Vad ångrar du mest i livet?

Alla säger alltid att ex de inte gillar är narcissister och psykopater. Det är sällan sant. Än mindre troligt att en vuxen med allvarlig störning skulle få ensam vårdnad över ett barn. Mer troligt att det ligger mer än en hund begraven här r det gäller dig.

Jag letade just efter en sådan kommentar då jag själv tänker att jag inte kan komma på någonting jag ångrar.
Allt jag erfarit och gjort har lett mig dit jag är idag. Och det är jag tacksam för.
Livet är fint.

Jag ångrar att jag började spela på casinos online.

Som förälder tror jag att det är svårt att känna ånger. Innan min första dotter föddes kunde jag däremot känna en viss ånger över att jag t.ex. slösade en massa tid på gaming i ungdomen och att jag aldrig satsade på en bra karriär.

Jag ångrar att jag försökte skaffa vänner när jag var yngre. De flesta människor irriterar mig och jag trivs bäst med att vara själv eller umgås med min egen familj, allt annat är ett nödvändigt ont.

Jag är 32, man och singel. Jag ångrar att jag blev extrem cyniker som överlevnadsstrategi. Cynism är inte mitt personlighetsdrag, det är min essens. Jag hade gått under annars och antagligen begått självmord för många år sedan utan denna egenskap. Om ni bara visste hur många gånger jag stod på en överfart över E4an och tänkte hur enkelt det hade varit att slippa allt detta om jag bara hoppat framför en långtradare.
Jag kan inte påstå att jag älskar mig själv men med cynismen växte en försvarsmekanism, ett slags ressentiment, fram som gav ett fundament för att jag inte ska ta skit längre och jag har inte förtjänat på något sätt att vara ett offer.

Jag hatar min medmänniska för de behandlat mig så fruktansvärt fast jag inte gjort det mot dem under större delen av mitt liv.

Ska inte tråka ut med den gamla vanliga historien men extremt mobbad, misshandlad, hemlös i perioder och ofredad som barn och tonåring och totalt bortglömd av den "fenomenala välfärdsstaten Sverige". Kämpat som ett jävla svin med utbildning utan pengar och fått ett bra välbetalt jobb och klarar mig nu själv och står med båda benen på jorden. Har ingen kontaktnätverk eller support och det förstärker bara min cynism ännu mer. "Alla och allt är ute efter mig och släpper jag på en centimeter på blyväggen är jag körd".

Den mörka inställningen till livet kvarstår dock och jag litar inte på någon i något sammanhang vilket såklart har fått mig att totalt misslyckats att hitta en partner.

Jag ångrar att jag behövde blir den jag är för att kunna vara en fungerande vuxen människa som med detta hindras från att leva ut mitt äkta jag. Den jag egentligen hade kunnat vara. Vem nu det skulle kunna ha varit. Förmodligen någonting betydligt bättre än den jag är.

Att inte vara i nuet. Det har hindrat mig många ggr.

Jag ångrar mitt gymnasieval. Jag tror mitt liv hade kunnat vara annorlunda idag om jag inte valt att gå samma linje som kompisar jag hade i grundskolan men som visade sig vara allt annat än vänner under gymnasietiden. Jag borde ha valt ett annat gymnasium. Då hade jag kanske mått bättre under den tiden som trots allt är ganska viktiga år.

Det där är inget man kan ångra...

Sant men det går alltid att vara efterklok. Att inte uppskatta och ta vara på sitt egna värde och tyvärr istället uppoffra för mycket för allt annat och andra är inprogrammerat sedan barn och ens egna integritet blir överkört utan att man tänker på det som såklart får följder. På samhällsnivå är det katastrofalt när så många lider i det tysta. Allt ifrån psykiatrin till vården blir överbelastade till självskadebeteende som alkoholism eller antisocialt beteende med mycket mera. Det är en institutionell defekt av att vara människa i civilisationen som den ser ut idag och har gjort under lång tid. Att förnekas vara den man är och att bygga upp barriärer för att kompensera för konformismens skull tär inte bara, den blir en systematisk defekt i hela samhällskroppen. Det är en aspekt av vårt samhälle vi hittills inte löst.

Jag är rätt nöjd med mitt liv i det stora hela, har rest mycket, gjort mycket och gjort bra ifrån min på karriärs-fronten.
Jag har gjort massa dumt skit också som jag ångrar, men det är en del av livet och gör oss till vilka vi är idag.

Men ju äldre jag blir desto mer inser jag vad som verkligen betyder nått här i livet. Relationer, jag pratar då inte enbart om en stabil relation med en partner utan vänskapliga relationer.
Jag har varit väldigt dålig på att förvalta dom vänskapliga relationerna som jag har haft och det ångrar jag djupt och det blir bara mer och mer påtagligt när man blir äldre.

Efter att ha följt tråden genom flera sidor har jag sett det ena ångerobjektet efter det andra passera förbi. Det förefaller dock inte som om ångerobjekten i sig är orsaken till lidandet, utan snarare att det är befästandet till objektet som ångras som ger upphov till lidandet.

"Jag borde inte ha gjort si, jag borde inte ha gjort så." Alltid detta si och så, alltid något objekt som ångern kan fästa sig vid.

Problemet, lidandet, verkar därför inte i första hand vara dess objekt, utan själva bundenheten till objektet, till det som ångras. Det vill säga, det är inte det som har gjorts som framkallar lidandet, utan ångerns ihärdiga fasthållande utav det som ångras.