Bekämpar Sverige våld i nära relationer utifrån fel antaganden? Ineffektivt?

En viktig aspekt är ju att inte bara titta på hur många offer som utsätts utan hur många som utsätter dessa. Kan man anta att en förövare har flera offer? Jag tror knappast att 13 % av alla hushåll i en genomskuren bild just nu består av förövare men att samma förövare byter partner då och då. Alltså är gärningsmännen färre och offren är fler.

Det jag menar är inte att påstå att det inte finns offer. Jag menar istället att det kanske är få förövare som utsätter många.
Men min kärnfråga blir då varför dessa personer är attraktiva på köttmarknaden? Ibland t o m vet det framtida offret om vad förövaren gjort men väljer ändå att inleda ett förhållande med denne! Det är anmärkningsvärt!
Till viss del är detta att skuldbelägga offret men varför har inte offret något som helst ansvar för vem de väljer?
Naturligtvis ska ingen behöva bli utsatt och det är alltid den som utför en ond handling som är ansvarig för sin gärning.

Vad är det som gör att dessa personer ständigt kan hitta nya offer? Vilka egenskaper har de?

En kvinna som står och skriker så att grannarna väcks mitt i natten och som vägrar sluta och som skriker så högt att man inte ens hör sin egen röst när man försöker säga åt henne att vara tyst, går INTE att hantera på något annat vis än med fysiskt våld. Så enkelt är det.

En man skriker extremt sällan på liknande vis som en kvinna, inte heller har han förmågan att överrösta en kvinna på det viset, då en kvinnas röst är betydligt gällare och skrikigare och alltid lätt kan överrösta en man om hon vill, det är iaf min erfarenhet.

Precis. Ska medborgare påverka effektivt måste vi angripa idéer, incitament och styrning, inte människor som grupp. Problemet är inte enskilda handläggare eller kvinnor i systemet. Problemet är när ett helt fält belönar rätt berättelse mer än rätt resultat.

Det mest effektiva påverkansarbetet är därför torrt, upprepat och mätbart. Samla fakta. Begär ut handlingar. Ställ samma frågor till politiker, myndigheter och medier: minskar återutsattheten? når stödet både kvinnor och män? upptäcks psykiskt våld? skyddas barn? följs suicidrisk upp? mäts effekten av bidragen?

Sedan krävs nog tre spår samtidigt, dels opinionsbildning i korta begripliga texter, dels formella anmälningar och remissvar när systemet brister, samt direkt påverkan mot partier, kommuner, nämnder och riksdagsledamöter med konkreta reformförslag.

Det som fungerar sämst är vrede utan precision. Det som fungerar bäst är uthållig saklighet, t ex en tydlig siffra, ett konkret exempel, ett rimligt reformkrav och en fråga som makten inte kan ducka.

Fungerar nuvarande åtgärder mot våld i nära relation – eller finansierar vi bara vår egen goda självbild?

En viktig aspekt är ju att inte bara titta på hur många offer som utsätts utan hur många som utsätter dessa. Kan man anta att en förövare har flera offer? Jag tror knappast att 13 % av alla hushåll i en genomskuren bild just nu består av förövare men att samma förövare byter partner då och då. Alltså är gärningsmännen färre och offren är fler.

Det jag menar är inte att påstå att det inte finns offer. Jag menar istället att det kanske är få förövare som utsätter många.
Men min kärnfråga blir då varför dessa personer är attraktiva på köttmarknaden? Ibland t o m vet det framtida offret om vad förövaren gjort men väljer ändå att inleda ett förhållande med denne! Det är anmärkningsvärt!
Till viss del är detta att skuldbelägga offret men varför har inte offret något som helst ansvar för vem de väljer?
Naturligtvis ska ingen behöva bli utsatt och det är alltid den som utför en ond handling som är ansvarig för sin gärning.

Vad är det som gör att dessa personer ständigt kan hitta nya offer? Vilka egenskaper har de?

Har män samma behov av skyddade boenden?

Svara utan att använda textrobot tack.

Det där är delvis rätt – men avslöjande selektivt. En sorts desinformation. Ja, fysiskt partnervåld föregås ofta av psykisk kontroll, normalisering, rädsla, skuld och manipulation. Därför ska psykiskt våld tas på stort allvar.

Men varför räknar du psykiskt våld plötsligt bara när det förklarar mäns fysiska våld mot kvinnor? Samma mekanismer drabbar hundratusentals män med isolering, hot, ekonomisk kontroll, falska anklagelser, barn som maktmedel, ryktesspridning och suicidhot.

Det ohederliga är inte att tala om normaliseringsprocessen. Det ohederliga är att du kömsmärker den. Den avgörande frågan är om vi vill upptäcka kontrollbeteenden oavsett förövarens kön – eller bara när förövaren passar din felaktiga stereotyp?

Du vet det här men vill vrida bort debatten igen? 😉

Som jag förstått det är det vanligt att både våldsutövare och våldsutsatta vuxit upp i hem där det förekommit våld mellan vuxna. De har helt enkelt inte fått referensramar till hur sunda kärleksrelationer ser ut. Våldet går i arv.

Hur menar du att det faktiskt ska gå till att upptäcka psykiskt våld om människor inte söker hjälp?

Hur ska psykiatrin kunna hjälpa män från suicid om männen inte söker hjälp?

Osv...

Det går inte att upptäcka något så länge inte människor hör av sig om problem.

Det är där kvinno- och mansjourer är ovärderliga. De stöttar och kan slussa vidare.

Kvinno- och mansjourer hjälper även HBTQ att komma i kontakt med rätt hjälp.

Volontärer behövs överallt.

Det tar inte bort samhällets ansvar som det redan finns bra lagstiftning om. Det som saknas är fler som kan hjälpa utsatta att orka söka rätt hjälp.

Ps! Använd inte textrobot.

Jag har länge tänkt starta en egen tråd om detta men låtit bli. Intresset är lågt överallt, inte minst för män över 50. På fb som i verkligheten. Psykiatrin nickar artigt och frågar om man vill träffa en kurator, men först efter lång tid i kön, och bara om man jämrar sig tillräckligt högt inför rätt person. Den stilla, funktionelle mannen som håller ihop fasaden och sakta faller sönder inombords finns inte i något flöde förrän han dyker upp i suicidstatistiken. 859 män mot 371 kvinnor dog i säkert fastställd suicid 2024. Mer än dubbelt så många. Systemet är kalibrerat för expressivt lidande. Den som lider tyst prioriteras bort.

Det finns en ytterligare dimension som sällan sägs rakt ut. Mannen över 50 är i det rådande narrativet inte bara osynlig som offer, han är per definition misstänkt som förövare. Privilegierad. Empatilös. En del av det som ska bekämpas. Att han samtidigt kan vara ensam, utan stöd och utan röst är en kognitiv omöjlighet inom den nuvarande ideologiska ramen. Systemet kan inte hålla båda tankarna samtidigt, så den ena stryks. När någon påpekar det beskylls han för att centrera sig själv i andras lidande. Det gäller förresten inte bara könspolitik. Att ha två tankar i huvudet samtidigt är i det svenska offentliga samtalet liktydigt med tjänstefel, illojalitet, eller bevis på att man är köpt av fel utländsk makt.

Ingen pratar heller om mannen i vårdnadskonflikten. Presumtivt skyldig från dag ett, utlämnad till en process utan reell överklaganderätt, separerad från sina barn i månader eller år medan utredningen pågår. När han väl faller ut ur systemet utan barn, utan bostad och utan ekonomi är han fortfarande per definition förövaren i berättelsen. En del av dem hamnar i suicidstatistiken. Det kallar vi också något vi inte såg komma.

Bra inlägg alltså. Kärnan stämmer: vi har byggt ett system optimerat för att bevara sitt eget berättigande, inte för att minska skadan.

Brå:s egna siffror från 2022 är avslöjande. 15,2 procent av kvinnorna och 11,7 procent av männen uppgav utsatthet. Gapet är 3,5 procentenheter. Det politiska systemet beter sig som om det vore 15 mot 1. Ännu mer besvärande: fler män än kvinnor uppgav utsatthet för grov fysisk misshandel, ekonomiskt våld, kontrollerande beteende och digitalt våld. I åldersgruppen 55 år och äldre rapporterade betydligt fler män än kvinnor att de utsatts. Och 94,9 procent av de utsatta männen uppgav att förövaren var en kvinnlig partner. Bara 1,4 procent anmälde, mot 3,5 procent av kvinnorna, vilket självt är lågt. Och när kvinnors psykiska våld väl syns i statistiken omdefinieras det reflexmässigt som gränssättning och självständighet. Samma beteende, totalt annan etikett. Brå frågar inte efter kön innan den räknar, vilket tydligen är provokativt i sig.

Spaniens VioGén och brittiska MARAC visar att riskstyrning fungerar. Sverige valde affischer och konstruerad värdegrund.

Det märkliga är att detta inte ens är kontroversiellt om man läser Brå. Problemet är att ingen i det officiella Sverige vill läsa Brå när svaret inte passar mallen. Feminism som politisk rörelse har gjort ett genuint folkhälsoproblem till ett ideologiskt reservat. Pengarna flödar, våldet består, männen räknas bort, barnen glöms och ingen mäter effekt. Det är inte en bugg, det är designen.

Och när någon till slut påpekar det aktiveras Sveriges mest framgångsrika politiska immunförsvar: vi såg det inte komma. Det neutraliserar ansvar retroaktivt, varje gång, utan personliga konsekvenser. Ingen avgår. Ingen åtalas. En utredning tillsätts, rapporten publiceras arton månader senare och läggs i en låda. Brå sa samma sak redan 2014. Det hjälpte inte då heller.

Listan är lång. Gängvåldet såg vi inte komma. Segregationen såg vi inte komma. Hederskulturens omfattning såg vi inte komma. Försvarskollapsen såg vi inte komma. Pandemin såg vi inte komma. Nu alltså detta, trots att siffrorna legat öppet i ett decennium.

Det gemensamma är inte okunskap. Det är att alla dessa problem hade tydliga varningssignaler och aktiva röster som pekade på dem. Det politiska systemet valde aktivt att inte se, för att se kräver handling, handling kostar politiskt kapital och politiskt kapital sparas till nästa valrörelse.

En röstande population som belönar känsla över resultat skapar politiker som levererar känsla över resultat. Symbiosen mellan politiker och valboskapen är perfekt och självförstärkande. Det enda som historiskt brutit mönstret är när kostnaden för att blunda blivit så synlig att inte ens SVT kan redigera bort den. Skjutningarna och sprängningarna nådde den punkten till slut.

Våldet mot män har inte nått den punkten ännu. Offren syns inte, anmäler inte och passar inte in i någon valvinnande berättelse. Så länge det gäller fortsätter systemet att leverera exakt vad det är konstruerat för.

Ja, våld i nära relationer handlar inte bara om onda individer, utan också om inlärda relationsmönster. Barn som växer upp med våld, hot, rädsla, kaos eller manipulation kan få sämre referensramar för vad trygg kärlek är. Då kan kontroll, svartsjuka, gränslöshet eller dramatik senare feltolkas som passion, omsorg eller normalitet.

Men slutsatsen får väl inte bli ödesbestämd. Våld “går i arv” som risk, inte som dom. Därför behövs tidiga insatser, som skola, elevhälsa, föräldrastöd, traumabehandling, missbruksvård, relationskunskap och snabb upptäckt av kontrollbeteenden.

Varför lägger Sverige så mycket ineffektiv kraft på att hantera våldet efteråt, men så lite på att bryta de relationsmönster som barn lär sig långt innan första slaget?

Tack, uppskattas. Ja, vi har byggt ett system där symtomen blir verksamhet, budget, projekt och organisationslogik. Då uppstår lätt ett slags sisyfosarbete där varje misslyckande motiverar mer av samma sak.

Men just därför måste frågan bli mer obekväm och konkret. Vilka insatser minskar återutsatthet? Vilka fångar högriskpersoner tidigt? Vilka skyddar barn? Vilka upptäcker psykiskt våld och suicidrisk? Vilka förövare stoppas faktiskt? Och vilka åtgärder är mest symbolpolitik?

Grundproblemet är svårt, men inte olösligt. Vi börjar med att sluta belöna goda avsikter och i stället mäta resultat. Mindre moralisk självbild. Mer riskstyrning, uppföljning och ansvar.👍🏻😊