Behövde få ur mig ett djupt hat, var det rätt sätt att hantera det?

Jag hade en styvfarsa boende hos oss när jag var 6-16 år som var fullblodsnarcissist och en riktigt hemsk människa. De första åren hade han problem med alkoholen och var våldsam mot både mig, min bror och morsan. Det kunde vara tjuvnyp, örfilar samt att han tog tag i nacken och slängde en mot golvet. Den psykiska terrorn var fruktansvärd då det var så gott som dagligen kom med konstanta nedlåtande kommentarer om både utseende och hur man var som människa. Tyvärr kom han in i bilden i samma veva som min farsa gick bort så jag kunde inte vända mig till honom.

Då han var närvarande under i stort sett hela min barndom och uppväxt så finns det mycket att berätta men jag ska försöka hålla mig kort. Efter 10 år av så gott som daglig fysisk och psykisk misshandel som kulminerade med att jag blev påkommen att sno 3 öl från honom i samband med skolavslutningen för 9:an. Han gav mig en örfil och kastade ut mig och sade att jag inte var välkommen tillbaka. Tyvärr så hade morsan någon form av medberoende och var i beroendeställning till honom så hon ställde sig alltid på styvfarsans sida, så även denna gång. Och som 15 åring var det en fruktansvärd känsla att bli lämnad åt sitt öde. De enda i släkten jag hade liiiite tillstymmelse av kontakt var min farmor och farfar och de tog in mig till sitt hus och jag fick bo i gästrummet i 1 år.

Jag hade det bra där, men jag fick ingen vidare stöttning därifrån gällande det som hänt med styvfarsan genom åren. Kanske trodde dom inte på mig eller så ville de inte ta något parti då jag fick veta i efterhand att morsan och styvfarsan låg på ganska rejält om att jag var problemet. Morsan och Styvfarsan skilde sig kort därefter men jag valde ändå att bo kvar hos farmor och farfar då det uppstod en stor likgiltighet mot morsan att hon tillåtit detta hända. Jag ville absolut inte tillbaka hem.

Jag lyckades hitta ett jobb och egen lägenhet när jag fyllde 16 år. Jag jobbade extra på en verkstad (ca 15h/veckan) som jag kombinerade med gymnasiestudierna. Jag hade precis så att det gick runt varje månad ekonomiskt. Men där och då kände jag för första gången att jag var fri så det var värt att leva på gränsen ekonomiskt.

Idag (lite drygt 20 år senare) mår jag hyfsat bra. Jag har ett välbetalt jobb, fint boende och fin familj i form av flickvän och 2 barn. Men detta som hänt har alltid gnagt i mig till och från i tillvaron. Inte så att jag vart deprimerad. Men då och då har man på ett eller annat sätt blivit påmind om allt som hände under uppväxten och jag har på senare tid haft en stark känsla att jag vill på något sätt förmedla mitt hat till honom.

Och då fick jag rätt bra tillfälle förra veckan, då fick jag reda på via en bekant som jobbar på samma arbetsplats som styvfarsan att han råkade ut för en olycka på jobbet. Han stod med en kapmaskin och skulle kapa en plåt på jobbet och på något sätt råkade han slinta med denna maskin så att den skar upp hans handled ganska djupt. Han fick stor blodförlust och var bara minuter från att dö. Han är idag sjukskriven och har stora men av denna händelse och lider stor fysisk skada.

Jag skrev ett långt meddelande till honom på Messenger som jag inte kommer redogöra för i dess helhet, men kontentan var om jag ska sammanfatta det "Det var synd att kapmaskinen inte hamnade djupare i handleden och att du fick dö på ett smärtsamt sätt i en smutsig verkstad. Det hatet du hade inom dig och som jag fick känna från dig i form av fysisk och psykisk misshandel är något jag kanske kommer bära med mig för resten av mitt liv. Jag vill att du ska veta om jag någon gång stöter på dig på stan, så kommer du få känna det hatet jag har för dig".

Många i min närhet tycker att jag gick för långt som önskade livet ur honom och att jag hade delvis sjunkit till hans nivå som uttryckte mig på detta sätt. Kanske är det så, men jag vill få säga det till honom för att helt gå vidare vilket jag ändå känner. Nu är jag "klar" med honom och kan helt gå vidare med mitt liv känner jag. Det var det jag behövde förmedla till honom.

Jag tycker själv att mitt meddelande var ganska milt med tanke på vad han utsatte mig för under uppväxten. Finns det någon här som har erfarenhet av barndomstrauma eller misshandel från en styvförälder som ni konfronterat i vuxen ålder? Hur gjorde ni, och ångrar ni något i efterhand?

Om du kände så djupt hat till honom, varför väntade du tills han blev skadad?
Var du fortfarande rädd för honom?

Och nej, det du skrev var inte för grovt, skit ska skit ha.

Nej jag var absolut inte rädd för honom överhuvudtaget i vuxen ålder. Jag började så småningom att träna på gym och blev vältränad vid 19-20 års ålder så jag hade inte haft några problem med att vinna över honom rent fysiskt. Men jag vet faktiskt inte varför jag inte konfronterat honom tidigare. Det ligger nog mycket i min personlighet att så långt som möjligt vända andra kinden till. Men när jag fick höra om hans skada så tänkte jag bara "Yes! Rätt åt dig din jävel" och i samma sekund så skrev jag detta till honom för att jag tyckte att han kunde gott få må ännu sämre.

Jag tycker det var bra gjort. Skit ska skit ha. Jag har som tumregel att människor kan göra fel, de kan vara elak, slå en, säga saker i affekt på grund av att de bara är människor, men när en person gör sådana saker om och om och om igen, som TS styvfarsa, utan ånger, så är personen en jävla idiot som förtjänar all skit i världen.

Har han svarat förresten om man får vara nyfiken?

Du behöver inte ursäkta hur du väljer att läka vad han tagit sönder.
Bra för dig att du till sist fick försvara dig mot honom. Jag hoppas du känner att du fick någon form av upprättelse.

Nej, du behöver inte ha dåligt samvete.
Och du behöver inte heller vara rädd för någon ”karma” om nu något sådant finns.
Din berättelse är som en våt dröm för många av oss som har farit illa under någon period i livet.
Jag hoppas att den är sann
Hur är din relation till din mamma idag?

Han läste meddelandet men svarade aldrig på det. Så jag vet inte hur han tog det. Hade han blivit förnärmad och kränkt så hade han nog svarat. Jag gissar/hoppas att han kanske inser vad han ställt till med och att han nu inser att jag är en vuxen man och han en äldre herre och därmed backar från att hugga tillbaka.

Relationen med morsan består av likgiltighet rent känslomässigt. Jag har inget intresse av att den ska bli varken bättre eller sämre. Hon hör av sig 1-2 gånger i månaden och undrar hur hennes barnbarn mår, typ.

Bra att du på något sätt agerade till slut. Fastän det bara var ärliga ord och inte en uppercut på käkspetsen så har du på ett sätt fått upprättelse.
Usel människa och se vad som väntade honom till slut...karma.

Bra vore om du nu bara går vidare i din lycka med familj och barn.
Självklart kommer tankarna upp emellanåt där din hjärna fortfarande försöker processa vad som hänt.
Ägna en liten stund till det men gå sedan vidare. Alla kan jag tro som genomgått denna misshandel eller kränkning av det som skall vara ens ultimata ovillkorliga skydd har tankar om detta under resten av sina liv. Det är hur vi hanterar dessa, reagerar på dessa som avgör hur vår framtid kommer att bli.
Att fastna i offermentalitet drar till sig personer som "tycker synd om dig" och förminskar då din egen förmåga att inse att det är just bara du som kan få till en förändring i ditt liv.

Du har varit med om något väldigt svårt och traumatiserande - föräldrarna separerar i en känslig ålder, den nya mannen avvisar dig och till och med plågar dig. Sen vänder din mamma dig ryggen och din pappa finns inte mer.. Det är verkligen inte att leka med och jag är förvånad över att du klarat dig så pass bra att du kan ha en relation och barn idag, de flesta får så kraftiga anknytningsproblem av det du genomlevt att de inte riktigt får det där med relationer att fungera.

Men din fråga är alltså om det var "rätt"?
Nej, det är olagligt att säga till någon att man kommer att ge sig på dom när man möts på stan. Jag slår vad om att det kändes väldigt skönt i stunden dock, och jag tycker att du ska tillåta dig själv att bryta mot din egen moraliska kompass i det här fallet. Så farligt var det inte.

Du borde kolla upp det här med psykodynamisk terapi. Det kan hjälpa såna som har upplevt sånt som du har upplevt.
Lycka till i framtiden, och hatten av för att du styrt upp dig själv till att bli en redig man.

Jag förstår inte riktigt varför du lägger nästan allt fokus på din styvfarsa. Visst, han verkar ha varit ett svin. Men det var inte han som hade huvudansvaret för dig. Det var din mamma.

Det var hon som släppte in honom i ditt liv. Hon som såg misshandeln. Hon som hörde förnedringarna. Hon som valde att stanna. Och när du som 15-åring blev utslängd valde hon dessutom honom framför sitt eget barn.

Ändå verkar du rikta nästan allt hat mot mannen som kom in utifrån, medan kvinnan som faktiskt hade skyldighet att skydda dig mest har fått en axelryckning och lite likgiltighet.

Är det verkligen styvfarsan du är mest arg på? Eller är det lättare att hata honom än att erkänna sveket från den förälder som borde ha stått mellan dig och honom?

För utifrån det du beskriver låter det som att din mamma inte bara misslyckades med att skydda dig. Hon övergav dig.

Varför ens bry sig om människan? Du har ju ett eget liv nu.