Citat:
Ursprungligen postat av
XY3000
.
Nej precis. Man blir liksom rädd att det ska förstöra de bra minnena.
Är det värt att förstöra barndoms-minnena/hjältarna för?
Blir genuint rädd för vad det kan orsaka rent psykiskt.
Många av de artister man älskade som barn köpte man ju skivorna, en investering man lärde sig älska genom att lyssna igen och igen, särskilt om man inte orkade flippa skivan utan bara satte tillbaka nålen.
Det är allmänt vedertaget att under en viss åldersrymd så är man mer känslomässigt påverkansbar, och med vinylsamlande i kombination med ålder och begränsad referens, valde man samma artister om och om igen och nötte in både klassiker och fillers.
När det fönstret är förbi, börjar man bli mer kritisk. Förvänta sig mer. Det är som med sina barn. Jag skiter i hur grannens barn beter sig, jag har högre förhoppningar och krav på mina egna.
Och därför är jag så innerligt trött på dessa klassiska band som envisas att fortsätta konstruera musik ingen egentligen vill höra, för att ha en ursäkt att ge sig ut på vägen och kränga merch samt plikttroget leverera Temuversioner av fornstora verk.
Även om Iron Maiden är ett förjävla bra liveband ännu, är jag helt ointresserad av nya skivor. Helt enkelt för det aldrig någonsin kommer presteras en ny Piece of Mind.