Hur fan stod folk egentligen ut att jobba på kontor 5 dar i veckan före covid?

Håller med dig TS.

Sanningen är väl den att man vänjer sig vid allt. När fem dagar på kontoret var standard och man var inne i det så tänkte man inte så mycket mer på det medan det nu känns helt otänkbart.

Efter Covid har det gjorts många studier på hur effektivt remote-working eller hybrid-working är gentemot att vara stationerad on site.

Är det mer effektivt att jobba hemifrån eller från kontoret? Och det tråkiga svaret i nästan alla större studier är ”Ja och nej” och ”Det beror på”. Inte så otippat.

Vad som står klart är (och det har studier innan Covid slagit fast) att öppna kontorslandskap innebär en hög kognitiv belastning och innebär ofta en större stress än avskilda cell-kontor. Sk ”aktivitetsbaserade kontor” (som många arbetsplatser är idag), är något som många ogillar då man inte har sin egen plats och därför inte upplever någon speciell tillhörighet med sin arbetsgivare.

De digitala mötena hemifrån är ofta mycket mer effektiva än de tidigare fysiska mötena. Vilket ger en ökad effektivitet men det digitala remote arbetanet medför några negativa konsekvenser som märks mer på lång sikt och ur ett samhällsperspektiv: människor blir allt sämre på att bygga relationer. De umgås och utbyter erfarenheter bara av likasinnade, vilket i sin tur leder till en försämrad kompetensutveckling.

Man menar på att relationsbyggandet när man stog i dåtidens ”kopiatorrum” (ni som vet vad det är, ni vet. Ni andra är lyckligt ovetandes) eller vid kaffemaskinen, var ett sätt att få ett informell informationsutbyte, skapa relationer som i sin tur öppnade upp för erfarenhetsutbyten etc.
Dessutom visade det sig i studierna att de som jobbade remote hade en lägre lojalitet mot sin arbetsgivare än de som satt fysiskt på plats. Slutledningen var att man inte upplevde att man hade en direkt relation med sin uppdragsgivare/arbetsgivare, utan att det kunde vara vilket företag som helst.

Ni unga kan tycka att det är onödigt att vara på plats, att ni inte behöver kompetensutbyte. Men all evidens är ju tydlig med att juniora arbetstagare är i större behov av utbyte med seniora, än tvärtom. Trots det är det ofta de seniora som vill ha utbyte, medan yngre tenderar att isolera sig och inte vilja ha kontakt.

Jag har vänner som är företagsledare och som säger att det är ett stort problem med de yngre som inte inser att de kan dra nytta av relationer. Det finns även en frustration över att yngre ofta är telefonrädda, inte vågar ha fysiska möten och presentationer etc.

Vissa menar att det vi ser kommer få samhällskonsekvenser. Att unga inte vågar prata med människor de inte känner, och därmed skapar större klyftor, mindre förståelse och fler fördomar.

(Förlåt för långt svar)

Helt ärligt så föredrog jag arbetskulturen som var innan pandemin mot hur den ser ut idag. Har alltid haft förmånen att ha haft gångavstånd till jobbet, vilket är otroligt rogivande och svårt att emulera vid distansarbete. Men huvudsakligen så gillar jag tanken av att också sitta på jobbet och utföra 99% av mitt jobb där. Även om jag alltid är uppkopplad kan jag egentligen stänga av mentalt när jag lämnat jobbet. Kan med gott samvete skippa sena mail till morgondagen. Vid distansarbete känner jag inte så.

I mångt och mycket skiter jag också i det sociala på jobbet. Är inte intresserad av att delta i så mycket annat än julbordet och någon enstaka firmafest när det bjuds på bubbel. Vad Birgitta och hennes gubbjävel gjort på landet intresserar mig liksom inte. Däremot visste jag vilka alla mina kollegor var och hur i alla fall de agerade professionellt. Idag samarbetar jag med kollegor som jag aldrig träffat i verkligheten och inte känner på något annat sätt än en jävla Teamsbild och namn. Det är helt klart en stark nackdel.

Har själv också småbarn hemma och så, men med tanke på hur nära jag har till jobbet så gör det ändå knappt någon skillnad annat än vid VAB, och då hade jag ju kunnat jobba hemifrån tidigare ändå. Ser dock givetvis fördelen ifall jag skulle byta jobb någon gång i framtiden som är längre bort.

Har fritt hemjobb, är väldigt sällan hemma. Att jobba hemma är för mig en evig depression, jag tappar gnista till både träning och socialt umgänge. Jag är dock rätt extrovert och får ut mest av sociala interaktioner. Jobbet i sig är sekundärt 😂

Så, det är inte en absolut sanning för alla du målar upp.

Det är egentligen det enda rimliga...
För alternativet är det ingen som tänker på.
Om du inte har fasta tider så har du heller ingen fritid. De fasta tiderna sätter ramarna för NÄR dina kolleger bör/får kontakta dig. Utan dessa kan jag ringa dig tre på natten för att ställa en massa frågor - för det är då jag gillar att jobba och att ringa folk. Det kanske inte du uppskattar om du är en morgonmänniska och gillar att jobba 06-15. Eller att chefen ringer 25 gånger på en söndag när du är i kyrkan - för det är då han gillar att jobba.
Drömmen om "fria arbetstider" är en idiotisk dröm som ingen tänkt igenom.

Degen måste in. F.ö så trivs man inte med människor kanske man ska göra något annat

Flex funger utmärkt på min arbetsplats så jag känner inte igen det du beskriver.
Flexram från 06-10, inga möten innan 09 och inga möten efter 16. Inga arbetsmail eller samtal innan 06 eller efter 18 eller under helger. Flexlunch.
Ibland jobbar jag 6 timmar en dag andra 9. Mina tider regleras i en flexbank så vanligtvis jobbar jag bara 6 timmar på fredagar t.ex.
Jag får mer fritid då jag till ganska stor del kan styra hur jag jobbar.

Det är inte så flex fungerar.

Så här fungerar Flex där jag jobbar, och det avviker inte mycket från hur det fungerar generellt.

Flex innebär att man kan börja och sluta lite som man känner, om arbetet tillåter. Är man kallad till ett möte klockan 0800 kan man inte drälla in 0830 för att man har flextid, utan då är det 0800 som gäller.

Om man måste jobba längre än 1630, då är det övertid, men om jag väljer att jobba en timme extra för kunna gå hem tidigare på fredagen, då är det flex.

Efter 1630 har jag ingen skyldighet att svara i telefon, jag lämnar arbetstelefonen på kontoret när jag går hem. Vilket jag även gör om jag flexar ut vid 15.

Så det är fortfarande kontorstider som gäller när man ska få tag i folk, även med flextider.

Förtroendearbetstid däremot, då börjar det mer bli att man förväntas vara nåbar över tid.

Så du är tvingad att svara på mail och telefon HALVA dygnet… jösses. Du hade kunnat kapa det med en tredjedel - 4 timmar om dagen - 20 timmar i veckan, 80 timmar i månaden… Ren fritid du ger upp.

Det finns dock mellanting. Man tycker om att vara social med andra. Men har även behov av att vara för sig själv. Det ena utesluter nödvändigtvis inte det andra.

Jo, men man kan välja sina samtalsämnen.

Nej, att man har flex ifrån 06-09 och 15-18 betyder inte att man behöver vara tillgänglig då

Gör du dig dum med flit eller?