Någon mer som blivit bitter, lättirriterad och trött på människor med åren?

Är väldigt osäker på om detta hamnat i rätt forum, ändra gärna i sådana fall.


Jag är en man strax över 40, gift, två barn, villa, Volvo och hund. Lever egentligen ett klassiskt Svenssonliv.

När jag var yngre var jag social, utåtriktad och hade väldigt lång stubin. Jag trivdes bland människor och kände mig hungrig på livet.

Men något har hänt genom åren till det sämre.

Sedan familjeliv och ett allt mer intensivt arbetsliv drog igång har jag blivit mer och mer irriterad på människor och samhället i stort. Jag jobbar dessutom med mycket människor dagligen, vilket säkert inte hjälper min situation.

Idag kan småsaker reta upp mig enormt:

Folk som blockerar gångar med kundvagnar.

Människor som går långsamt utan någon omvärldsuppfattning.

Tävlings och träningscycklister som cycklar i klungor på landsvägarna.

Jag vet att jag inte är unik på att störa mig på exemplen ovan!

Men för mig kan dom förstöra hela min dag!

Det märkligaste är dock att jag nästan blivit provocerad av glada och bekymmerslösa människor.

Ett exempel är grossisten Costco. Varje gång jag är där slår det mig hur många tjockisar som handlar där. Jag ser dem gå runt leendes, fylla vagnarna med skräp och sedan trycka i sig hotdogs och pizza slices med majonnäs på medan jag själv går runt stressad, irriterad och mentalt slut.

Jag är fullt medveten om att problemet ligger hos mig och inte hos dem. Det känns nästan som någon slags avundsjuka över att andra verkar kunna stänga av hjärnan och bara njuta medan jag själv går runt med ständig irritation i kroppen.

Jag vill inte vara så här!

Jag saknar den jag var förr, social, avslappnad, glad och nyfiken på människor. Även saker som jag tyckte var roliga förr, känner jag inte samma glädje för såsom jag brukade göra!

Nu känns det istället som att jag går runt och stör mig på halva världen.

Är det någon annan som gått igenom samma sak?
Hur tog ni er ur det?

Terapi?
Livsstilsförändringar?
Mindre stress?
Testosteron?
Ålderskris?
Utbrändhet?

Kom det gradvis eller small det bara till en dag?

Delar gärna med er om ni känner igen er.

+ 1 på den (är dock 25)

Sälj villan. Skilj dig från frugan. Bila ett år i Europa.

Av vad du beskriver är det stress relaterat.

Lösningen? Gör livet lättare. Gör dig av med kärringen, och skaffa liten lägenhet, och dra ned på arbetstiden. Nu har jag fixat 80% av din stress.

Med färre bekymmer, som du uppenbarligen har mycket av, så återkommer leendet och lättsamheten. Kanske. Man förändras ju faktiskt med åren också, du kanske saknar din naivitet som ung men det livet lärt dig kan du inte avlära dig så att säga.

Känner igen lite av det du skriver, jag hade en period då jag störde mig mkt på folk. Under den perioden var jag konstant stressad på grund av jobb och kände mig lite utbränd. Kan det vara det som är ditt problem? Att du är lite mentalt slutkörd av jobb, familj och allt annat i livet? Du kanske behöver en paus där du bara kan ta det lugnt ett tag och få lite återhämtning?

Min lösning var att byta jobb då jag visste att det var jobbet som var en stor orsak.

Nu ställde du inte den frågan, och din TS förtjänar egentligen mer omtanke, men jag kommer ändå att svara så här: erkänn - åtminstone för dig själv - att du vill att allt ska vara exakt som du vill ha det.

Och du är inte unik i detta.

Kör du på med radikal självacceptans/självärlighet/självmedkänsla så kommer du att märka det.

Inte det senaste årer för mig började det vid lågstadiet med att bli bitter på människor

O ja.
Folk som går långsamt.
Värsta som finns.

Och folk som andas.
Såååååå jävla irriterande .
😖😖😖😖😖😖😖

Nar man är yngre ser man fram emot en mängd olika saker. Allting är nya upplevelser som kittlar ens dopaminsystem.
Nu har du ju skaffat barn, har en fru och villa. Ett gott liv egentligen.
MEN dopaminet minskar, tillfradssällelsen kanske inte kittlar lika mycket längre.
Dessutom har man säkert fyllt livet med en massa skärmtid som också skadar ens belöningssystem ytterligare.
Dopaminrusharna som doomscrolling ger gör att vardagliga sysslor känns meningslösa.

Det är ett modernt fenomen och du behöver omfamna vardagen. Livet är inte fyrverkerier och fest. Det ger inga adrenalinkickar. OM du minsar speltid på datorn, tar bort scrollande på YouTube på kvällen och ersätter den tiden med fysiska saker, promenader, ogräsrensning, baka ett bröd, lär dig ett nytt recept, baka bullar, putsa bilen invändigt..."0 armhävningar, 20 squat, 20 situps. Stretcha lägg pussel skapa sagor med barnen.. rita... ja du fattar.
Försök komma tillbaks till vardagen och uppskatta den. Du har ju allt!

Jaaaaaaaaaaaa!

Det har varit så ändå sen jag blev född. Står inte ut med människor utan hyfs vilken tur jag bor på landet.

Ja precis som en arbetshäst som är fjättrad till en plog, "har allt".

Kallas 40-årskris.