Bekämpar Sverige våld i nära relationer utifrån fel antaganden? Ineffektivt?

Sverige har i flera årtionden satsat mycket stora pengar på våld i nära relationer. Vi har strategier, myndigheter, projekt, bidrag och kampanjer. Ändå fortsätter våldet. Enligt myndigheten Brå uppgav 13,6 procent av befolkningen 16–84 år att de utsatts för våld i nära relation under 2022. Grovt omräknat handlar det om drygt en miljon människor på ett enda år, ungefär lika många kvinnor som män. Mörkertalen för anmälan är stora. Våldet är inte sällan ömsesidigt. Under livstiden rör det sig sannolikt om över två miljoner svenskar.

Kvinnor är mest utsatta för grovt och direkt dödligt fysiskt partnervåld. Brå redovisar 13 fall av dödligt våld i parrelation 2025, 11 kvinnliga och 2 manliga offer. Men våld i nära relationer är mer än slag och mord. Det är också mycket stort antal fall med psykisk kontroll, hot, isolering, ekonomiskt våld, digital övervakning, barn som maktmedel, falska anklagelser, suicidhot, skam och långvarig nedbrytning. Där finns både kvinnliga och manliga offer. Där finns både manliga och kvinnliga förövare.

Samtidigt dog 1 230 personer i säkert fastställda suicid 2024, 859 män och 371 kvinnor. Alla suicid beror självklart inte på relationer. Men destruktiva relationer, separationer, förlorad barnkontakt, hot, skam och social isolering kan ingå i en suicidkedja. Om samhället menar allvar med prevention måste även detta undersökas. Indikationer från England pekar på cirka en tredjedel.

Sveriges stora misstag är att våldspolitiken blivit mer moralisk än metodisk. Vi frågar ofta om det passar i vår stereotypa berättelse? Vi frågar för sällan om vem som är rädd, vem kontrollerar, vem eskalerar, vem använder barnen – och vem får faktiskt hjälp?

Ett effektivt system måste börja med risk, inte upprörda affischer. Högriskfall med strypvåld, stalking, vapen, dödshot och separation kräver akut skydd, polis och uppföljning. Psykisk tvångskontroll kräver dokumentation över tid. Ömsesidigt situationsvåld kräver missbruksinsatser, impulskontroll och säker konflikthantering. Vårdnads- och separationskonflikter kräver rättssäker prövning av både verkligt våld och möjliga falska eller processuella anklagelser.

Det hycklande i politik och media är att många minsann säger sig vilja bekämpa våld, men i praktiken försvarar sina system, organisationer och bidrag. Kvinnojourer har räddat liv. Men när skyddade boenden används av socialtjänsten och finansieras offentligt måste de granskas som andra samhällsinsatser avseende kvalitet, säkerhet, bemanning, barnkompetens, dokumentation och resultat. God vilja är inte en kvalitetsmodell. Bara dyrt.

Mäns stora utsatthet kan inte heller avfärdas med att “män får bygga egna jourer”. Brå visar att 11,7 procent av männen uppgav utsatthet under 2022. Det motsvarar flera hundratusentals män. Så behandlar vi inte barn, äldre, sjuka eller andra brottsoffer. Offentligt ansvar kan inte ersättas med volontärläxa. Eller fortsätta ignoreras och skyllas på offren själva.

Sverige borde omgående skapa regionala högriskteam där polis, socialtjänst, vård, psykiatri, beroendevård, skola, familjerätt, kvinnojourer och mansstöd arbetar tillsammans. Varje allvarligt ärende ska riskbedömas, följas upp och utvärderas. Psykiskt våld ska dokumenteras som mönster. Barn ska ha eget spår. Suicidrisk ska bedömas vid destruktiva relationer, separation, hot, skam och förlorad barnkontakt.

Andra länder visar principen. Spanien har VioGén. Storbritannien har MARAC. Kanada granskar dödsfall bakåt. Skottland har fokuserat tydligare på tvångskontroll. Inget system är perfekt, men riktningen är rätt: mindre tom symbolpolitik, mer riskstyrning med resultat.

Sverige måste byta fråga. Inte prata om vilken berättelse som låter godast? Utan istället fråga vilka människor upptäcks inte, vilka förövare stoppas inte, vilka barn skyddas inte, vilka suicidkedjor missas – och vilka dyra insatser ger faktiskt bra resultat?

Ett vuxet samhälle skyddar kvinnor mot mäns grova våld, ser mäns utsatthet, förstår psykiskt våld, hanterar ömsesidigt våld och vågar mäta effekt.

Det är först då Sverige bekämpar våld i nära relationer på riktigt. Och vi skapar ett bättre samhälle. Och slutar kasta pengar i sjön.

Det psykiska våldet är ett 100 gånger större problem, speciellt då det är detta som genererar det fysiska våldet, även om det fysiska våldet är betydligt mer sällsynt(män är bättre på att kontrollera sig än kvinnor)

Det psykiska våldet är det också oftast kvinnorna som står för då de är experter på att manipulera, ljuga och bedra. Det är här fokus bör läggas, vid roten av problemet, istället för som nu, vid de naturliga effekterna och konsekvenserna. Detta är det ett fåtal som verkar förstå, eftersom feminister kryllar det av och de gillar att kunna fortsätta med sitt psykiska våld utan att bli ifrågasatta och omprogrammerade till att bli feminina, behagliga och underkastade igen, såsom kvinnor skall vara enligt bibeln. De föredrar med andra ord att vara antikristna satanister, som ju feminister är. Så som man sår, får man skörda.

En viktig aspekt är ju att inte bara titta på hur många offer som utsätts utan hur många som utsätter dessa. Kan man anta att en förövare har flera offer? Jag tror knappast att 13 % av alla hushåll i en genomskuren bild just nu består av förövare men att samma förövare byter partner då och då. Alltså är gärningsmännen färre och offren är fler.

Det jag menar är inte att påstå att det inte finns offer. Jag menar istället att det kanske är få förövare som utsätter många.
Men min kärnfråga blir då varför dessa personer är attraktiva på köttmarknaden? Ibland t o m vet det framtida offret om vad förövaren gjort men väljer ändå att inleda ett förhållande med denne! Det är anmärkningsvärt!
Till viss del är detta att skuldbelägga offret men varför har inte offret något som helst ansvar för vem de väljer?
Naturligtvis ska ingen behöva bli utsatt och det är alltid den som utför en ond handling som är ansvarig för sin gärning.

Vad är det som gör att dessa personer ständigt kan hitta nya offer? Vilka egenskaper har de?

Det är djup okunskap att tro att man antingen drabbas av fysiskt relationsvåld (kvinnor) eller psykiskt relationsvåld (män). Självklart går fysiskt relationsvåld hand i hand med psykiskt. Det är ju inte som att helt vanliga schyssta män helt randomly drar till sina kvinnliga partners och sedan återgår till att vara helt vanliga schyssta män. De måste manipulera kvinnan att tro att det är nåt normalt med våldet, det kallas normaliseringsprocess och där ingår mycket psykiskt våld.

En kvinna som står och skriker så att grannarna väcks mitt i natten och som vägrar sluta och som skriker så högt att man inte ens hör sin egen röst när man försöker säga åt henne att vara tyst, går INTE att hantera på något annat vis än med fysiskt våld. Så enkelt är det.

Ja, det här är precis hur en viktig sakfråga förstörs. Ja, psykiskt våld är underskattat. Kontroll, hot, manipulation, isolering, falska anklagelser och barn som maktmedel kan bryta ned människor allvarligt. Ja, även kvinnor kan vara förövare och män offer. Det måste ett smart samhälle våga se.

Men kvinnohat, bibelretorik och fantasier om “underkastelse” är inte fakta eller konstruktiva åtgärder. Det är bara ammunition åt dem som vill avfärda mäns utsatthet som extremism. Är det din avsikt?

Den sakliga frågan är vem som kontrollerar, hotar, isolerar, manipulerar, eskalerar och använder barnen? Det ska utredas oavsett kön. Psykiskt våld ska tas på allvar – inte kapas av vare sig feministisk blindhet eller reaktionärt låtsaskristet haveri.

Du borde lämna henne.
Nu.

Och när en man står och skriker?

Sen vet jag inte vad det du skriver har att göra med det du citerade.

Bra, tack intressant. Det här är en bra fråga, men den måste hållas saklig. Ja, en mindre grupp återkommande förövare kan sannolikt skada flera partners över lång tid. Det verkar vara ungefär var tionde som har sådan personlighet (kontroll, svårt be om ursäkt för nåt osv). Därför bör systemet inte bara räkna offer, utan också följa riskpersoner och mönster: tidigare våld, stalking, svartsjuka, kontrollbehov, snabb intimitet, missbruk, lögner, ekonomiskt kaos och oförmåga att tåla separation.

Men offrets “val” förklarar inte våldet. Många förövare är charmiga, sociala och offerberättande i början. Kontroll kommer ofta gradvis med kärleksbombning, gränstestning, isolering, skuld och hot.

Den smarta slutsatsen är därför inte att skuldbelägga offret, utan att upptäcka risk tidigare. Varför saknar Sverige ett system som snabbt identifierar återkommande relationsförövare innan nästa partner eller barn drabbas? Hur skulle sådant ens fungera?

En man skriker extremt sällan på liknande vis som en kvinna, inte heller har han förmågan att överrösta en kvinna på det viset, då en kvinnas röst är betydligt gällare och skrikigare och alltid lätt kan överrösta en man om hon vill, det är iaf min erfarenhet.

Det där är delvis rätt – men avslöjande selektivt. En sorts desinformation. Ja, fysiskt partnervåld föregås ofta av psykisk kontroll, normalisering, rädsla, skuld och manipulation. Därför ska psykiskt våld tas på stort allvar.

Men varför räknar du psykiskt våld plötsligt bara när det förklarar mäns fysiska våld mot kvinnor? Samma mekanismer drabbar hundratusentals män med isolering, hot, ekonomisk kontroll, falska anklagelser, barn som maktmedel, ryktesspridning och suicidhot.

Det ohederliga är inte att tala om normaliseringsprocessen. Det ohederliga är att du kömsmärker den. Den avgörande frågan är om vi vill upptäcka kontrollbeteenden oavsett förövarens kön – eller bara när förövaren passar din felaktiga stereotyp?

Du vet det här men vill vrida bort debatten igen? 😉

Jag har inte sagt att män inte kan drabbas av psykiskt våld. Jag har bara sagt att det är okunnigt att tro att kvinnor drabbas av en sorts våld och män av ett annat.