Jag har länge tänkt starta en egen tråd om detta men låtit bli. Intresset är lågt överallt, inte minst för män över 50. På fb som i verkligheten. Psykiatrin nickar artigt och frågar om man vill träffa en kurator, men först efter lång tid i kön, och bara om man jämrar sig tillräckligt högt inför rätt person. Den stilla, funktionelle mannen som håller ihop fasaden och sakta faller sönder inombords finns inte i något flöde förrän han dyker upp i suicidstatistiken. 859 män mot 371 kvinnor dog i säkert fastställd suicid 2024. Mer än dubbelt så många. Systemet är kalibrerat för expressivt lidande. Den som lider tyst prioriteras bort.
Det finns en ytterligare dimension som sällan sägs rakt ut. Mannen över 50 är i det rådande narrativet inte bara osynlig som offer, han är per definition misstänkt som förövare. Privilegierad. Empatilös. En del av det som ska bekämpas. Att han samtidigt kan vara ensam, utan stöd och utan röst är en kognitiv omöjlighet inom den nuvarande ideologiska ramen. Systemet kan inte hålla båda tankarna samtidigt, så den ena stryks. När någon påpekar det beskylls han för att centrera sig själv i andras lidande. Det gäller förresten inte bara könspolitik. Att ha två tankar i huvudet samtidigt är i det svenska offentliga samtalet liktydigt med tjänstefel, illojalitet, eller bevis på att man är köpt av fel utländsk makt.
Ingen pratar heller om mannen i vårdnadskonflikten. Presumtivt skyldig från dag ett, utlämnad till en process utan reell överklaganderätt, separerad från sina barn i månader eller år medan utredningen pågår. När han väl faller ut ur systemet utan barn, utan bostad och utan ekonomi är han fortfarande per definition förövaren i berättelsen. En del av dem hamnar i suicidstatistiken. Det kallar vi också något vi inte såg komma.
Bra inlägg alltså. Kärnan stämmer: vi har byggt ett system optimerat för att bevara sitt eget berättigande, inte för att minska skadan.
Brå:s egna siffror från 2022 är avslöjande. 15,2 procent av kvinnorna och 11,7 procent av männen uppgav utsatthet. Gapet är 3,5 procentenheter. Det politiska systemet beter sig som om det vore 15 mot 1. Ännu mer besvärande: fler män än kvinnor uppgav utsatthet för grov fysisk misshandel, ekonomiskt våld, kontrollerande beteende och digitalt våld. I åldersgruppen 55 år och äldre rapporterade betydligt fler män än kvinnor att de utsatts. Och 94,9 procent av de utsatta männen uppgav att förövaren var en kvinnlig partner. Bara 1,4 procent anmälde, mot 3,5 procent av kvinnorna, vilket självt är lågt. Och när kvinnors psykiska våld väl syns i statistiken omdefinieras det reflexmässigt som gränssättning och självständighet. Samma beteende, totalt annan etikett. Brå frågar inte efter kön innan den räknar, vilket tydligen är provokativt i sig.
Spaniens VioGén och brittiska MARAC visar att riskstyrning fungerar. Sverige valde affischer och konstruerad värdegrund.
Det märkliga är att detta inte ens är kontroversiellt om man läser Brå. Problemet är att ingen i det officiella Sverige vill läsa Brå när svaret inte passar mallen. Feminism som politisk rörelse har gjort ett genuint folkhälsoproblem till ett ideologiskt reservat. Pengarna flödar, våldet består, männen räknas bort, barnen glöms och ingen mäter effekt. Det är inte en bugg, det är designen.
Och när någon till slut påpekar det aktiveras Sveriges mest framgångsrika politiska immunförsvar: vi såg det inte komma. Det neutraliserar ansvar retroaktivt, varje gång, utan personliga konsekvenser. Ingen avgår. Ingen åtalas. En utredning tillsätts, rapporten publiceras arton månader senare och läggs i en låda. Brå sa samma sak redan 2014. Det hjälpte inte då heller.
Listan är lång. Gängvåldet såg vi inte komma. Segregationen såg vi inte komma. Hederskulturens omfattning såg vi inte komma. Försvarskollapsen såg vi inte komma. Pandemin såg vi inte komma. Nu alltså detta, trots att siffrorna legat öppet i ett decennium.
Det gemensamma är inte okunskap. Det är att alla dessa problem hade tydliga varningssignaler och aktiva röster som pekade på dem. Det politiska systemet valde aktivt att inte se, för att se kräver handling, handling kostar politiskt kapital och politiskt kapital sparas till nästa valrörelse.
En röstande population som belönar känsla över resultat skapar politiker som levererar känsla över resultat. Symbiosen mellan politiker och valboskapen är perfekt och självförstärkande. Det enda som historiskt brutit mönstret är när kostnaden för att blunda blivit så synlig att inte ens SVT kan redigera bort den. Skjutningarna och sprängningarna nådde den punkten till slut.
Våldet mot män har inte nått den punkten ännu. Offren syns inte, anmäler inte och passar inte in i någon valvinnande berättelse. Så länge det gäller fortsätter systemet att leverera exakt vad det är konstruerat för.
Det finns en ytterligare dimension som sällan sägs rakt ut. Mannen över 50 är i det rådande narrativet inte bara osynlig som offer, han är per definition misstänkt som förövare. Privilegierad. Empatilös. En del av det som ska bekämpas. Att han samtidigt kan vara ensam, utan stöd och utan röst är en kognitiv omöjlighet inom den nuvarande ideologiska ramen. Systemet kan inte hålla båda tankarna samtidigt, så den ena stryks. När någon påpekar det beskylls han för att centrera sig själv i andras lidande. Det gäller förresten inte bara könspolitik. Att ha två tankar i huvudet samtidigt är i det svenska offentliga samtalet liktydigt med tjänstefel, illojalitet, eller bevis på att man är köpt av fel utländsk makt.
Ingen pratar heller om mannen i vårdnadskonflikten. Presumtivt skyldig från dag ett, utlämnad till en process utan reell överklaganderätt, separerad från sina barn i månader eller år medan utredningen pågår. När han väl faller ut ur systemet utan barn, utan bostad och utan ekonomi är han fortfarande per definition förövaren i berättelsen. En del av dem hamnar i suicidstatistiken. Det kallar vi också något vi inte såg komma.
Bra inlägg alltså. Kärnan stämmer: vi har byggt ett system optimerat för att bevara sitt eget berättigande, inte för att minska skadan.
Brå:s egna siffror från 2022 är avslöjande. 15,2 procent av kvinnorna och 11,7 procent av männen uppgav utsatthet. Gapet är 3,5 procentenheter. Det politiska systemet beter sig som om det vore 15 mot 1. Ännu mer besvärande: fler män än kvinnor uppgav utsatthet för grov fysisk misshandel, ekonomiskt våld, kontrollerande beteende och digitalt våld. I åldersgruppen 55 år och äldre rapporterade betydligt fler män än kvinnor att de utsatts. Och 94,9 procent av de utsatta männen uppgav att förövaren var en kvinnlig partner. Bara 1,4 procent anmälde, mot 3,5 procent av kvinnorna, vilket självt är lågt. Och när kvinnors psykiska våld väl syns i statistiken omdefinieras det reflexmässigt som gränssättning och självständighet. Samma beteende, totalt annan etikett. Brå frågar inte efter kön innan den räknar, vilket tydligen är provokativt i sig.
Spaniens VioGén och brittiska MARAC visar att riskstyrning fungerar. Sverige valde affischer och konstruerad värdegrund.
Det märkliga är att detta inte ens är kontroversiellt om man läser Brå. Problemet är att ingen i det officiella Sverige vill läsa Brå när svaret inte passar mallen. Feminism som politisk rörelse har gjort ett genuint folkhälsoproblem till ett ideologiskt reservat. Pengarna flödar, våldet består, männen räknas bort, barnen glöms och ingen mäter effekt. Det är inte en bugg, det är designen.
Och när någon till slut påpekar det aktiveras Sveriges mest framgångsrika politiska immunförsvar: vi såg det inte komma. Det neutraliserar ansvar retroaktivt, varje gång, utan personliga konsekvenser. Ingen avgår. Ingen åtalas. En utredning tillsätts, rapporten publiceras arton månader senare och läggs i en låda. Brå sa samma sak redan 2014. Det hjälpte inte då heller.
Listan är lång. Gängvåldet såg vi inte komma. Segregationen såg vi inte komma. Hederskulturens omfattning såg vi inte komma. Försvarskollapsen såg vi inte komma. Pandemin såg vi inte komma. Nu alltså detta, trots att siffrorna legat öppet i ett decennium.
Det gemensamma är inte okunskap. Det är att alla dessa problem hade tydliga varningssignaler och aktiva röster som pekade på dem. Det politiska systemet valde aktivt att inte se, för att se kräver handling, handling kostar politiskt kapital och politiskt kapital sparas till nästa valrörelse.
En röstande population som belönar känsla över resultat skapar politiker som levererar känsla över resultat. Symbiosen mellan politiker och valboskapen är perfekt och självförstärkande. Det enda som historiskt brutit mönstret är när kostnaden för att blunda blivit så synlig att inte ens SVT kan redigera bort den. Skjutningarna och sprängningarna nådde den punkten till slut.
Våldet mot män har inte nått den punkten ännu. Offren syns inte, anmäler inte och passar inte in i någon valvinnande berättelse. Så länge det gäller fortsätter systemet att leverera exakt vad det är konstruerat för.
