Behövde få ur mig ett djupt hat, var det rätt sätt att hantera det?

Han läste meddelandet men svarade aldrig på det. Så jag vet inte hur han tog det. Hade han blivit förnärmad och kränkt så hade han nog svarat. Jag gissar/hoppas att han kanske inser vad han ställt till med och att han nu inser att jag är en vuxen man och han en äldre herre och därmed backar från att hugga tillbaka.

Jag hade en styvfarsa boende hos oss när jag var 6-16 år som var fullblodsnarcissist och en riktigt hemsk människa. De första åren hade han problem med alkoholen och var våldsam mot både mig, min bror och morsan. Det kunde vara tjuvnyp, örfilar samt att han tog tag i nacken och slängde en mot golvet. Den psykiska terrorn var fruktansvärd då det var så gott som dagligen kom med konstanta nedlåtande kommentarer om både utseende och hur man var som människa. Tyvärr kom han in i bilden i samma veva som min farsa gick bort så jag kunde inte vända mig till honom.

Då han var närvarande under i stort sett hela min barndom och uppväxt så finns det mycket att berätta men jag ska försöka hålla mig kort. Efter 10 år av så gott som daglig fysisk och psykisk misshandel som kulminerade med att jag blev påkommen att sno 3 öl från honom i samband med skolavslutningen för 9:an. Han gav mig en örfil och kastade ut mig och sade att jag inte var välkommen tillbaka. Tyvärr så hade morsan någon form av medberoende och var i beroendeställning till honom så hon ställde sig alltid på styvfarsans sida, så även denna gång. Och som 15 åring var det en fruktansvärd känsla att bli lämnad åt sitt öde. De enda i släkten jag hade liiiite tillstymmelse av kontakt var min farmor och farfar och de tog in mig till sitt hus och jag fick bo i gästrummet i 1 år.

Jag hade det bra där, men jag fick ingen vidare stöttning därifrån gällande det som hänt med styvfarsan genom åren. Kanske trodde dom inte på mig eller så ville de inte ta något parti då jag fick veta i efterhand att morsan och styvfarsan låg på ganska rejält om att jag var problemet. Morsan och Styvfarsan skilde sig kort därefter men jag valde ändå att bo kvar hos farmor och farfar då det uppstod en stor likgiltighet mot morsan att hon tillåtit detta hända. Jag ville absolut inte tillbaka hem.

Jag lyckades hitta ett jobb och egen lägenhet när jag fyllde 16 år. Jag jobbade extra på en verkstad (ca 15h/veckan) som jag kombinerade med gymnasiestudierna. Jag hade precis så att det gick runt varje månad ekonomiskt. Men där och då kände jag för första gången att jag var fri så det var värt att leva på gränsen ekonomiskt.

Idag (lite drygt 20 år senare) mår jag hyfsat bra. Jag har ett välbetalt jobb, fint boende och fin familj i form av flickvän och 2 barn. Men detta som hänt har alltid gnagt i mig till och från i tillvaron. Inte så att jag vart deprimerad. Men då och då har man på ett eller annat sätt blivit påmind om allt som hände under uppväxten och jag har på senare tid haft en stark känsla att jag vill på något sätt förmedla mitt hat till honom.

Och då fick jag rätt bra tillfälle förra veckan, då fick jag reda på via en bekant som jobbar på samma arbetsplats som styvfarsan att han råkade ut för en olycka på jobbet. Han stod med en kapmaskin och skulle kapa en plåt på jobbet och på något sätt råkade han slinta med denna maskin så att den skar upp hans handled ganska djupt. Han fick stor blodförlust och var bara minuter från att dö. Han är idag sjukskriven och har stora men av denna händelse och lider stor fysisk skada.

Jag skrev ett långt meddelande till honom på Messenger som jag inte kommer redogöra för i dess helhet, men kontentan var om jag ska sammanfatta det "Det var synd att kapmaskinen inte hamnade djupare i handleden och att du fick dö på ett smärtsamt sätt i en smutsig verkstad. Det hatet du hade inom dig och som jag fick känna från dig i form av fysisk och psykisk misshandel är något jag kanske kommer bära med mig för resten av mitt liv. Jag vill att du ska veta om jag någon gång stöter på dig på stan, så kommer du få känna det hatet jag har för dig".

Många i min närhet tycker att jag gick för långt som önskade livet ur honom och att jag hade delvis sjunkit till hans nivå som uttryckte mig på detta sätt. Kanske är det så, men jag vill få säga det till honom för att helt gå vidare vilket jag ändå känner. Nu är jag "klar" med honom och kan helt gå vidare med mitt liv känner jag. Det var det jag behövde förmedla till honom.

Jag tycker själv att mitt meddelande var ganska milt med tanke på vad han utsatte mig för under uppväxten. Finns det någon här som har erfarenhet av barndomstrauma eller misshandel från en styvförälder som ni konfronterat i vuxen ålder? Hur gjorde ni, och ångrar ni något i efterhand?

Nej det är sällan kvinnor som är förövare men det finns en intressant frågeställning i det hela. Är kvinnor mer benägna än vad män är till att låta deras barn utsättas för övergrepp av andra män? För om kvinnor blundar mer så innebär det att det är deras sexuella och emotionella känslor för förövarna som styr.

Givetvis så vet majoriteten av alla människor inte om vilka barn som utsätts. Hade det stått i förövarens panna hade de generellt aldrig kommit i närheten av barn överhuvudtaget men om människor låter andra bli skadade för att de själva har känslor för förövaren så är de medbrottslingar.

Sedan så kan man förstå att man inte slutar älska någon man älskar djupt, baserat på att den begår svårare brott. Det är nog en chockartad upplevelse om man har starka känslomässiga band till någon som sedan gör saker man aldrig hade kunnat föreställa sig. Känslor är inte något man bara slår av och på även om det ibland blir en direkt sak som helt kan döda känslor för någon. Jag förstår den biten med att känslor inte ändras efter vad någon gjort när de kan vara byggda på tiotusentals andra sekvenser och miljarder intryck bortom det. Det jag ställer mig fdågande till är det med att så många kvinnor har svårt för att ta ställning.

Jag blev våldtagen av ett ex som först färsökt isolera mig genom att förbjuda mig umgås med "dåliga personer" en av dem jag vägrade bryta med började han då sexualisera för att skada mig. Sedan dumpade han mig och hade något kort med henne. Till hennes födelsedag våldtog han mig och sedan hade han flertalet andra tjejer. Hon var den som gjort slut. Därefter vägrade han släppa mig i många år och jag fattade aldrig varför hon plötsligt hatade mig. Hon och andra gemensamma vänner har alltid uppträtt som om jag brutit mig in hos dem och slaktat deras kaniner. Nu är de gifta så tydligen var mitt stora britt att bli våldtagen och även att berätta om det. Tydligen var det värre än att jag var tillsammans med honom innan hon gladeligen blev ihop med honom och jag som en underkastad ung tjej, accepterade det utsn minsta fientlighet mot henne. Dock så vet jag ju att han endastböev ihop med henne för att straffa mig när han misslyckats få mig att bryta kontakten med henne när han ställt krav och talat om hur dålig hon var för mig, dåligt inflytande och en allmänt dålig person. När det inte fungerade, böev jag istället den dåliga i hennes och våra gemensamma vänners ögon. Kul.

Riktigt skotigt beteende men hennes pappa misshandlade henne och hennes syskon samt mamma som bara stod ut och lät det ske. Så i hennes ögon har hon vunnit högsta vinsten som lever upp till sin egen famimjebakgrund genom att hitta evig kärlek i någon som var ihop med henne endast för att kontrollera mig när vi var 15. Hon ser väl sin pappa i honom. De säger att vi faller för dem vi kan hitta våra egna föräldrar i.

Det är som så att 9/10 kvinnor låter män göra vad de vill, sedan jar vi den där tionde som ställer sig upp och säger Det här accepterarjag inte.

Du behöver egentligen inte gå via teorier om sexuella tändningsmönster.

Det räcker att konstatera att forskningen är betydligt mindre smickrande mot kvinnor än det populära narrativet. Kvinnor är inte bara passiva åskådare. I statistik över vanvård, psykisk misshandel och vissa former av fysisk misshandel återkommer kvinnor oftare som förövare än många tror, inte minst eftersom de i genomsnitt tillbringar mer tid med barnen.

Däremot är män fortfarande kraftigt överrepresenterade när det gäller grovt våld och sexualbrott mot barn.

Problemet är att den offentliga berättelsen gärna reducerar kvinnor till antingen offer eller skyddande mödrar. Verkligheten är mer obekväm: även kvinnor kan vara förövare, möjliggörare eller medskyldiga, och det sker sannolikt oftare än vad många vill erkänna.

Sedan hör jag också att du bär på egna väldigt negativa erfarenheter av svek och övergrepp. Det är tunga saker att bära. Där tror jag dock att dina personliga erfarenheter och den mer principiella diskussionen om ansvar är två olika frågor.

Jag hade en styvfarsa boende hos oss när jag var 6-16 år som var fullblodsnarcissist och en riktigt hemsk människa. De första åren hade han problem med alkoholen och var våldsam mot både mig, min bror och morsan. Det kunde vara tjuvnyp, örfilar samt att han tog tag i nacken och slängde en mot golvet. Den psykiska terrorn var fruktansvärd då det var så gott som dagligen kom med konstanta nedlåtande kommentarer om både utseende och hur man var som människa. Tyvärr kom han in i bilden i samma veva som min farsa gick bort så jag kunde inte vända mig till honom.

Då han var närvarande under i stort sett hela min barndom och uppväxt så finns det mycket att berätta men jag ska försöka hålla mig kort. Efter 10 år av så gott som daglig fysisk och psykisk misshandel som kulminerade med att jag blev påkommen att sno 3 öl från honom i samband med skolavslutningen för 9:an. Han gav mig en örfil och kastade ut mig och sade att jag inte var välkommen tillbaka. Tyvärr så hade morsan någon form av medberoende och var i beroendeställning till honom så hon ställde sig alltid på styvfarsans sida, så även denna gång. Och som 15 åring var det en fruktansvärd känsla att bli lämnad åt sitt öde. De enda i släkten jag hade liiiite tillstymmelse av kontakt var min farmor och farfar och de tog in mig till sitt hus och jag fick bo i gästrummet i 1 år.

Jag hade det bra där, men jag fick ingen vidare stöttning därifrån gällande det som hänt med styvfarsan genom åren. Kanske trodde dom inte på mig eller så ville de inte ta något parti då jag fick veta i efterhand att morsan och styvfarsan låg på ganska rejält om att jag var problemet. Morsan och Styvfarsan skilde sig kort därefter men jag valde ändå att bo kvar hos farmor och farfar då det uppstod en stor likgiltighet mot morsan att hon tillåtit detta hända. Jag ville absolut inte tillbaka hem.

Jag lyckades hitta ett jobb och egen lägenhet när jag fyllde 16 år. Jag jobbade extra på en verkstad (ca 15h/veckan) som jag kombinerade med gymnasiestudierna. Jag hade precis så att det gick runt varje månad ekonomiskt. Men där och då kände jag för första gången att jag var fri så det var värt att leva på gränsen ekonomiskt.

Idag (lite drygt 20 år senare) mår jag hyfsat bra. Jag har ett välbetalt jobb, fint boende och fin familj i form av flickvän och 2 barn. Men detta som hänt har alltid gnagt i mig till och från i tillvaron. Inte så att jag vart deprimerad. Men då och då har man på ett eller annat sätt blivit påmind om allt som hände under uppväxten och jag har på senare tid haft en stark känsla att jag vill på något sätt förmedla mitt hat till honom.

Och då fick jag rätt bra tillfälle förra veckan, då fick jag reda på via en bekant som jobbar på samma arbetsplats som styvfarsan att han råkade ut för en olycka på jobbet. Han stod med en kapmaskin och skulle kapa en plåt på jobbet och på något sätt råkade han slinta med denna maskin så att den skar upp hans handled ganska djupt. Han fick stor blodförlust och var bara minuter från att dö. Han är idag sjukskriven och har stora men av denna händelse och lider stor fysisk skada.

Jag skrev ett långt meddelande till honom på Messenger som jag inte kommer redogöra för i dess helhet, men kontentan var om jag ska sammanfatta det "Det var synd att kapmaskinen inte hamnade djupare i handleden och att du fick dö på ett smärtsamt sätt i en smutsig verkstad. Det hatet du hade inom dig och som jag fick känna från dig i form av fysisk och psykisk misshandel är något jag kanske kommer bära med mig för resten av mitt liv. Jag vill att du ska veta om jag någon gång stöter på dig på stan, så kommer du få känna det hatet jag har för dig".

Många i min närhet tycker att jag gick för långt som önskade livet ur honom och att jag hade delvis sjunkit till hans nivå som uttryckte mig på detta sätt. Kanske är det så, men jag vill få säga det till honom för att helt gå vidare vilket jag ändå känner. Nu är jag "klar" med honom och kan helt gå vidare med mitt liv känner jag. Det var det jag behövde förmedla till honom.

Jag tycker själv att mitt meddelande var ganska milt med tanke på vad han utsatte mig för under uppväxten. Finns det någon här som har erfarenhet av barndomstrauma eller misshandel från en styvförälder som ni konfronterat i vuxen ålder? Hur gjorde ni, och ångrar ni något i efterhand?

Jag upplever inte att mina erfarenheter är negativa i diskussionen kring hur olika män och kvinnor uttrycker våld. Kvknnors våld är ganska uppenbart baserat mer på typislt "kvinnliga beteenden ".

Jag tror att det finns likvärdigt måmga onda kvinnor som onda män. Min upplevelse är att ondska inte är könsbundet.

Det finns väldigt många män som inte slår eller våldtar. Det finns även många kvinnor som altivt för sig skyldiga till olika former av våld. Däremot så så är mäns våld grövre och värre.

Om du var döende. Jag lekte med tanken idag, skulle du då ta med dig andra? Det är.ett typiskt manligt beteende och generellt kä slovaserat. De tar sina egna barn. Sin partners barn eller partner/expartner. Extremt sällan kvinnor gör sådant. Läste nyss om Arbogakvinnan, eller såg ett klipp kring mamman. Typiskt mansbrott. Kvinnor är generellt sjukare på så vis att de istället kan döda sina egna barn för att vara med en man.

Samma sak med andra brott. Terror osv.
Skulle du kunna avsluta andras liv för din personliga poäng? Många män gör det, väldigt sällan kvinnor.

Att män är överrepresenterade är det endast människor som tror att en lögn blir sann ju fler gånger du uttrycker den. De ljuger tills de tror på dem själva.

En av de stora skillnaderna ligger i hjärnans plasticitet och hir kvinnor och män värderar relationer olika. Män är mer drivna efter sex och därmed högre motiverade att begå sexualbrott . Det är inte detsamma som att alla män är kapabla att begå sexualbrott eller attt kvinnor inte är det.

Vi har många sjuka kvinnor som exempel. Branden i Göteborg är den senaste och nog finns det kvinnor som lämnar barn ensamma eller än värre, plågar dem illa. Flicka Zoey (ättiksfallet) eller 8 åriga Yara är exempel på onda kvinnor som ger sig på barn.

Jag tror dock på att kvinnor är mer naturligt skyddande av sina barn just pga att de faktiskt har ett symbiotiskt förhållande till dem men jämfört med en dålig moder är generellt vanliga fäder bättre som föräldrar.