Hur fan stod folk egentligen ut att jobba på kontor 5 dar i veckan före covid?

Tänker rätt ofta, hur fan stod folk egentligen ut att jobba på kontor 5 dar i veckan före covid?

Kontor är verkligen helt outhärdliga det är idag öppna kontorslandskap på alla arbetsplatser och aldrig egna rum, otroligt dåligt för koncentrationen och enormt stressande, undra på att folk blir utbrända. Utöver det så är interaktionen med kollegor enormt påfrestande, man förväntas hela tiden babbla med kollegor om väder och vind och skit, men de flesta mötena med kollegor är väldigt opersonliga och man känner liksom inte varann på riktigt heller. Det är dels själlöst att jobba på kontor då man blir som en robot som säger rätt saker vid rätt tillfällen, dels väldigt psykiskt påfrestande att hela tiden utsättas för intryck och att ha kommunikation med folk hela dagarna.

Alltså, hur gjorde folk innan covid? Jag jobbade själv 5 dar i veckan på kontor mellan 9-17, det var det normala då. Men begriper helt ärligt inte hur jag bar mig åt? Och då var det ju ännu värre dessutom då alla var på plats precis jämt och det alltid var knökfullt.

Att gå tillbaka till att behöva stå som en packad sill på tuben i typ en timme varje dag hade fan varit på gränsen till outhärdligt. Om man väljer sina dagar rätt är det ju idag inte ens hälften så mycket folk i kommunaltrafiken som det var innan corona, och jag har i princip alltid sittplats. Också jävligt skönt att slippa kontoret dom dagar man är småkrasslig, men inte tillräckligt sjuk för att man tidigare hade masat sig dit och mått piss hela dagen.

Kontoret är man ju idag på för den sociala biten, att snacka skit med kollegorna. Riktigt jobb utförs lämpligast hemifrån.

Blir du inte trött som fan av alla teams-möten? Tycker det är mycket mer tröttande än möten IRL. Dvs, nu avser jag möten där du förväntas interagera och bidra, inte bara möten där man sitter med kameran avstängd och jobbar med annat under tiden.

Det jag vill säga med allt detta är att det inte räcker att avsky öppna kontorslandskap för att bli klassificerad med autism.

Tycker nog tvärt om. IRL-möten så är du "fånge" i ett rum i 1-2 timmar. Teams-möten kan man dra på sig headset och göra nått annat medans man lyssnar om det skulle bli irrelevant (som det ofta blir).

Jag trivdes utomordentligt bra på mitt kontor. Det var ett sort rum med en glasvägg ut mot allén och parken på andra sidan. Man flexade in när det passade på morgonen före nio och stängde dörren bakom sig och parkerade i kontorsstolen framför datorn. Var det rapporter och papper som skulle läsas så slog jag mig ner i BrunoMattsson-fåtöljen i hörnet. Vid lunch gick jag ut till närbelägna dagenslunch-ställen, trevligast så även om vi hade matsal i huset. Ja så var det avbrott för fikamöten och sammanträden o.s.v. Satt ofta kvar till på kvällen om det var något intressant att jobba med och kunde ta ut hela dagar som flexledighet. Visst snackade man lite skit med kollegorna, men mest var det arbete. Det var särskilt några som brukade komma in och sitta och prata bort en stund eller längre så man fick antyda lite fint att besöket var över.

Min mamma tror ju att jag har sådär på mitt jobb. Hon hade alltid eget rum på de jobb hon hade, och hon var alltid anställd.

Jag har mestadels varit konsult och aldrig haft något eget rum. Inte ens cheferna på bolaget där jag jobbar har eget rum. Det är bara C sviten som verkar ha det.