider också av dessa stötar! Käkar Paroxetin, remeron, theralen.

Började för ett par-tre veckor sedan då jag helt plötsligt känner något som lättast kan beskrivas som en stöt, så dom du skriver.

Jag kom fram till att det är när jag hastigt rör blicken eller vrider på huvet som dessa stötar uppkommer. Typ när jag ligger med laptopen i soffan, då jag slänger med blicken åt tv'ns håll så får jag denna stöt, gång på gång. Samma sak om jag vrider på huvet lite hastigt.

Mycket märklig känsla.

Jag har alltid slutat direkt med mina antidepressiva preparat, o det skiljer sig från olika läkemedel (o säkert från person till person).
Seroxat samt Aurorix, kände jag ingenting när jag slutade med, å andra sidan gjorde knappt någon verkan heller. Men när jag la av helt med Efexor blev jag helt manisk, och fick bl.a sådana "blixtar" i huvudet. Men det satt bara i ett par dagar. Remeron blir jag bara extremt deprimerad om jag lägger av med. Sen har de inte hjälp heller, så det känns trist att behöva ta dem!

Jag får också de där satans stötarna, börjar bli lite nervös över att de aldrig ska försvinna, det är ett par månader sen jag slutade med medicinerna (cymbalta).

I början var det förvisso bra mycket värre, då kändes det som att ögonen rullade i skallen på mig, det svartnade ett tag varje gång, nu är det mer som en stöt av obehag som blixtrar till i huvudet.

Det plus att jag går runt med en kronisk gråtklump i halsen, jag kan vara hur glad och nöjd med livet som helst, ändå är den där jävla klumpen där, jag får svajig gråtröst när jag pratar ibland till och med.

Fördjävligt är det!

Jag gick på SSRI när jag var mindre, det var ungetfär 5år sedan jag slutade. Och jag får fortfarande dom där jävla stötarna, dom kommer sitta i hela livet! Jobbigt när man typ ligger och myser med någon tjej så rycker man till helt plötsligt. Annars är det väl inte så farligt!

Men helvete! Är det for life så blir jag så deprimerad att jag måste börja äta medicinerna igen...

Jag hade stötarna i alla fall, främst när jag försökte vrida ögonen för att titta i periferin så att säga. Jag använde Paxil (EDIT: Paroxetine) i kanske 6 månader och slutade tvärt, åt dock inte någon särskilt stor mängd. Dom försvann efter kanske två månader.

Jag tänkte samma sak. Men det är ju så sjukt så det finns inte. Isf ska jag stämma ALLA!

En polares far var inblandad i framtagningen av dessa nya SSRI preparat. Han förbjöd sonen att äta av dem då han ansåg att man inte visste ett skit om de långsiktiga effekterna...

I FASS kan man läsa om detta, det kallas för utsättningssymptom. Där skriver dom att biverkningarna är övergående, men min, och tydligen SirCommanders erfarenhet verkar ju peka på motsatsen.

Bumpar denna supergamla tråd lite då jag är nyfiken på stötarna i huvudet. Jag slutade själv med ssri för fem dagar sen och lider just nu av dessa stötar, ibland så ofta som tre stycken var trettionde sekund..

Hur länge satt dom i för er?

Slutade runt nyår, har fortfarande inte försvunnit. Börjar bli orolig för att det är permanent. Märks mest då jag är trött eller anstränger mig, typ springer till bussen. Cymbalta och likninade kommer jag aldrig någonsin att tillföra min kropp.

helt otroligt. jag får dessa jävla stötar när jag röker CB. Hatar CB nu mera.

Jag verkar ha haft tur med just det här symptomet - jag fick det mest *medan* jag tog en SSRI (prozac), började efter några veckor och blev successivt värre. Försvann ganska snabbt när jag slutade.

Litet smått har jag känt av dem när jag gått ner (eller upp) i dos på effexor. Där har jag helt enkelt gjort så att jag trappat ned mycket långsamt, helt enkelt inte låtit dehär utsättnings-symptomen slå igenom. Också om det betytt pytte-doser varannan dag i slutändan.

Just det här symptomet tycker jag är litet kul - jag upplevde det för första gången 93 eller 94. Då hade ingen, allra minst läkare, hört talas om det. Sådär kring 98-99 hade jag tillfälle att snacka en del med andra deppiga patienter - och oj! så alla hade upplevt det. Vid den tiden var redan bättre läkare m.fl. proffs bekanta med fenomenet, men en sökning på nätet gav nada.
Nu hittar man allt möjligt om detta fenomen, t.o.m. seriösa artiklar.