Citat:
I sak var det du gjorde mest småaktigt. Men jag förstår dig ändå.
Jag hade en styvfarsa boende hos oss när jag var 6-16 år som var fullblodsnarcissist och en riktigt hemsk människa. De första åren hade han problem med alkoholen och var våldsam mot både mig, min bror och morsan. Det kunde vara tjuvnyp, örfilar samt att han tog tag i nacken och slängde en mot golvet. Den psykiska terrorn var fruktansvärd då det var så gott som dagligen kom med konstanta nedlåtande kommentarer om både utseende och hur man var som människa. Tyvärr kom han in i bilden i samma veva som min farsa gick bort så jag kunde inte vända mig till honom.
Då han var närvarande under i stort sett hela min barndom och uppväxt så finns det mycket att berätta men jag ska försöka hålla mig kort. Efter 10 år av så gott som daglig fysisk och psykisk misshandel som kulminerade med att jag blev påkommen att sno 3 öl från honom i samband med skolavslutningen för 9:an. Han gav mig en örfil och kastade ut mig och sade att jag inte var välkommen tillbaka. Tyvärr så hade morsan någon form av medberoende och var i beroendeställning till honom så hon ställde sig alltid på styvfarsans sida, så även denna gång. Och som 15 åring var det en fruktansvärd känsla att bli lämnad åt sitt öde. De enda i släkten jag hade liiiite tillstymmelse av kontakt var min farmor och farfar och de tog in mig till sitt hus och jag fick bo i gästrummet i 1 år.
Jag hade det bra där, men jag fick ingen vidare stöttning därifrån gällande det som hänt med styvfarsan genom åren. Kanske trodde dom inte på mig eller så ville de inte ta något parti då jag fick veta i efterhand att morsan och styvfarsan låg på ganska rejält om att jag var problemet. Morsan och Styvfarsan skilde sig kort därefter men jag valde ändå att bo kvar hos farmor och farfar då det uppstod en stor likgiltighet mot morsan att hon tillåtit detta hända. Jag ville absolut inte tillbaka hem.
Jag lyckades hitta ett jobb och egen lägenhet när jag fyllde 16 år. Jag jobbade extra på en verkstad (ca 15h/veckan) som jag kombinerade med gymnasiestudierna. Jag hade precis så att det gick runt varje månad ekonomiskt. Men där och då kände jag för första gången att jag var fri så det var värt att leva på gränsen ekonomiskt.
Idag (lite drygt 20 år senare) mår jag hyfsat bra. Jag har ett välbetalt jobb, fint boende och fin familj i form av flickvän och 2 barn. Men detta som hänt har alltid gnagt i mig till och från i tillvaron. Inte så att jag vart deprimerad. Men då och då har man på ett eller annat sätt blivit påmind om allt som hände under uppväxten och jag har på senare tid haft en stark känsla att jag vill på något sätt förmedla mitt hat till honom.
Och då fick jag rätt bra tillfälle förra veckan, då fick jag reda på via en bekant som jobbar på samma arbetsplats som styvfarsan att han råkade ut för en olycka på jobbet. Han stod med en kapmaskin och skulle kapa en plåt på jobbet och på något sätt råkade han slinta med denna maskin så att den skar upp hans handled ganska djupt. Han fick stor blodförlust och var bara minuter från att dö. Han är idag sjukskriven och har stora men av denna händelse och lider stor fysisk skada.
Jag skrev ett långt meddelande till honom på Messenger som jag inte kommer redogöra för i dess helhet, men kontentan var om jag ska sammanfatta det "Det var synd att kapmaskinen inte hamnade djupare i handleden och att du fick dö på ett smärtsamt sätt i en smutsig verkstad. Det hatet du hade inom dig och som jag fick känna från dig i form av fysisk och psykisk misshandel är något jag kanske kommer bära med mig för resten av mitt liv. Jag vill att du ska veta om jag någon gång stöter på dig på stan, så kommer du få känna det hatet jag har för dig".
Många i min närhet tycker att jag gick för långt som önskade livet ur honom och att jag hade delvis sjunkit till hans nivå som uttryckte mig på detta sätt. Kanske är det så, men jag vill få säga det till honom för att helt gå vidare vilket jag ändå känner. Nu är jag "klar" med honom och kan helt gå vidare med mitt liv känner jag. Det var det jag behövde förmedla till honom.
Jag tycker själv att mitt meddelande var ganska milt med tanke på vad han utsatte mig för under uppväxten. Finns det någon här som har erfarenhet av barndomstrauma eller misshandel från en styvförälder som ni konfronterat i vuxen ålder? Hur gjorde ni, och ångrar ni något i efterhand?
Då han var närvarande under i stort sett hela min barndom och uppväxt så finns det mycket att berätta men jag ska försöka hålla mig kort. Efter 10 år av så gott som daglig fysisk och psykisk misshandel som kulminerade med att jag blev påkommen att sno 3 öl från honom i samband med skolavslutningen för 9:an. Han gav mig en örfil och kastade ut mig och sade att jag inte var välkommen tillbaka. Tyvärr så hade morsan någon form av medberoende och var i beroendeställning till honom så hon ställde sig alltid på styvfarsans sida, så även denna gång. Och som 15 åring var det en fruktansvärd känsla att bli lämnad åt sitt öde. De enda i släkten jag hade liiiite tillstymmelse av kontakt var min farmor och farfar och de tog in mig till sitt hus och jag fick bo i gästrummet i 1 år.
Jag hade det bra där, men jag fick ingen vidare stöttning därifrån gällande det som hänt med styvfarsan genom åren. Kanske trodde dom inte på mig eller så ville de inte ta något parti då jag fick veta i efterhand att morsan och styvfarsan låg på ganska rejält om att jag var problemet. Morsan och Styvfarsan skilde sig kort därefter men jag valde ändå att bo kvar hos farmor och farfar då det uppstod en stor likgiltighet mot morsan att hon tillåtit detta hända. Jag ville absolut inte tillbaka hem.
Jag lyckades hitta ett jobb och egen lägenhet när jag fyllde 16 år. Jag jobbade extra på en verkstad (ca 15h/veckan) som jag kombinerade med gymnasiestudierna. Jag hade precis så att det gick runt varje månad ekonomiskt. Men där och då kände jag för första gången att jag var fri så det var värt att leva på gränsen ekonomiskt.
Idag (lite drygt 20 år senare) mår jag hyfsat bra. Jag har ett välbetalt jobb, fint boende och fin familj i form av flickvän och 2 barn. Men detta som hänt har alltid gnagt i mig till och från i tillvaron. Inte så att jag vart deprimerad. Men då och då har man på ett eller annat sätt blivit påmind om allt som hände under uppväxten och jag har på senare tid haft en stark känsla att jag vill på något sätt förmedla mitt hat till honom.
Och då fick jag rätt bra tillfälle förra veckan, då fick jag reda på via en bekant som jobbar på samma arbetsplats som styvfarsan att han råkade ut för en olycka på jobbet. Han stod med en kapmaskin och skulle kapa en plåt på jobbet och på något sätt råkade han slinta med denna maskin så att den skar upp hans handled ganska djupt. Han fick stor blodförlust och var bara minuter från att dö. Han är idag sjukskriven och har stora men av denna händelse och lider stor fysisk skada.
Jag skrev ett långt meddelande till honom på Messenger som jag inte kommer redogöra för i dess helhet, men kontentan var om jag ska sammanfatta det "Det var synd att kapmaskinen inte hamnade djupare i handleden och att du fick dö på ett smärtsamt sätt i en smutsig verkstad. Det hatet du hade inom dig och som jag fick känna från dig i form av fysisk och psykisk misshandel är något jag kanske kommer bära med mig för resten av mitt liv. Jag vill att du ska veta om jag någon gång stöter på dig på stan, så kommer du få känna det hatet jag har för dig".
Många i min närhet tycker att jag gick för långt som önskade livet ur honom och att jag hade delvis sjunkit till hans nivå som uttryckte mig på detta sätt. Kanske är det så, men jag vill få säga det till honom för att helt gå vidare vilket jag ändå känner. Nu är jag "klar" med honom och kan helt gå vidare med mitt liv känner jag. Det var det jag behövde förmedla till honom.
Jag tycker själv att mitt meddelande var ganska milt med tanke på vad han utsatte mig för under uppväxten. Finns det någon här som har erfarenhet av barndomstrauma eller misshandel från en styvförälder som ni konfronterat i vuxen ålder? Hur gjorde ni, och ångrar ni något i efterhand?
Du skriver narcissist vilket inte känns som rätt beskrivning eller så har du utelämnat mycket.
Vad jag däremot kan läsa in är att du bär på djupa sår och antagligen lite PTSD. Detta borde du jobba med och det är även anledningen till att jag går emot narcissismen.
Jag själv är djupt skadad av två narcissister med efterföljande PTSD.
Såren de gett mig kommer alltid finnas kvar men jag fick hjälp här på Fb att identifiera narcissismen hos dessa två vilket blev ett första steg till läkning. Jag hade tur i oturen.
Ska man fucka upp sitt liv ska man göra det rejält och under en längre period i mitt liv så fick jag ett ofrivilligt boende på en av Kriminalvårdens inrättningar. Jag tog till mig behandlingsprogrammet samtidigt som jag blev fysiskt sjuk. Efter några år fick jag hjälp med en terapeut.
Erfarenheten av fängelsets psykolog gjorde att denna terapeut i samråd med mig kunde identifiera mina problem och jag fick verktygen att förändra mina tankar.
När jag läser din text så väcks det en liten beundran hos mig där du trots all skit tog dig igenom studier och byggde ett bra liv.
Men, du behöver släppa tankar på hämnd. Du har redan fått din hämnd genom att skapa dig en egen lycka utan att din mamma och styvfarsa på något sätt kan ta åt sig äran och om du bara kan styra fokus på din lycka än din tidigare lycka så kommer du må så mkt bättre.