Citat:
Ursprungligen postat av
Mechila
Instämmer i att det kan verka destruktivt och att självrespekten kan tyckas gå förlorad. Men samtidigt... hur ska man agera då? Hur ska man vara som människa?
Är det verkligen fel att i alla lägen försöka hjälpa till och stötta andra? Jag kan ju känna att felet kanske ligger hos mottagaren som inte uppskattar hjälpen och det är ju där den andra kinden återigen kommer in i bilden. Ska ju sägas att det är ju inte alla som utnyttjar, många som jag hjälpt är ju i ärlighetens namn också tacksamma och gör sitt för att visa det.
Men du har ju rätt i risken att låta något bli tvångsmässigt, frågan är bara vart man ska dra gränsen? Vid vilket läge förtjänar en människa inte att bli hjälpt?
Jag tycker det är bra du reflekterar mycket och är öppen. Ökar chanserna till att du faktiskt kan göra nåt och må bättre.
Tänker att det viktigaste är inte att försöka landa i antingen eller, där det riskerar bli för svartvit tänk, alltså hjälpa eller inte. Utan att du hittar en mitten väg någonstans. Man kan fortfarande vara god utan att offra sig själv för mycket, som annars blir gränslöst för dig själv där du riskerar bära för stora kostnader på ditt liv, mående osv. Som att riskera skuldsätta dig för andra eller tolerera upprepade utnyttjande osv.
Hjälpen måste vara kalibrerad från din sida så den inte bara hjälper andra utan också är bra för dig. Det ska finnas villkor som skyddar dig från att gå sönder, och jag tror du har verkligen råd att jobba på det här för att må bättre och samtidigt kan du bibehålla din godhet.
För jag tror inte problemet är att du bryr dig för mycket egentligen. Problemet är snarare om ditt värde som människa börjar bli kopplat till att alltid rädda o typ bära eller ställa upp oavsett kostnad. Då blir det lätt att man känner skuld så fort man sätter en gräns, trots att gränsen egentligen är sund..
Och jag tror inte heller att “vända andra kinden till” måste betyda att man ska acceptera samma destruktiva beteende hur många gånger som helst. Man kan fortfarande vara förlåtande utan att lämna dörren öppen för upprepat utnyttjande.
Ibland kan faktiskt en tydlig gräns vara mer kärleksfull än att fortsätta rädda någon från konsekvenserna av sina handlingar. För annars finns risken att man omedvetet hjälper personen att fortsätta samma mönster.
Sen tycker jag det är viktigt att säga att det inte handlar om att bli kall eller cynisk heller. Världen behöver människor som vill hjälpa andra. Men människor som hjälper andra behöver också skydda sig själva, annars blir det lätt att man till slut sitter utmattad o typ bitter eller trasig och då kan man inte hjälpa någon alls längre.
Vad tror du om det?
I övrigt hade jag verkligen rekommenderat att man kan gå i terapi för det här. Du har en kompass i dig och de är ditt mående, den kan vägleda dig om du tolkar signalerna rätt men det är vanligt att man först vill ändra på andra än jobba med sig själv, det kräver insikt. Du verkar ha en stark förebild men de kan lura än i destruktiva mönster.
Du kommer känna att du blir starkare och mer sund om du tar dig an det.
Lycka till
