Behövde få ur mig ett djupt hat, var det rätt sätt att hantera det?

Jag hade en styvfarsa boende hos oss när jag var 6-16 år som var fullblodsnarcissist och en riktigt hemsk människa. De första åren hade han problem med alkoholen och var våldsam mot både mig, min bror och morsan. Det kunde vara tjuvnyp, örfilar samt att han tog tag i nacken och slängde en mot golvet. Den psykiska terrorn var fruktansvärd då det var så gott som dagligen kom med konstanta nedlåtande kommentarer om både utseende och hur man var som människa. Tyvärr kom han in i bilden i samma veva som min farsa gick bort så jag kunde inte vända mig till honom.

Då han var närvarande under i stort sett hela min barndom och uppväxt så finns det mycket att berätta men jag ska försöka hålla mig kort. Efter 10 år av så gott som daglig fysisk och psykisk misshandel som kulminerade med att jag blev påkommen att sno 3 öl från honom i samband med skolavslutningen för 9:an. Han gav mig en örfil och kastade ut mig och sade att jag inte var välkommen tillbaka. Tyvärr så hade morsan någon form av medberoende och var i beroendeställning till honom så hon ställde sig alltid på styvfarsans sida, så även denna gång. Och som 15 åring var det en fruktansvärd känsla att bli lämnad åt sitt öde. De enda i släkten jag hade liiiite tillstymmelse av kontakt var min farmor och farfar och de tog in mig till sitt hus och jag fick bo i gästrummet i 1 år.

Jag hade det bra där, men jag fick ingen vidare stöttning därifrån gällande det som hänt med styvfarsan genom åren. Kanske trodde dom inte på mig eller så ville de inte ta något parti då jag fick veta i efterhand att morsan och styvfarsan låg på ganska rejält om att jag var problemet. Morsan och Styvfarsan skilde sig kort därefter men jag valde ändå att bo kvar hos farmor och farfar då det uppstod en stor likgiltighet mot morsan att hon tillåtit detta hända. Jag ville absolut inte tillbaka hem.

Jag lyckades hitta ett jobb och egen lägenhet när jag fyllde 16 år. Jag jobbade extra på en verkstad (ca 15h/veckan) som jag kombinerade med gymnasiestudierna. Jag hade precis så att det gick runt varje månad ekonomiskt. Men där och då kände jag för första gången att jag var fri så det var värt att leva på gränsen ekonomiskt.

Idag (lite drygt 20 år senare) mår jag hyfsat bra. Jag har ett välbetalt jobb, fint boende och fin familj i form av flickvän och 2 barn. Men detta som hänt har alltid gnagt i mig till och från i tillvaron. Inte så att jag vart deprimerad. Men då och då har man på ett eller annat sätt blivit påmind om allt som hände under uppväxten och jag har på senare tid haft en stark känsla att jag vill på något sätt förmedla mitt hat till honom.

Och då fick jag rätt bra tillfälle förra veckan, då fick jag reda på via en bekant som jobbar på samma arbetsplats som styvfarsan att han råkade ut för en olycka på jobbet. Han stod med en kapmaskin och skulle kapa en plåt på jobbet och på något sätt råkade han slinta med denna maskin så att den skar upp hans handled ganska djupt. Han fick stor blodförlust och var bara minuter från att dö. Han är idag sjukskriven och har stora men av denna händelse och lider stor fysisk skada.

Jag skrev ett långt meddelande till honom på Messenger som jag inte kommer redogöra för i dess helhet, men kontentan var om jag ska sammanfatta det "Det var synd att kapmaskinen inte hamnade djupare i handleden och att du fick dö på ett smärtsamt sätt i en smutsig verkstad. Det hatet du hade inom dig och som jag fick känna från dig i form av fysisk och psykisk misshandel är något jag kanske kommer bära med mig för resten av mitt liv. Jag vill att du ska veta om jag någon gång stöter på dig på stan, så kommer du få känna det hatet jag har för dig".

Många i min närhet tycker att jag gick för långt som önskade livet ur honom och att jag hade delvis sjunkit till hans nivå som uttryckte mig på detta sätt. Kanske är det så, men jag vill få säga det till honom för att helt gå vidare vilket jag ändå känner. Nu är jag "klar" med honom och kan helt gå vidare med mitt liv känner jag. Det var det jag behövde förmedla till honom.

Jag tycker själv att mitt meddelande var ganska milt med tanke på vad han utsatte mig för under uppväxten. Finns det någon här som har erfarenhet av barndomstrauma eller misshandel från en styvförälder som ni konfronterat i vuxen ålder? Hur gjorde ni, och ångrar ni något i efterhand?

Ibland börjar historien långt innan styvfarsan. Någon öppnade dörren för honom. Det ansvaret försvinner ofta ur berättelsen.

Jag hade en styvfarsa boende hos oss när jag var 6-16 år som var fullblodsnarcissist och en riktigt hemsk människa. De första åren hade han problem med alkoholen och var våldsam mot både mig, min bror och morsan. Det kunde vara tjuvnyp, örfilar samt att han tog tag i nacken och slängde en mot golvet. Den psykiska terrorn var fruktansvärd då det var så gott som dagligen kom med konstanta nedlåtande kommentarer om både utseende och hur man var som människa. Tyvärr kom han in i bilden i samma veva som min farsa gick bort så jag kunde inte vända mig till honom.

Då han var närvarande under i stort sett hela min barndom och uppväxt så finns det mycket att berätta men jag ska försöka hålla mig kort. Efter 10 år av så gott som daglig fysisk och psykisk misshandel som kulminerade med att jag blev påkommen att sno 3 öl från honom i samband med skolavslutningen för 9:an. Han gav mig en örfil och kastade ut mig och sade att jag inte var välkommen tillbaka. Tyvärr så hade morsan någon form av medberoende och var i beroendeställning till honom så hon ställde sig alltid på styvfarsans sida, så även denna gång. Och som 15 åring var det en fruktansvärd känsla att bli lämnad åt sitt öde. De enda i släkten jag hade liiiite tillstymmelse av kontakt var min farmor och farfar och de tog in mig till sitt hus och jag fick bo i gästrummet i 1 år.

Jag hade det bra där, men jag fick ingen vidare stöttning därifrån gällande det som hänt med styvfarsan genom åren. Kanske trodde dom inte på mig eller så ville de inte ta något parti då jag fick veta i efterhand att morsan och styvfarsan låg på ganska rejält om att jag var problemet. Morsan och Styvfarsan skilde sig kort därefter men jag valde ändå att bo kvar hos farmor och farfar då det uppstod en stor likgiltighet mot morsan att hon tillåtit detta hända. Jag ville absolut inte tillbaka hem.

Jag lyckades hitta ett jobb och egen lägenhet när jag fyllde 16 år. Jag jobbade extra på en verkstad (ca 15h/veckan) som jag kombinerade med gymnasiestudierna. Jag hade precis så att det gick runt varje månad ekonomiskt. Men där och då kände jag för första gången att jag var fri så det var värt att leva på gränsen ekonomiskt.

Idag (lite drygt 20 år senare) mår jag hyfsat bra. Jag har ett välbetalt jobb, fint boende och fin familj i form av flickvän och 2 barn. Men detta som hänt har alltid gnagt i mig till och från i tillvaron. Inte så att jag vart deprimerad. Men då och då har man på ett eller annat sätt blivit påmind om allt som hände under uppväxten och jag har på senare tid haft en stark känsla att jag vill på något sätt förmedla mitt hat till honom.

Och då fick jag rätt bra tillfälle förra veckan, då fick jag reda på via en bekant som jobbar på samma arbetsplats som styvfarsan att han råkade ut för en olycka på jobbet. Han stod med en kapmaskin och skulle kapa en plåt på jobbet och på något sätt råkade han slinta med denna maskin så att den skar upp hans handled ganska djupt. Han fick stor blodförlust och var bara minuter från att dö. Han är idag sjukskriven och har stora men av denna händelse och lider stor fysisk skada.

Jag skrev ett långt meddelande till honom på Messenger som jag inte kommer redogöra för i dess helhet, men kontentan var om jag ska sammanfatta det "Det var synd att kapmaskinen inte hamnade djupare i handleden och att du fick dö på ett smärtsamt sätt i en smutsig verkstad. Det hatet du hade inom dig och som jag fick känna från dig i form av fysisk och psykisk misshandel är något jag kanske kommer bära med mig för resten av mitt liv. Jag vill att du ska veta om jag någon gång stöter på dig på stan, så kommer du få känna det hatet jag har för dig".

Många i min närhet tycker att jag gick för långt som önskade livet ur honom och att jag hade delvis sjunkit till hans nivå som uttryckte mig på detta sätt. Kanske är det så, men jag vill få säga det till honom för att helt gå vidare vilket jag ändå känner. Nu är jag "klar" med honom och kan helt gå vidare med mitt liv känner jag. Det var det jag behövde förmedla till honom.

Jag tycker själv att mitt meddelande var ganska milt med tanke på vad han utsatte mig för under uppväxten. Finns det någon här som har erfarenhet av barndomstrauma eller misshandel från en styvförälder som ni konfronterat i vuxen ålder? Hur gjorde ni, och ångrar ni något i efterhand?

Du gjorde rätt.
Stå rakt.
Han kan dra åt helvete.

Nej det är sällan kvinnor som är förövare men det finns en intressant frågeställning i det hela. Är kvinnor mer benägna än vad män är till att låta deras barn utsättas för övergrepp av andra män? För om kvinnor blundar mer så innebär det att det är deras sexuella och emotionella känslor för förövarna som styr.

Givetvis så vet majoriteten av alla människor inte om vilka barn som utsätts. Hade det stått i förövarens panna hade de generellt aldrig kommit i närheten av barn överhuvudtaget men om människor låter andra bli skadade för att de själva har känslor för förövaren så är de medbrottslingar.

Sedan så kan man förstå att man inte slutar älska någon man älskar djupt, baserat på att den begår svårare brott. Det är nog en chockartad upplevelse om man har starka känslomässiga band till någon som sedan gör saker man aldrig hade kunnat föreställa sig. Känslor är inte något man bara slår av och på även om det ibland blir en direkt sak som helt kan döda känslor för någon. Jag förstår den biten med att känslor inte ändras efter vad någon gjort när de kan vara byggda på tiotusentals andra sekvenser och miljarder intryck bortom det. Det jag ställer mig fdågande till är det med att så många kvinnor har svårt för att ta ställning.

Jag blev våldtagen av ett ex som först färsökt isolera mig genom att förbjuda mig umgås med "dåliga personer" en av dem jag vägrade bryta med började han då sexualisera för att skada mig. Sedan dumpade han mig och hade något kort med henne. Till hennes födelsedag våldtog han mig och sedan hade han flertalet andra tjejer. Hon var den som gjort slut. Därefter vägrade han släppa mig i många år och jag fattade aldrig varför hon plötsligt hatade mig. Hon och andra gemensamma vänner har alltid uppträtt som om jag brutit mig in hos dem och slaktat deras kaniner. Nu är de gifta så tydligen var mitt stora britt att bli våldtagen och även att berätta om det. Tydligen var det värre än att jag var tillsammans med honom innan hon gladeligen blev ihop med honom och jag som en underkastad ung tjej, accepterade det utsn minsta fientlighet mot henne. Dock så vet jag ju att han endastböev ihop med henne för att straffa mig när han misslyckats få mig att bryta kontakten med henne när han ställt krav och talat om hur dålig hon var för mig, dåligt inflytande och en allmänt dålig person. När det inte fungerade, böev jag istället den dåliga i hennes och våra gemensamma vänners ögon. Kul.

Riktigt skotigt beteende men hennes pappa misshandlade henne och hennes syskon samt mamma som bara stod ut och lät det ske. Så i hennes ögon har hon vunnit högsta vinsten som lever upp till sin egen famimjebakgrund genom att hitta evig kärlek i någon som var ihop med henne endast för att kontrollera mig när vi var 15. Hon ser väl sin pappa i honom. De säger att vi faller för dem vi kan hitta våra egna föräldrar i.

Det är som så att 9/10 kvinnor låter män göra vad de vill, sedan jar vi den där tionde som ställer sig upp och säger Det här accepterarjag inte.

Du har varit med om en del hemskheter. Det hör jag det. Däremot är det viktigt att komma ihåg att det är inte så ovanligt som man tror att ha blivit utsatt av en kvinna. Finns undersökningar på detta.

Ca 29 % av lesbiska kvinnor hade i en undersökning enbart kvinnliga förövare när det gäller våldtäkt, fysiskt våld och/eller stalking. För heterosexuella män så låg motsvarande siffra på runt 29 % också.

Så det är inte särskilt ovanligt men det tystnas ofta ner av feministerna.

Stalking är ett erkänt fenomen att kvinnor står för en stor andel av brotten.

Sedan så är kvinnors våld även mindre kraftfullt fysiskt, det är därför psykiskt våld är viktigt.

Många män ljuger om att ha utsatts av kvinnor och har inga problem med att ljuga om saker som aldrig hänt i större utsträckning än vad kvinnor gör.

Vare sig ni män gillar det eller inte är det mer ovanligt med kvinnliga gärningsmän.

Som kvinna har jag ändå råkat ut för några gränsöverskridande beteenden från kvinnor och iallafall en sak som var direkt sexuell men jag väljer att tro att personen sov och inte menade att antasta mig sexuellt. Sedan är det skitsamma eftersom det är en enda gång av ett helt liv utsatt av män.

Jag tycker att män behöver lära sig att de inte kan ljuga för kvinnor om att kvinnor är förövare lika ofta som de själva är. Fel kön för den lögnen. Däremot så misstänker jag att deras sexuella intressen placeras på männen.

Min poäng är rätt bra. Om din partner uppträder olämpligt mot t.ex ditt barn, hur klarar du sedan av att ha sex med honom?

Dina anekdoter har inte högre värde än empiri eller statistik dock.

Du missar poängen lite också. Det här är ingen tävling i vem som är värst. Vi måste dock sluta se våld i nära relationer som ett mansproblem för det är inte så enkelt. 29 % är en hög siffra. Även för lesbiska kvinnor (med enbart kvinnliga förövare) så landade man på den siffran. Det säger ganska mycket.

Mörkertal kring män är stormt. Män anmäler i lägre utsträckning än kvinnor. Jag har själv blivit utsatt för en del olämpligheter för jag är en karl som ser helt OK ut. Men skillnaden är att jag har ett psyke av stål. Jag viftar bort sånt där rätt så snabbt.

Du måste släppa offerkoftan. Båda könen ska vi se efter.

Det finns empiri och statestik på att män överlag är förövare. En kvinna tar inte bort 917 mäns brottslighet. Ni män tycks tro det.

Jag är inte ute efter att förminska när kvinnor är förövare bara meddela att de tär patetiskt att ljuga om att kvinnor är förövare lika ofta som män för att ni män känner er kränkta av diskussionen kring mäns brottslighet.

Nej, män ljuger extremt mycket oftare för att det också är bra mycket mindre att ljuga än att våldta. Det är inte som om gränsen går vid lögner

Lögndetektortester borde vi ha på män.

Sedan så är det inte som så att ni män har rätt att ofreda flickor och kvinnor överallt och sedan räkna så fort en kvinna tar första steget som ett övergrepp. Nej, du som man är inte utsatt för att en kvinna raggar på dig. Men du förstår inte skillnaden eftersom du inte förstår det där obehaget, ångesten och oron vi kvinnor alltid tvingas bära omkring er. Jag kan fortfarande trots att jag är medelålders få ångest omkring män i situationer där jag känner mig trängd utan att vara det baserat på hur extremt många av er det är som gör fulingar mot oss och trots noll intresse, ä då ska på oss och försöka. Även efter att vi tydligt sagt att vi är ointresserade.

Om män inte upplever sig trängda, ångestfyllda, hotade och olustiga, så är de inte utsatta för sexualbrott. Sedan så fort en karl berätta rom de reaktionerna och anmäler en kvinna som vägrat ta ett nej. Då kommer ni allihopa med era sagor och lögner om att ni minsann allihopa är offer och att han bara är en kärrring som inte tog för sig osv. För ni fattar inte skillnaden mellan att ta första steget mot att vara en sexualförbrytare. Det är därför ni också ljuger om att kvinnor raggat på er som inte gjort det. Så fort någon ler mot er, tror ni att det är en sexinvit.

Skillnaden mellan några få män är även att när det kommer till kvinnor så gäller det allihopa av oss. Vi har alla utsatts av män.

Jag har inte hävdat något annat. Om du inte förstår vad som åsyftades med de siffror jag tog upp så är det ditt problem. Jag har kommunicerat resultatet av undersökningen till dig.

När du envisas med halmgubbar så har du redan trampat i klaveret.

Siffrorna jag nämnde är inte påhittade. Hur tolkar du dem är upp till dig .



Ljuger jag om de siffrorna jag tog upp? Icke.



Män underrapporterar mer. Det vet vi.



Du är en skadad kvinna. Men du ska inte förminska det som män är med om. Läs på om deontologi. Handlingen är lika moraliskt förkastlig oavsett hur rädd offret blir. Jo, om du tror på jämställdhet, så är det lika illa. Att kvinnor känner sig rädda är nog en viktig anledning till att de är mer benägna att anmäla.



Du förminskar mäns problem. Dina fördomar om män har inget större värde här.

Nej jag är inte "skadad" din misogyni gör dig mycket trasig dock.

Jag förminskar inte män pch pojkar som offer. Jag påtalar att majoriteten män inte klarar av att förstå skillnaden mellan att bli raggad på mot att bli utsatt för sexualbrott vilket innebär att deras gräs er är väldigt flytande gällande att ta första steget och skita i att den andra inte är intresserad. För varför skulle ni annars uppleva allt intresse som brott när det riktas mot er?

Med det sagt så är det uppenbart att män fantiserar väldigt mycket när statistiken är tydlig med att det faktiskt är kvinnor och flickor som fräs.t är ffren och män som främst är förövare. Även när pojkar och män utsätts, är förövaren generellt en man.

Vi anmäler förövrigt väldigt sällan.