Morbror som uppfostrade systerson träffade aldrig någon kvinna

Som det är nu har mitt liv hamnat i någon form av crescendo där jag bara slår bakut vilket såklart inte är så bra. Omgivningen fattar inte ett piss och skyller allt på mina partners vilket jag tycker är djupt orättvist. Jag är verkligen inte ihop med folk på grund av utseende så det är enormt sårande att få höra att den och den är dumma i huvudet.

Nu blir det väl lite utanför ämnet, eller inte... Tror du är inne på något väsentligt.

Vet inte vad jag ska säga annars, jag uppskattar sanning och kärlek. Men det tycks ju omöjligt att hitta. Det är väl det som gör extra ont, när man inser att man blivit en kopia av sin morbror.

Man föds som orginal men dör som kopia...

Kan inte relatera till det sista du skrivit, tyvärr.
Och man dör inte som kopia om man inte tillåter det.
Senast jag mötte en sann person var för ca 15 månader sedan. Dom är få men dom finns.

Jag fattar. Tänker du att det var ett mönster som skapades när han tog hand om dig som sedan satt kvar i att han fortsatte att bortprioritera sig själv? Jag tänker ändå att sånna mönster sitter djupare än så och att inte prioritera sig själv är säkert nått han har haft med sig sen barndomen. Mönster är något man behöver bryta själv för att ta sig ur. Det finns inget som du kunde ha gjort för att hjälpa honom.

Jag tror du har rätt i mycket väsentligt vilket i sig blir smått tragiskt eftersom det handlar om en balansgång. Numera är ju allt svart eller vitt som jag kan tycka, några nyanser däremellan finns inte.

Visst jag är kanske melodramatiskt nu, men vad fan... Varför tycks det vara allt eller inget? Varför finns inget stöd annat än från vänner och familj? Varför ska all last läggas på dom?

Vad är en balansgång menar du? Hur mycket man prioriterar sig själv när man har barn?

Ett mönster där man inte prioriterar sig själv är tyvärr inget man blir tackad för i de flesta fall. Hoppas inte du har tagit efter det mönstret?

Jo, men alltså... Jag har nog tagit efter mönstret så till vida att jag ställer upp för människor och vill allas väl. Jag har inte brytt mig om tack och även om jag just nu sitter i skiten ekonomisk utan att någon bryr sig skäms eller ångrar jag inte att jag i goda tider hjälpt andra.

Visst har det bitit mig i arslet, men hur fan ska man agera då? -Jag kan ju inte gärna sitta med tio- hundratusentals kronor på kontot och se medmänniskor lida? Att dom sedan inte gör rätt för sig tänker jag kommer löna sig till sist ändå. Vi har ju Jobs bok i Bibeln som exempel samt Elijha och några till. Att inte hjälpa behövande är liksom inte ett val.

Vänd andra kinden till innebär att man alltid ger folk en andra chans och den principen vill jag aldrig backa ifrån.

Det är ju lite det min morbror lärt mig.

Det där är ju fint, men om det sker för ofta så blir det bara destruktivt för dig själv. Man kan vara snäll men inte till vilket pris som helst. Man riskerar förlora självrespekten om man är för snäll, och då kommer folk omedvetet/medvetet riskera utnyttja det.

En del lär sig inte heller själv ta ansvar för sitt eget, om man går in och hjälper till för mycket, man gör dom en björntjänst.

Jag hoppas du kan dra gränser i det.

För risken att din princip kan bli nästan tvångsmässig - och då är frågan vad du känner om du går ifrån den? Är du verkligen dålig för du gör det? Eller kommer du må bättre om du hittar en balans.

Rubrik ändrad från: Ångestproblematik.

/mod

Det är såklart väldigt fint av dig att du har hjälpt andra. Men jag tycker att du ska förvänta dig ett tack. Personer som inte ens kan tacka dig ska du inte hjälpa tycker jag iallafall. Sen behöver det finnas ett givande och ett tagande i alla relationer som inte är förälder och barn relation. Om du märker att du bara är den som ger och ger är det bättre att söka sig till nya människor.

Kan du kanske ha principen ge en andra chans men inte en tredje chans? Jag får lite känslan av att du ger fler än två chanser till folk. Ditt främsta ansvar är att hjälpa dig själv. Ingen annan har nämligen det ansvaret. Sen när du väl har ditt på det torra kan du hjälpa andra såklart.

Instämmer i att det kan verka destruktivt och att självrespekten kan tyckas gå förlorad. Men samtidigt... hur ska man agera då? Hur ska man vara som människa?

Är det verkligen fel att i alla lägen försöka hjälpa till och stötta andra? Jag kan ju känna att felet kanske ligger hos mottagaren som inte uppskattar hjälpen och det är ju där den andra kinden återigen kommer in i bilden. Ska ju sägas att det är ju inte alla som utnyttjar, många som jag hjälpt är ju i ärlighetens namn också tacksamma och gör sitt för att visa det.

Men du har ju rätt i risken att låta något bli tvångsmässigt, frågan är bara vart man ska dra gränsen? Vid vilket läge förtjänar en människa inte att bli hjälpt?

Tack för dina ord. Ska fundera djupt och innerligt för jag tror du sätter pricken över i:et. Tack!