Sverige har i flera årtionden satsat mycket stora pengar på våld i nära relationer. Vi har strategier, myndigheter, projekt, bidrag och kampanjer. Ändå fortsätter våldet. Enligt myndigheten Brå uppgav 13,6 procent av befolkningen 16–84 år att de utsatts för våld i nära relation under 2022. Grovt omräknat handlar det om drygt en miljon människor på ett enda år, ungefär lika många kvinnor som män. Mörkertalen för anmälan är stora. Våldet är inte sällan ömsesidigt. Under livstiden rör det sig sannolikt om över två miljoner svenskar.
Kvinnor är mest utsatta för grovt och direkt dödligt fysiskt partnervåld. Brå redovisar 13 fall av dödligt våld i parrelation 2025, 11 kvinnliga och 2 manliga offer. Men våld i nära relationer är mer än slag och mord. Det är också mycket stort antal fall med psykisk kontroll, hot, isolering, ekonomiskt våld, digital övervakning, barn som maktmedel, falska anklagelser, suicidhot, skam och långvarig nedbrytning. Där finns både kvinnliga och manliga offer. Där finns både manliga och kvinnliga förövare.
Samtidigt dog 1 230 personer i säkert fastställda suicid 2024, 859 män och 371 kvinnor. Alla suicid beror självklart inte på relationer. Men destruktiva relationer, separationer, förlorad barnkontakt, hot, skam och social isolering kan ingå i en suicidkedja. Om samhället menar allvar med prevention måste även detta undersökas. Indikationer från England pekar på cirka en tredjedel.
Sveriges stora misstag är att våldspolitiken blivit mer moralisk än metodisk. Vi frågar ofta om det passar i vår stereotypa berättelse? Vi frågar för sällan om vem som är rädd, vem kontrollerar, vem eskalerar, vem använder barnen – och vem får faktiskt hjälp?
Ett effektivt system måste börja med risk, inte upprörda affischer. Högriskfall med strypvåld, stalking, vapen, dödshot och separation kräver akut skydd, polis och uppföljning. Psykisk tvångskontroll kräver dokumentation över tid. Ömsesidigt situationsvåld kräver missbruksinsatser, impulskontroll och säker konflikthantering. Vårdnads- och separationskonflikter kräver rättssäker prövning av både verkligt våld och möjliga falska eller processuella anklagelser.
Det hycklande i politik och media är att många minsann säger sig vilja bekämpa våld, men i praktiken försvarar sina system, organisationer och bidrag. Kvinnojourer har räddat liv. Men när skyddade boenden används av socialtjänsten och finansieras offentligt måste de granskas som andra samhällsinsatser avseende kvalitet, säkerhet, bemanning, barnkompetens, dokumentation och resultat. God vilja är inte en kvalitetsmodell. Bara dyrt.
Mäns stora utsatthet kan inte heller avfärdas med att “män får bygga egna jourer”. Brå visar att 11,7 procent av männen uppgav utsatthet under 2022. Det motsvarar flera hundratusentals män. Så behandlar vi inte barn, äldre, sjuka eller andra brottsoffer. Offentligt ansvar kan inte ersättas med volontärläxa. Eller fortsätta ignoreras och skyllas på offren själva.
Sverige borde omgående skapa regionala högriskteam där polis, socialtjänst, vård, psykiatri, beroendevård, skola, familjerätt, kvinnojourer och mansstöd arbetar tillsammans. Varje allvarligt ärende ska riskbedömas, följas upp och utvärderas. Psykiskt våld ska dokumenteras som mönster. Barn ska ha eget spår. Suicidrisk ska bedömas vid destruktiva relationer, separation, hot, skam och förlorad barnkontakt.
Andra länder visar principen. Spanien har VioGén. Storbritannien har MARAC. Kanada granskar dödsfall bakåt. Skottland har fokuserat tydligare på tvångskontroll. Inget system är perfekt, men riktningen är rätt: mindre tom symbolpolitik, mer riskstyrning med resultat.
Sverige måste byta fråga. Inte prata om vilken berättelse som låter godast? Utan istället fråga vilka människor upptäcks inte, vilka förövare stoppas inte, vilka barn skyddas inte, vilka suicidkedjor missas – och vilka dyra insatser ger faktiskt bra resultat?
Ett vuxet samhälle skyddar kvinnor mot mäns grova våld, ser mäns utsatthet, förstår psykiskt våld, hanterar ömsesidigt våld och vågar mäta effekt.
Det är först då Sverige bekämpar våld i nära relationer på riktigt. Och vi skapar ett bättre samhälle. Och slutar kasta pengar i sjön.
Kvinnor är mest utsatta för grovt och direkt dödligt fysiskt partnervåld. Brå redovisar 13 fall av dödligt våld i parrelation 2025, 11 kvinnliga och 2 manliga offer. Men våld i nära relationer är mer än slag och mord. Det är också mycket stort antal fall med psykisk kontroll, hot, isolering, ekonomiskt våld, digital övervakning, barn som maktmedel, falska anklagelser, suicidhot, skam och långvarig nedbrytning. Där finns både kvinnliga och manliga offer. Där finns både manliga och kvinnliga förövare.
Samtidigt dog 1 230 personer i säkert fastställda suicid 2024, 859 män och 371 kvinnor. Alla suicid beror självklart inte på relationer. Men destruktiva relationer, separationer, förlorad barnkontakt, hot, skam och social isolering kan ingå i en suicidkedja. Om samhället menar allvar med prevention måste även detta undersökas. Indikationer från England pekar på cirka en tredjedel.
Sveriges stora misstag är att våldspolitiken blivit mer moralisk än metodisk. Vi frågar ofta om det passar i vår stereotypa berättelse? Vi frågar för sällan om vem som är rädd, vem kontrollerar, vem eskalerar, vem använder barnen – och vem får faktiskt hjälp?
Ett effektivt system måste börja med risk, inte upprörda affischer. Högriskfall med strypvåld, stalking, vapen, dödshot och separation kräver akut skydd, polis och uppföljning. Psykisk tvångskontroll kräver dokumentation över tid. Ömsesidigt situationsvåld kräver missbruksinsatser, impulskontroll och säker konflikthantering. Vårdnads- och separationskonflikter kräver rättssäker prövning av både verkligt våld och möjliga falska eller processuella anklagelser.
Det hycklande i politik och media är att många minsann säger sig vilja bekämpa våld, men i praktiken försvarar sina system, organisationer och bidrag. Kvinnojourer har räddat liv. Men när skyddade boenden används av socialtjänsten och finansieras offentligt måste de granskas som andra samhällsinsatser avseende kvalitet, säkerhet, bemanning, barnkompetens, dokumentation och resultat. God vilja är inte en kvalitetsmodell. Bara dyrt.
Mäns stora utsatthet kan inte heller avfärdas med att “män får bygga egna jourer”. Brå visar att 11,7 procent av männen uppgav utsatthet under 2022. Det motsvarar flera hundratusentals män. Så behandlar vi inte barn, äldre, sjuka eller andra brottsoffer. Offentligt ansvar kan inte ersättas med volontärläxa. Eller fortsätta ignoreras och skyllas på offren själva.
Sverige borde omgående skapa regionala högriskteam där polis, socialtjänst, vård, psykiatri, beroendevård, skola, familjerätt, kvinnojourer och mansstöd arbetar tillsammans. Varje allvarligt ärende ska riskbedömas, följas upp och utvärderas. Psykiskt våld ska dokumenteras som mönster. Barn ska ha eget spår. Suicidrisk ska bedömas vid destruktiva relationer, separation, hot, skam och förlorad barnkontakt.
Andra länder visar principen. Spanien har VioGén. Storbritannien har MARAC. Kanada granskar dödsfall bakåt. Skottland har fokuserat tydligare på tvångskontroll. Inget system är perfekt, men riktningen är rätt: mindre tom symbolpolitik, mer riskstyrning med resultat.
Sverige måste byta fråga. Inte prata om vilken berättelse som låter godast? Utan istället fråga vilka människor upptäcks inte, vilka förövare stoppas inte, vilka barn skyddas inte, vilka suicidkedjor missas – och vilka dyra insatser ger faktiskt bra resultat?
Ett vuxet samhälle skyddar kvinnor mot mäns grova våld, ser mäns utsatthet, förstår psykiskt våld, hanterar ömsesidigt våld och vågar mäta effekt.
Det är först då Sverige bekämpar våld i nära relationer på riktigt. Och vi skapar ett bättre samhälle. Och slutar kasta pengar i sjön.