Intresse eller ej intresse

Hur hanterar ni att bli avvisade gång på gång av personer som man känner en stark samhörighet med? Det är som att känslor och intresse växer mer för någon som är avvisande eller blandar signaler, än för någon som faktiskt visar genuint intresse.

Jag märker också att personer som “leker” lite med ens känslor kan väcka starkare känslor än personer som verkligen vill lära känna en på riktigt. Varför blir det så?

Anknytningsproblem. Det är alltså tidigare relationsår som spökar för dig, inte att personerna som sårar dig betyder mer.

Jag bryr mig sällan. Någon gång ibland har jag känt mig lite sårad av att känna mig avvisad (pratar inte om kärleksrelationer eller dejting) men accepterar det och går vidare med mitt liv utan att besvära människorna igen. Ibland avvisar man, ibland avvisas man. Så är livet.

Ingenting här i världen är lika värdefullt längre, om det går för lätt att få det. Och vice versa.

Rätt länge sedan jag var på "köttmarknaden" men blev jag avvisad la jag ned direkt Fanns 100 andra som var både trevligare, villigare och snyggare. Krusa någon har aldrig varit min grej. Livet går vidare liksom.

Det bästa sättet att hantera ett avvisande är att ha rätt inställning till sig själv och till livet i stort. Konkret behöver du tycka om dig själv i hög grad, veta vad du är för människa och person och vad du kan tillföra andra i deras liv, att en del sedan inte förstår eller värderar det, det är en annan sak. Inställning till livet är bl.a. att acceptera att människor är vad människor är. Det bästa är att inte förvänta sig något från någon. Förstå att man inte kan ställa krav. Ingen är skyldig dig nåt. Människor / relationer ska komplettera ditt liv, inte vara ditt liv.


Därför att du själv tillåter det. Du har inte koll på dig själv i tillräckligt hög grad. Öka din grad av reflektion över dig själv och dina känslor. Börja förstå dem, börja ifrågasätta dem. Grunden till det hela är dock att vi människor oftare blir mer attraherade och intresserade av det vi inte har eller kan få, än det vi har eller kan få. Du kan dock lära dig själv att styra det.

// CC

Ingenting är någonsin garanterat. Försök komma ihåg att ingen människa är immun mot någonting i relationer. Spelar ingen roll vem du är. Och vips så blir saker lite enklare att hantera, iallafall för egen del.

Man accepterar det och gå vidare. Vad annars ska man göra?

Är det inte ömsesidigt då gå man vidare.

Enda anledningen att fortsätta kontakta någon skulle vara om man vet att man sårat dem och ångrar sig eller om man tror att det skett ett missförstånd. I så fall absolut, kanske behövs mer än ett försök i vissa fall.

Annars är det väl bäst att inte vara för på, låt de ta initiativ om de vill. Att spela någon slags spel för att få någon att få känslor däremot är ju knappast en bra idé på sikt. Rätt person kommer att bli genuint intresserad utan den typen av manipulation.

Alla har väl någon gång både avvisat och blivit avvisade för övrigt, ingen katastrof.

Det är såklart inte kul att bli avvisad men vad är alternativet? Lägga sig ned och ge upp? Resultatet blir ju då samma i slutändan.

När någon försöker leka med mina känslor blir jag kränkt och går vidare faktiskt. Har inte tid och energi för det. Med det sagt finns det inget lätt med att bara säga stopp och lämna, det är svårt…men det behöver göras för det egna måendets skull.

Är i liknande situation och vet hur tufft det känns. Har ingen direkt lösning på problemet men det som hjälper mig är att distrahera mig med annat för att sluta överanalysera och tänka på dem. Samt att fysiskt distansera mig och försöka att inte ta kontakt.

Känna samhörighet med en människa som avvisar en? Ingen samhörighet alls.

Men är man kraftigt defekt så kan det nog vara sexigt för en toffel.

Du jagar din morsas/farsas bekräftelse i någon annan. Du måste få din dos av ”okej du duger din böghora” av nån du ser upp till/är kär i. Då får du ett eufori av knarkliga känslor, like thää bäzt shot evAh

Det hände mig för inte så länge sedan å jag har x-antal teorier om det men jag är inte är inte helt säker på någon utav dom (kanske en kombination av alla). Anyway. Hon hade absolut ingen skyldighet att återkomma till mig å bli en nära vän eller något - det sa jag faktiskt rakt ut oxå. Så det kan finnas MÅNGA anledningar till varför tex en fd arbetskollega som du kände samhörighet med inte återkommer när du försöker kontakta denne.

Lek som i kär-lek annars. Kan väcka mer känslor än något annat. Leken bör dock ske i typ samförstånd men det är inte alltid lätt att avgöra NÄR man är överens eller hur.....

EDIT: min reaktion beror lite på omständigheterna å vem det är men man kan ju inte tvinga folk att typ återkalla känslor av något slag. men oftast så släpper jag det bara såvida det inte finns exceptionella omständigheter som gör att jag avvaktar en rejäl tid å säger ett litet "hej" eller något bara för att se vad som händer. jag har själv blivit kontaktad av personer från mitt förflutna å blivit totalt överraskad av att ens höra något från dom.