Ni med gamla föräldrar, fördelar och nackdelar?

Jag är 25 idag och min pappa fyllde 72 i år, så han var alltså 47 år när han fick mig.

För 5 år sedan gick jag i gymnasiet och då var det flera i min ålder som hade mor/farföräldrar i min pappas ålder vilket inte var sådär jättekul.
Min pappa har varit en bra pappa på alla sätt och vis men har ibland stört mig på hans ålder.
När jag var yngre ville jag inte ta hem kompisar för dom trodde han var min farfar tex.
Minns också att jag inte ville ha med honom till skolan på typ möten och så just pga hans höga ålder och han faktiskt var gråhårig redan när jag gick i högstadiet.

Andra nackdelar som jag tycker blivit mer uppenbar nu senaste åren är hans hälsa.
Han har opererat höften och för några år sedan och även om han är ganska aktiv och gillar att vara ute så märker man ändå att han blivit gammal jämfört med för 10-15 år sedan.
Han hade varit och storhandlat och skulle upp med grejorna uppför en 5m lång trapp och såg ut som han kämpade med det nästan.
Han har även kompisar som är gamla och vissa av hans bekanta ha redan dött.

Det positiva kanske är att han alltid varit ganska lugn i sinnet och inte bråkat och så.
Han har även varit väldigt hjälpsam och som jag upplevt det velat spendera tid med mig och min 3 år äldre bror, kanske för att han tänker att han inte kommer leva länge till?

Även fast han blev pensionär för flera år sedan så märkte jag inte av nåt av det på familjens ekonomi, så han han varit bra även på det sättet, fast okej, han blev pensionär när jag gick ut gymnasiet och då tjänade jag egna pengar men ändå.

Ni med gamla föräldrar, skriv gärna hur ni upplevt det, fördelar vs nackdelar men hade även varit kul med nån berättelse.
Jag tror personligen inte att jag kommer skaffa barn när jag är över 40 för jag har sett för mycket negativt med det.

Tjatar dina också mer än vanligt?

Nej, jag tror inte det.
Min pappa är ganska lugn men visst, min mamma kan väl gå igång ibland men inget jag stört mig mycket på, dessutom är hon 13 år yngre än min pappa så hon är mer jämngammal med mina kompisars föräldrar.

Det är naturligt att skaffa barn när man är ung. Har släktingar med äldre föräldrar, sladdbarn. Båda var älskade och önskade. Det tror jag är det viktigaste. Fördelen med äldre föräldrar är kanske att de har mer livserfarenhet, mer distans och inte hetsar upp sig och stressar. Kan själv relatera till det.

Jag tycker det mest låter som att du är en otacksam snorunge. Enligt vad du beskriver så är han en bra pappa, har varit del av ditt liv och du har kunnat leva utan ekonomiska bekymmer. Om 10-15 år har du kanske inte någon pappa längre, ta vara på den tid du har kvar.

Oroa dig inte så mycket för detta, han är snart borta och då får du ärva...

Förövrigt tycker jag det är ett konstigt sätt att se på sin gamla far, eller är han din styvfar?

Jaha?? Jag vet folk som var flintskalliga redan i din ålder.

Jag frågade en gång min gamla mormor "Vad blir 1 - 3?".
Svaret efter en stunds betänketid var: "Det går väl inte att räkna ut...?"

Så jag undrar hur det har gått med läxhjälp? Den matematik din pappa fick lära sig på sin tid är ju inte riktigt på samma nivå som det dagens unga lär sig. Men det kanske var din mamma som hjälpte dig med detta?

Varför behöver du hjälp att räkna ut 1-3? och sen när så behöver föräldrar agera lärare? Man ser väl till att barnet gör läxorna och försöker tänka själv, det är ju det som är det viktiga.

Fördelar: emotionell mognad, ekonomisk stabilitet, tålamod, livserfarenhet, karriären är i hamn vilket öppnar upp för bättre närvaro ihop med barnen. och det brukar även visa sig på betygen i skolan.
Vuxna som får barn lite senare håller ungdomen vid liv längre.

Nackdelen: medicinska risker ökar.

Men även om man är uppvuxen med äldre föräldrar så betyder det inte per automatik att dom alltid är mogna i sinnet.
Ser även fördelar med att barnen får socialisera med mer spridda åldersgrupper under uppväxten.
Och kan gå i god för att är ingen skillnad på att mötas av ett gäng vinkärringar sittandes i finrummet när man kommer hem lördag kväll som tonåring, oavsett om dom är 40 eller 70+. Det är krut i käringarna oavsett

Man hanterar deras dödsfall när alla andra i ens egen ålder är mitt uppe i studier, karriär, giftermål och att skapa barn. Samtidigt som man scrollar bland bilder på andras doktorsexamen, nyfödda unge, bröllop, bostadsköp osv på sociala medier, finns en liten röst i huvudet om hur dina föräldrar inte kan vara med på allt det där roliga, och troligtvis är man rätt unik i sin sits.

Och innan man hanterar deras död så är man upptagen med all typ av hjälp som en åldrande person behöver. Sambandscentral som medlar med sjukvården, hemtjänsten och banken. Hjälp att skjutsa, städa, handla och betala räkningarna. Ens polare med friska och pigga päron har inte en aning om allt osynligt arbete som utförs.

Sen är det allt det andra som är väldigt svårt kring att förlora en människa nära en. Väntsorg, frågor man aldrig kommer få svar på, om man skulle gjort eller sagt något annorlunda, att hantera allt juridiskt och ekonomiskt kring dödsboet, beslut kring vad som händer med kroppen och ceremonier efteråt.

Fördelen är att man kan få ut ett fett arv i ung ålder, om man har tur. Det är väl ungefär det.

Ja självklart ska barnet i första hand försöka själv men ibland kan ju barnet behöva lite hjälp?