Är politikerna förtjänta av det ökade hatet och våldet riktat emot dem?

En gång i tiden var Sverige ett land där statsministern kunde gå som en vanlig medborgare utan livvakter för det mesta. Året var 1955 och Tage Erlander var statsminister. Guldåren efter andra världskriget pågick fortfarande. Landet var etniskt och kulturellt mycket homogent. Terrorgrupper existerade inte. Även om den materiella levnadsstandarden bestod av simpla bilar och telefoner som satt fast i vägguttag, så var det en helt annan värld än den vi lever i idag.

Idag är Sverige ett land med starka etniska motsättningar, vi har både importerat ett trasproletariat från u-länder samt exporterat dessa som terrorister till Irak och Syrien (Sverige var ett av de länder som per capita exporterade flest IS-krigare om jag minns rätt). Våldtäkterna har väl ökat med tusental procent. Att få se sina barn växa upp i ett tryggt område har förvandlats från varje medborgares födelserätt till en ynnest som folk idag måste skuldsätta sig dyrt för att få uppleva. Massarbetslöshet och hopplöshet plågar framför allt yngre generationer.

Man kan ha olika uppfattningar om exakt vad det var som gick fel och när eller varför. Min uppfattning är dock att den politiska eliten har pissat bort ett unikt guldläge och förvandlat ett av världens mest trygga länder till någonting som idag håller på att förvandlas till en miniversion av USA (fast med kallare vintrar).

Jag anser att den som hatar politikerna av idag har goda skäl att göra det. Det betyder inte att jag planerar att genomföra mord eller terrorattentat. Jag bara bejakar hatkänslorna som fullt naturliga. Våra ledare, som var satta att förvalta det arv de fick, har förvandlat ett Fylke till ett Mordor. På något annat sätt är det svårt att se saken.

Jag noterar att politiker satsar mer på livvakter, säkerhet och repression. Frågar de sig någonsin vad själva orsaken är till att hatat mot dem växer? Var finns självkritiken? Visst är det lätt att ta avstånd från "hot och hat på nätet" etcetera, men borde inte dessa politiker i stället ta avstånd från det resultat som de själva åstadkom? Produkten är ju allt annat än lyckad. Även om man jämför med våra grannländer så är det uppenbart att se hur otroligt fel Sverige gick i nattmössan.

Framför allt många äldre måste ju vara förtvivlade eftersom de ser skillnaden mellan sin egen barndom och det samhälle som deras barnbarn ska växa upp i. Vetskapen om att deras barnbarn ska uppleva mer otrygghet, förnedringsrån och munpissande än de själva behövde göra, måste ju rimligen göra att den äldre generationen frågar sig vad det egentligen var som de slet ut sina kroppar för. De flesta sliter ut sig för att barn och barnbarn ska få det bättre, inte sämre. Jag menar dock att på många sätt så är det värre att vara barn idag än 1955.

Hur känner du?
Hatar du politikerna?
Är det rätt att hata politiker?

Många av dom tigger om det

Nej de är inte förtjänta av det. Politiker är ett jävla skitjobb. Jag hade aldrig gjort det för dem pengarna.

Det är nog väldigt få av våra politiker som på riktigt haft viljan att förstöra landet. De flesta har nog trott de förbättrat världen and who can blame them? Det är lätt att bli naiv i det landet många av oss växte upp i på slutet av 1900-talet. Det som händer idag är så långt ifrån den verkligheten så det var nog svårt att föreställa sig för vem som helst.

Problemet som uppstår när politiker hotas och skammas är att det bara är de galnaste jävlarna som tycker det är värt. Det är dit vi börjar komma nu.

". Jag menar dock att på många sätt så är det värre att vara barn idag än 1955."

Jag håller inte med, dagens barn slipper mässling, påssjuka, röda hund, vattkoppor.

Det är å andra sidan ingen som har tvingat dem att bli politiker heller. Tvärt om.

Samhället förr, inte bara i Sverige utan din beskrivning passar in på åtminstone hela Europa både hur det var för 100 år sedan såväl som idag, var mindre fritt.

Barn i skolan fick inte öppna käften, eller ha keps på sig inomhus. Vuxna skulle ha en anställning, annars greps de för lösdriveri och sattes i tvångsarbete. Kvinnor fick inte knulla runt, då tvångssteriliserades de och i vissa fall lobotomerades de även.

Idag och sedan åtminstone 70-80 talet har frihet varit prioriteten. Man stängde dårhusen och lät dårar gå lösa i samhället, för det ansågs inhumant att låsa in psykiskt sjuka och tvångsmedicinera dom. Tidigare togs barn från dåliga föräldrar och placerades på barnhem, men barnhem är idag avskaffade och de flesta barn tvingas bo kvar hos sina usla ofta psykiskt störda föräldrar, för det anses bättre än att leva på barnhem (pga några få som bodde där förr ansåg sig blivit kränkta).

I ett friare samhälle, där även kriminella tillåts gå fria, så ligger våldet närmare. Precis som vi alla numera är under hot, så är även politikerna det. Det är väl inte bra, men oundvikligt, tror jag.

Nej
Nej
Politikerna är valda av oss. Om inte vi vore så splittrade så skulle vi ha stabila enpartiregeringar eller fler småpartier i ett enat block. Moderaterna skapade ett hat mot Palme. Men det handlade bara om valvinst. I verkligheten rådde det samförstånd, respekt och mycket samarbete.
Det vi har i dag är åtta partier som inte kan samarbeta och en väljarkår som följer trender utan att egentligen ta till sig helhetspolitiken.
I princip så skulle vi nog få ett land med en riktigt bra politik så länge det inte är Mp eller SD som har majoritet utan kompromisser. Men väljarkåren kommer aldrig rösta så utan man röstar och så väljer man att hata när man inte fick det man trodde man skulle få.
De som hatar politiker är nog människor med ett stort självförakt.

Föraktet är inte irrationellt. Det är kalibrerat och byggt på upprepade observationer.

Kristersson och familj ertappas med att ha utnyttjat bostadskön för att säkra lägenheter åt döttrarna, konkreta bostäder som någon mer behövande fick stå tillbaka för. Ingenting händer. Det är inte det enda exemplet, bara det mest handfasta. Mönstret är konsistent.

Samtidigt: kör du själv 15 över på E4:an, så ligger boten i brevlådan innan du svänger in på uppfarten. Eller lappen dras helt och hållet. Deklarera fel av misstag och Skatteverket skickar räkning med ränta och tilläggsavgift innan du hunnit förstå vad som hände.

Systemet är inte trasigt. Det fungerar exakt som konstruerat, för exakt rätt personer.

Det folk känner är inte hat. Hat är varmt och irrationellt. Det här är förakt, kallt och tålmodigt, och det bygger sig upp varje gång en minister kliver av med full pension, går in i styrelser och säljer vidare kontaktnätet och den insiderinformation de samlat på skattebetalarnas bekostnad, varje gång en utredning tillsätts för att begravas, eller ges till någon som klantat sig offentligt för en kortare rehabilitering i skymundan, med full lön, innan återuppståndelse kan ske, varje gång rätt efternamn får fel sak att försvinna osv.

Frågan är inte varför folk förlorat respekten. Frågan är varför någon fortfarande skulle ha den.

Framförallt handlar det om inbillning. Politiker av idag är rädda. För att folk i gemen är rädda. Men denna rädsla är på det stora hela taget ogrundad. Samhället har inte blivit våldsammare eller farligare. Just 50-talet var ett ovanligt lugnt årtionde men mordfrekvensen idag är inte högre än på 70-talet.

Den reella orsaken till att det har blivit farligare att vara politiker är att politiker helt enkelt har mycket mer makt idag. Politikernas tentakler sticker sig in i väldigt mycket fler verksamheter idag än de gjorde på 50-talet. Betydligt fler människor berörs alltså av politikers beslut. Och en del av de människorna kommer att vara våldsamma knäppgökar. Det gör antagligen politikernas jobb generellt farligare idag än för 70 år sedan. Man kan ju tycka att det är deras eget fel, att de aldrig borde ha börjat lägga sig i andra människors göranden i förstaläget. Men det är att göra det väl enkelt för sig själv, samhället har blivit mer kontrollerande, men det är inte politikerna som har drivit den utvecklingen så mycket som medborgarna. Vill du se den skyldige, titta i en spegel, och allt det där.

Skillnaden är ju att den tidens politiker brydde sig om Sverige. Lät inte folk komma hit och sno av välfärden och de skänkte inte bort miljarder till andra länder för lite internationell eloge. Det är skillnaden.

Det är ju underbetyg att mordfrekvensen inte är lägre, utan den gängkriminella brottsligheten hade den istället varit avsevärt lägre än under 1970-talet.

Jag var inte född 1955, men det är en rimlig om än väldigt begränsad summering av läget under efterkrigsåren.


Mm. Det finns saker som också blivit bättre. I genomsnitt har levnadsstandarden ökat dramatiskt för alla.


Här är där jag måste markera starkt. Jag håller inte med: USA har alltid, från sitt skapande varit ett multietniskt land, men har aldrig varit ett multikulturellt sådant. Den amerikanska konstitutionen deklarerar en ny typ av kulturell tillhörighet bortom religion och etnicitet. Vi i Europa eller resten av världen har inte en konstitution av den typen. Vi förvandlas alltså inte till en "miniversion av USA". Applicerande av denna nya ekonomiska doktrin förvandlar oss i stället till ett territorium i den globala ekonomin där nationers gränser, kultur och etnicitet ses som hinder för ultraliberal transnationell hegemoni.

Jag säger detta som en klassisk liberal. Liberalism predikar individuell frihet men har som Karl Popper insåg, ett inbyggt fel: liberalismen antar att dess regler är allmängiltiga, och kan appliceras överallt, som en naturlag gör, Popper säger istället att absolut frihet bara kan existera inom absoluta ramar. <-- detta är en väldigt viktig insikt.

Utan regler och gränser går det inte att ha ett nudistbad, som ett brutalt exempel. Ett nudistbad är omöjligt där multikultur är normen. Multikultur reducerar det offentliga rummet till den minsta gemensamma nämnaren.


Tack för det.


Våra ledare är inga helgon, de är inte mer eller mindre intelligenta än oss. De är som oss i genomsnitt. Massmedia som tidningar och TV har individer som är lika genomsnittliga som våra ledare.

Det fundamentala problemet är tvådelat:

-De verkligt begåvade väljer privata sektorn över den offentliga eftersom lönen och friheten är större.
-Den offentliga sektorns filosofi är bejakande av transnationell hegemoni. De verkligt politiskt begåvade är inte attraherade av den hållningen.

Det är min gissning. De med stor politisk begåvning, och intelligens, väljer att verka utanför den minimala hagen där journalister och politiker betar.


Detta är en konsekvens av det moderna informations samhället tror jag. Impulsen att söka konsensus. Det bör alltså vara frånkopplat politisk övertygelse. Men det är mer en gissning.


Jag har pratat med åldriga släktingar som säger liknande saker.