Ska jag avboka grabbens körkortsutbildning för att vi inte kommer överens?

Grejen är att han var ju så mycket värre när han var yngre, snatteri, skadegörelse, nån pyroman-grej, snuten har varit inblandad flera gånger, vi har suttit i soc-samtal med honom rätt mycket. Han rymde med en polare en natt och slog ut båda framtänderna i en skejtramp.

Men jag resonerar som så att han har ett gott hjärta, han vill ingen illa, men han har varit i sammanhang där han kan använda sin gränslöshet för att tjäna kompispoäng på att vara värst, eller mest orädd.

Där skulle jag kunna känna igen mig själv lite, jag har inga problem att vara värst eller iallafall sticka ut, men jag har svårt att se att jag skulle kunna fimpa mina föräldrar på det sätt han kan göra, speciellt om ingen annan oförrätt föreligger.

Angående mig och exet så får jag ändå säga att det funkar ok, vi vill ju båda ungarnas bästa hela tiden.

Är det verkligen det bäst valda tillfället att lägga tid på körkortet, som antagligen kommer dra honom ur skolan än mer?

Lite svårt att hitta rätt rubrik här, så vill man förstå problemet så får man tyvärr läsa ts.

Grabben går näst sista året på gymnasiet. Jag gav honom handledar-utbildning för körtkort för ganska längesen i julklapp. Tanken var att han och jag skulle gå tillsammans så att vi kan pyssla med detta tillsammans, jag ser fortfarande fram emot att genomföra det, känns som en skön pappa/son grej att göra.

Att boka specifik tid har dragit ut på tiden eftersom han har haft väldigt mycket frånvaro i skolan, vissa perioder har det varit närmare en dag i veckan som han suttit hemma, nu har han haft praktik i ett gäng veckor och skött den bra vad det verkar och framförallt varit där varje dag. Jag har liksom använt den här utbildningen som morot för honom att gå till plugget varje dag, men det har ju inte funkat. Men jag var glad och kanske stolt för att han fixat praktiken.

Så jag bokade in en tid för utbildning för oss båda, trots att han tidigare in skött sig med skolan.

I söndags skulle vi käka söndagsmiddag hemma hos mig, grabben hade varit iväg som han ibland brukar med en kompis på lördagen och kom hem på eftermiddagen på söndagen. Då vägrade han dyka upp hos mig trots att vi avtalat detta sedan länge och att jag påmint honom, även flera gånger samma dag. Han ville vara hemma och chilla och pallade inte ens hoppa in i en taxi som jag skulle pröjsa, jag märkte på honom att det inte fanns någon chans att övertala honom. Där stod jag med flera kassar mat och var helt knäckt, jag blev lite gladare när hans lillasyster dök upp, som på eget bevåg tagit buss över hela stan.

På måndagen vägrade han att gå till skolan pga ont i magen. När han skolkar så är det antingen ont i magen eller att han är yr.

Ingenting i mig vill gå på den där utbildningen efter det här, han sköter varken sin relation till mig eller plugget, jag är sugen på att låta honom gå, men att stanna hemma själv. Men ingen av oss tjänar liksom någonting på det.

Jag och hans mamma är skilda och han kan vara lika vrång mot oss båda, har han bestämt sig för nåt så blir det så, det går inte att resonera med honom. Det är väldigt olikt oss båda som föräldrar och vi kommer inte runt det. Sen är jag väldigt glad över att han är i ett bra kompissammanhang nu, det är inget knarkande eller supande, när han var yngre har det varit mer strul (dock ej droger vad jag vet) för han är ganska kompisberoende.

Vad bör jag göra?

Du behöver inte ta det personligt. Det låter som att ditt barn verkligen inte mår bra. Osäker och inget självförtroende, säkert utsatt för mobbing och/eller glirlingar och måste därför bevisa sig själv som häftig, vild och modig genom att göra dumma grejer som vinner honom att få vara med ”kompisarna”, men som skapar problem för honom.
Den typen av tonåring som du beskriver har i 99% problem med måendet på ett eller flera sätt.

En sån grej kan du inte få slut på genom att skälla ut honom. Men ställa krav måste man göra, och vara konsekvent, men det måste också mamman göra. Ni måste göra exakt likadant annars kommer han spela ut er mot varann.
Sen behöver han säkert prata med någon om allt faktiskt, men det är oklart om ni har en sån relation där det fungerar.

Du ska brinna i helvete, barnlös " besserwisser".

Inte säkert. Har en bekant som kontaktade soc med ett av sina barn som var duktigt obstinat. Soc-tanten ställde betydligt högre krav på snorungen än vad föräldrarna gjorde och de var ändå rätt tuffa. Kommer man till rätt soc-tant kan det nog bli en jobbig reality-check för snorungarna.





I många frågor står vi på varsin sida men här är jag 100% på samma sida som du.





Ahhh, vad bra. "Dåligt beteende belönas med uppmuntra de (fåtal) bra sakerna". Känns det inte som den strategin som kulturmarxisterna lurat i västvärlden senaste +30 åren kommit till vägs ände?

Dåligt beteende ska inledningsvis försöka förklaras och sedan ska det ske en upptrappning i disciplinära påföljder.










Jag utgår från att det är skolan, sociala medier, invandringen och giftet från kulturmarxismen som gör att han och hundratusentals andra unga i Sverige idag inte mår bra.

Vad bör jag göra?