Är en soldat skyldig att dö i ett meningslöst anfall?

Jag har funderat mycket på hur soldater tänker i krig där befälen skickar folk rakt in i vad som i princip är rena självmordsuppdrag.

Jag menar inte vanliga farliga uppdrag det förstår man som soldat att krig innebär. Jag menar situationer där oddsen är extremt låga och där det nästan känns som att soldaterna används som förbrukningsvara eller “köttvågor”.

Om man är väldigt lojal mot sitt land och sitt folk, vad gör man då?

Följer man order ändå eftersom disciplin och lydnad är grunden i en armé? Eller finns det en punkt där man måste tänka själv och inse att befälen offrar en utan realistisk chans att lyckas?

Jag är nyfiken både på militärt och moraliskt perspektiv. Hur tror ni riktiga soldater resonerar i sådana situationer?

1. Är lojalitet lika med självmord?
2. Vad ska en lojal soldat göra vid rena självmordsorder?
3. Skulle ni följa en order ni vet leder till säker död?
4. Måste en soldat alltid lyda, även vid självmordsuppdrag?
5. Är det fegt att vägra ett meningslöst självmordsanfall?

I princip ja. Om soldater ges möjlighet till att bestämma vilka ordrar de själva kan vägra skulle inte många framgångar bli av då hela förbandets insats ofta krävs för framgång eller förlustminimering. Det är då baserat på att man har ett ledarskap som man har förtroende för.
Ett rent uppenbart självmordsuppdrag skulle nog de flesta vägra dock.
Andledningen till att soldater skulle utsätta sig för ett berättigat uppdrag med stora risker, ett självmordsuppdrag handlar om lojalitet mot övriga soldater, göra insats för familj och land, andra kör tills de dör för att de redan har accepterat att de kan dö.

99

Intressant att du svarar på en fråga med en fråga, istället för att faktiskt besvara det jag frågar om.
Jag är inte rädd för frågan. Det beror helt på vilken typ av självmordsuppdrag det handlar om. I vissa extrema situationer kan sådana uppdrag vara nödvändiga i krig, särskilt om soldaterna själva förstår riskerna och accepterar dem.
Men jag har läst om hundratals historiska slag där vissa anfall i princip varit rena dödsdomar från startexempelvis frontalanfall mot välbefästa positioner där överlevnadschansen nästan är noll. Många av dessa operationer framstår mer som desperation eller inkompetens än strategi.
Det är därför jag tar upp frågan.
En soldat går med på att riskera sitt liv för att försvara sitt land. Men vad händer när ledningen börjar behandla soldater som förbrukningsmaterial? Som rena köttvågor?
Titta exempelvis på hur Ryssland anklagats för att använda soldater i upprepade massanfall där enorma förluster accepteras som en del av taktiken. Samtidigt finns rapporter om att soldater som vägrar riskerar hårda straff eller att bli skjutna.
Personligen hade jag haft svårt att känna lojalitet mot ett system som inte visar någon lojalitet tillbaka. Jag hade kunnat dö för att försvara mitt land men inte i ett meningslöst anfall där mitt liv uppenbarligen inte betyder någonting för befälen.

1. Nej.
2. Följa order.
3. Nej.
4. Ja.
5. Nej.

Intressant etisk fråga. Givetvis kommer en militär organisation som uppenbart slösar bort människoliv utan nytta inte att fungera i längden.

Men varför låsa sig till frågan om anfall ?

Ponera att en uppenbart övermäktig fiende börjar storma en befäst ställning, där det snabbt blir uppenbart att försvar är omöjligt, hela styrkan (kompaniet) kommer att utplånas till sista man. Är det orimligt att beordra en pluton att stannar kvar och skyddar reträtten (medan den kan göras), även om det innebär att plutonen utplånas ?

Är det rätt att neka en order om stridsspaning med garanti för stora förluster, OM fienden har ett par kulsprutor ovanför den sluttning som hela kompaniet måste rycka fram på om en timma?

Frågan är inte alldeles enkel, eftersom även chefer med respekt för människoliv i allmänhet och egna soldaters liv i synnerhet kan behöva fatta beslut som med visshet kommer att kosta egna människoliv.

Sedan är det till del en kulturfråga, i en kultur som är mycket speciell. För en medelman är naturligtvis Kamikaze helt obegriplig. Samtidigt finns exempel på fullt friska västerländska soldater som kastar sig över handgranater i närstrid.

Nu är jag inte i vapenfördålder själv längre.
Men när jag var krigsplacerad hade hade jag gjort exakt dom krav som hade ställts på mig vid krig.

Vad tror du själv kommer hända med dom som vägrar eller maskar i ett skarpt läge?
Inte blir det saft och bullar.

Enskilda soldater vet naturligtvis inte om att de blir behandlade som värdelösa, att de är som bönder i schack som utan problem offras om ledarna bedömer att det är lönsamt. Ryssland bedömer att det är värt att offra miljontals bönder, för att ge sken av att fortfarande vara en stormakt, vilket alla nu vet inte är sant.

Ryska män fortsätter att valfritt dödas vid fronten för att de tvingas. De har inga alternativ. Många offrar sina liv för att Putler lovat generös ekonomisk ersättning vid deras död, åt fru och barn.

1. Är lojalitet lika med självmord? Ibland.
2. Vad ska en lojal soldat göra vid rena självmordsorder? Vägra och desertera.
3. Skulle ni följa en order ni vet leder till säker död? Aldrig.
4. Måste en soldat alltid lyda, även vid självmordsuppdrag? Absolut inte
5. Är det fegt att vägra ett meningslöst självmordsanfall? Nej, det är fegt att följa order.

En orderföljare är den lägsta formen av människa. Ett dumt patetiskt lallande får som inte klarar av att tänka själv och ta ansvar för sina handlingar. Poliser, militärer etc.

Utan orderföljare skulle inte världen se lika pissig ut som den gör. Om alla istället tänkte kritiskt själva och förstod att de är precis lika moraliskt ansvariga för sina omoraliska handlingar även om de "bara följer order".

Inga krig eller statliga övergrepp på sin befolkning skulle varit möjliga utan orderföljare. Det finns inga jag föraktar så mycket som orderföljare. De är roten till all ondska i världen. Inte dem som ger order. De är den värsta sortens avskum som den här planeten någonsin sett.

Vägra lyda order bröder och systrar! Lyd bara dig själv.

Det beror på vilket land vi talar om. Om det gäller Ryssland så måste man göra allt det, om inte blir man själv skjuten.

Precis, och där håller jag faktiskt med dig.

Det finns en enorm skillnad mellan ett uppdrag med hög risk som har ett tydligt syfte, och rena meningslösa självmordsanfall där soldater mest används som slit och släng.
Om en pluton stannar kvar för att skydda reträtten och därmed räddar resten av kompaniet, då finns det åtminstone en militär logik och ett värde bakom uppoffringen. Samma sak med farlig spaning inför ett större anfall. Soldater kan acceptera extrema risker om de känner att det faktiskt finns ett syfte och att deras liv inte offras helt i onödan.
Det jag syftar på är snarare när ledningen gång på gång skickar folk in i situationer där utfallet redan är uppenbart och där förlusterna verkar accepteras nästan slentrianmässigt. Där börjar det mer likna att man behandlar soldater som förbrukningsmaterial än människor.
Jag tror många soldater kan acceptera att dö för sitt land, men betydligt färre accepterar att dö på grund av inkompetens, prestige eller totalt ointresse från högre befäl.
Och som du säger spelar kultur säkert också stor roll. Vissa samhällen verkar ha mycket högre tolerans för extrema egna förluster än andra.

Under Vietnamkriget så började ju "fragging" bli ett uttryck - där upplevt inkompetenta befäl som satte sina soldater i onödig livsfara just genom den typen av vårdslösa insatser du nämner, inte sällan "råkade" drabbas av en handgranat (frag grenade) i sitt värn eller tält, av sina underlydande soldater.

Enligt våra befäl så hade vi inte tillåtelse att dö, men det kanske är nått annat.