Ska jag avboka grabbens körkortsutbildning för att vi inte kommer överens?

Ja, och det tycker jag är väldigt udda, han säger det självmant.

Behandla honom som en lögnare? Lite osäker på vad det innebär generellt, men han är ju en lögnare i sådant fall. Ganska osäker på hur jag ska behandla honom pga det.

Vad bör jag göra?

Lite svårt att hitta rätt rubrik här, så vill man förstå problemet så får man tyvärr läsa ts.

Grabben går näst sista året på gymnasiet. Jag gav honom handledar-utbildning för körtkort för ganska längesen i julklapp. Tanken var att han och jag skulle gå tillsammans så att vi kan pyssla med detta tillsammans, jag ser fortfarande fram emot att genomföra det, känns som en skön pappa/son grej att göra.

Att boka specifik tid har dragit ut på tiden eftersom han har haft väldigt mycket frånvaro i skolan, vissa perioder har det varit närmare en dag i veckan som han suttit hemma, nu har han haft praktik i ett gäng veckor och skött den bra vad det verkar och framförallt varit där varje dag. Jag har liksom använt den här utbildningen som morot för honom att gå till plugget varje dag, men det har ju inte funkat. Men jag var glad och kanske stolt för att han fixat praktiken.

Så jag bokade in en tid för utbildning för oss båda, trots att han tidigare in skött sig med skolan.

I söndags skulle vi käka söndagsmiddag hemma hos mig, grabben hade varit iväg som han ibland brukar med en kompis på lördagen och kom hem på eftermiddagen på söndagen. Då vägrade han dyka upp hos mig trots att vi avtalat detta sedan länge och att jag påmint honom, även flera gånger samma dag. Han ville vara hemma och chilla och pallade inte ens hoppa in i en taxi som jag skulle pröjsa, jag märkte på honom att det inte fanns någon chans att övertala honom. Där stod jag med flera kassar mat och var helt knäckt, jag blev lite gladare när hans lillasyster dök upp, som på eget bevåg tagit buss över hela stan.

På måndagen vägrade han att gå till skolan pga ont i magen. När han skolkar så är det antingen ont i magen eller att han är yr.

Ingenting i mig vill gå på den där utbildningen efter det här, han sköter varken sin relation till mig eller plugget, jag är sugen på att låta honom gå, men att stanna hemma själv. Men ingen av oss tjänar liksom någonting på det.

Jag och hans mamma är skilda och han kan vara lika vrång mot oss båda, har han bestämt sig för nåt så blir det så, det går inte att resonera med honom. Det är väldigt olikt oss båda som föräldrar och vi kommer inte runt det. Sen är jag väldigt glad över att han är i ett bra kompissammanhang nu, det är inget knarkande eller supande, när han var yngre har det varit mer strul (dock ej droger vad jag vet) för han är ganska kompisberoende.

Vad bör jag göra?

Grejen är att han var ju så mycket värre när han var yngre, snatteri, skadegörelse, nån pyroman-grej, snuten har varit inblandad flera gånger, vi har suttit i soc-samtal med honom rätt mycket. Han rymde med en polare en natt och slog ut båda framtänderna i en skejtramp.

Men jag resonerar som så att han har ett gott hjärta, han vill ingen illa, men han har varit i sammanhang där han kan använda sin gränslöshet för att tjäna kompispoäng på att vara värst, eller mest orädd.

Där skulle jag kunna känna igen mig själv lite, jag har inga problem att vara värst eller iallafall sticka ut, men jag har svårt att se att jag skulle kunna fimpa mina föräldrar på det sätt han kan göra, speciellt om ingen annan oförrätt föreligger.

Angående mig och exet så får jag ändå säga att det funkar ok, vi vill ju båda ungarnas bästa hela tiden.

Han har haft medicin, men han tyckte inte den hjälpte så han vill inte ta någon.

Han har haft medicin, men han tyckte inte den hjälpte så han vill inte ta någon.

Grejen är att han var ju så mycket värre när han var yngre, snatteri, skadegörelse, nån pyroman-grej, snuten har varit inblandad flera gånger, vi har suttit i soc-samtal med honom rätt mycket. Han rymde med en polare en natt och slog ut båda framtänderna i en skejtramp.

Men jag resonerar som så att han har ett gott hjärta, han vill ingen illa, men han har varit i sammanhang där han kan använda sin gränslöshet för att tjäna kompispoäng på att vara värst, eller mest orädd.

Där skulle jag kunna känna igen mig själv lite, jag har inga problem att vara värst eller iallafall sticka ut, men jag har svårt att se att jag skulle kunna fimpa mina föräldrar på det sätt han kan göra, speciellt om ingen annan oförrätt föreligger.

Angående mig och exet så får jag ändå säga att det funkar ok, vi vill ju båda ungarnas bästa hela tiden.