Sanningen om nätdejting - bara för nollor

Nätdejting är för boomers och amatörer. Riktiga menschen träffar folk i verkligheten.

Det går inte att läsa den här tråden utan att känna att folk pratar förbi varandra. Inte för att de saknar åsikter, utan för att de stirrar sig blinda på människorna i apparna istället för att försöka förstå varför apparna ens blivit så centrala från början. Det blir antingen moralpredikan eller hån, men väldigt lite eftertanke kring vad som faktiskt har förändrats.

Man kan vrida och vända på det hur mycket man vill, men verkligheten är att vi inte längre lever i ett samhälle där människor naturligt springer in i varandra på samma sätt som förr. Det handlar inte om att folk blivit sämre, dummare eller mer ytliga i grunden. Det handlar om att själva strukturen runt våra liv har förändrats. För 20–25 år sedan såg vardagen annorlunda ut. Folk var ute mer, inte nödvändigtvis för att de var mer sociala av naturen, utan för att alternativen var färre. Ungar lekte ute, föräldrar stod i närheten, grannar lärde känna varandra utan att det behövde planeras. Det uppstod en slags lågmäld närvaro mellan människor där relationer kunde växa fram utan att någon behövde jaga dem.

Den typen av vardag har tunnats ut. Idag kan du fylla varje liten stund av tystnad med något annat. Det finns alltid en skärm att titta på, alltid något att scrolla igenom, alltid en distraktion inom räckhåll. Det låter kanske trivialt, men det är i de där små tomrummen som mycket av det mänskliga utbytet en gång uppstod. När tristessen försvinner, försvinner också en del av behovet att vända sig mot andra. Man blir upptagen, men det är en märklig sorts upptagenhet, en som inte nödvändigtvis leder någonstans.

Samtidigt bor folk kvar hemma längre, och det får konsekvenser som sträcker sig långt bortom ekonomin. Det skjuter upp självständigheten, men också de miljöer där människor annars hade bjudit in varandra, träffat nya ansikten, låtit sociala kretsar växa. Mindre eget utrymme innebär färre spontana möten. Lägg till att det blivit dyrare och i många fall mindre tillgängligt att gå ut, att krogar stänger tidigare och att utelivet på många orter krympt, så blir det ganska tydligt att de gamla vägarna in i nya relationer inte längre är lika självklara.

Och det är här många i tråden går fel när de säger att man bara ska “gå fram” till folk. Som om det någonsin varit den huvudsakliga vägen. De flesta relationer uppstod inte genom att någon kliver fram till en främling på Ica och levererar en replik. De uppstod genom igenkänning. Man såg varandra flera gånger, i samma miljöer, i samma flöden av vardag. Ett hej blev två, två blev ett samtal, och till slut fanns något där. Den långsamma uppbyggnaden var själva grunden. Den håller på att försvinna.

När människor inte längre korsar varandras liv på det sättet så måste kontakten istället sökas aktivt. Och då hamnar man i nätdejting, inte för att alla där är desperata eller “fel”, utan för att det är en av få platser där det fortfarande är socialt accepterat att faktiskt vilja träffa någon ny. Men formen förändrar innehållet. Istället för att lära känna någon och sedan värdera personen, så värderas personen först, på några sekunder, och får därefter eventuellt en chans. Utbudet känns oändligt, tålamodet krymper, och känslan av att det alltid finns något bättre runt hörnet smyger sig in.

Så när folk sitter och kastar ur sig att nätdejting är en soptipp eller att det bara är att “träffa folk i verkligheten”, då missar de poängen. Det här handlar inte om att välja rätt eller fel metod. Det handlar om att det samhälle som en gång skapade naturliga möten har förändrats så pass mycket att dessa möten inte längre uppstår av sig själva. När verkligheten slutar föra människor samman, då söker människor varandra på andra sätt, även om de sätten har sina egna brister.

Det är inte särskilt romantiskt, men det är ganska enkelt. Vi har inte slutat vilja träffa varandra.
Vi har byggt ett liv där vi knappt längre kan göra det.

Ett liv där varje tomrum fylls, varje tystnad dödas, varje möte filtreras bort innan det ens hinner uppstå.
Ett liv där vi sitter närmare varandra än någonsin - längre ifrån än vi någonsin varit.

Det går inte att läsa den här tråden utan att känna att folk pratar förbi varandra. Inte för att de saknar åsikter, utan för att de stirrar sig blinda på människorna i apparna istället för att försöka förstå varför apparna ens blivit så centrala från början. Det blir antingen moralpredikan eller hån, men väldigt lite eftertanke kring vad som faktiskt har förändrats.

Man kan vrida och vända på det hur mycket man vill, men verkligheten är att vi inte längre lever i ett samhälle där människor naturligt springer in i varandra på samma sätt som förr. Det handlar inte om att folk blivit sämre, dummare eller mer ytliga i grunden. Det handlar om att själva strukturen runt våra liv har förändrats. För 20–25 år sedan såg vardagen annorlunda ut. Folk var ute mer, inte nödvändigtvis för att de var mer sociala av naturen, utan för att alternativen var färre. Ungar lekte ute, föräldrar stod i närheten, grannar lärde känna varandra utan att det behövde planeras. Det uppstod en slags lågmäld närvaro mellan människor där relationer kunde växa fram utan att någon behövde jaga dem.

Den typen av vardag har tunnats ut. Idag kan du fylla varje liten stund av tystnad med något annat. Det finns alltid en skärm att titta på, alltid något att scrolla igenom, alltid en distraktion inom räckhåll. Det låter kanske trivialt, men det är i de där små tomrummen som mycket av det mänskliga utbytet en gång uppstod. När tristessen försvinner, försvinner också en del av behovet att vända sig mot andra. Man blir upptagen, men det är en märklig sorts upptagenhet, en som inte nödvändigtvis leder någonstans.

Samtidigt bor folk kvar hemma längre, och det får konsekvenser som sträcker sig långt bortom ekonomin. Det skjuter upp självständigheten, men också de miljöer där människor annars hade bjudit in varandra, träffat nya ansikten, låtit sociala kretsar växa. Mindre eget utrymme innebär färre spontana möten. Lägg till att det blivit dyrare och i många fall mindre tillgängligt att gå ut, att krogar stänger tidigare och att utelivet på många orter krympt, så blir det ganska tydligt att de gamla vägarna in i nya relationer inte längre är lika självklara.

Och det är här många i tråden går fel när de säger att man bara ska “gå fram” till folk. Som om det någonsin varit den huvudsakliga vägen. De flesta relationer uppstod inte genom att någon kliver fram till en främling på Ica och levererar en replik. De uppstod genom igenkänning. Man såg varandra flera gånger, i samma miljöer, i samma flöden av vardag. Ett hej blev två, två blev ett samtal, och till slut fanns något där. Den långsamma uppbyggnaden var själva grunden. Den håller på att försvinna.

När människor inte längre korsar varandras liv på det sättet så måste kontakten istället sökas aktivt. Och då hamnar man i nätdejting, inte för att alla där är desperata eller “fel”, utan för att det är en av få platser där det fortfarande är socialt accepterat att faktiskt vilja träffa någon ny. Men formen förändrar innehållet. Istället för att lära känna någon och sedan värdera personen, så värderas personen först, på några sekunder, och får därefter eventuellt en chans. Utbudet känns oändligt, tålamodet krymper, och känslan av att det alltid finns något bättre runt hörnet smyger sig in.

Så när folk sitter och kastar ur sig att nätdejting är en soptipp eller att det bara är att “träffa folk i verkligheten”, då missar de poängen. Det här handlar inte om att välja rätt eller fel metod. Det handlar om att det samhälle som en gång skapade naturliga möten har förändrats så pass mycket att dessa möten inte längre uppstår av sig själva. När verkligheten slutar föra människor samman, då söker människor varandra på andra sätt, även om de sätten har sina egna brister.

Det är inte särskilt romantiskt, men det är ganska enkelt. Vi har inte slutat vilja träffa varandra.
Vi har byggt ett liv där vi knappt längre kan göra det.

Ett liv där varje tomrum fylls, varje tystnad dödas, varje möte filtreras bort innan det ens hinner uppstå.
Ett liv där vi sitter närmare varandra än någonsin - längre ifrån än vi någonsin varit.

Sedan har du år efter år kvinnan:
Sitter där år efter år. Ofta i 32-42 års åldern. Hon söker prinsen som inte existerar då hennes prinsar bara vill tömma och glömma, dvs hunkarna. Resten av männen använder hon endast för att få bekräftelse och uppmärksamhet av. Hon slutar ensam och olycklig. Hon inser inte att hennes bäst före datum gick ut för 10 år sedan. Nu har hon inga barn, frågan är om hon ens har ett jobb. Hon har bara sin telefon.


Frågor på det??

boomers? nu är du ute och cyklar, de är knappast målgrupp.

Det går inte att läsa den här tråden utan att känna att folk pratar förbi varandra. Inte för att de saknar åsikter, utan för att de stirrar sig blinda på människorna i apparna istället för att försöka förstå varför apparna ens blivit så centrala från början. Det blir antingen moralpredikan eller hån, men väldigt lite eftertanke kring vad som faktiskt har förändrats.

Man kan vrida och vända på det hur mycket man vill, men verkligheten är att vi inte längre lever i ett samhälle där människor naturligt springer in i varandra på samma sätt som förr. Det handlar inte om att folk blivit sämre, dummare eller mer ytliga i grunden. Det handlar om att själva strukturen runt våra liv har förändrats. För 20–25 år sedan såg vardagen annorlunda ut. Folk var ute mer, inte nödvändigtvis för att de var mer sociala av naturen, utan för att alternativen var färre. Ungar lekte ute, föräldrar stod i närheten, grannar lärde känna varandra utan att det behövde planeras. Det uppstod en slags lågmäld närvaro mellan människor där relationer kunde växa fram utan att någon behövde jaga dem.

Den typen av vardag har tunnats ut. Idag kan du fylla varje liten stund av tystnad med något annat. Det finns alltid en skärm att titta på, alltid något att scrolla igenom, alltid en distraktion inom räckhåll. Det låter kanske trivialt, men det är i de där små tomrummen som mycket av det mänskliga utbytet en gång uppstod. När tristessen försvinner, försvinner också en del av behovet att vända sig mot andra. Man blir upptagen, men det är en märklig sorts upptagenhet, en som inte nödvändigtvis leder någonstans.

Samtidigt bor folk kvar hemma längre, och det får konsekvenser som sträcker sig långt bortom ekonomin. Det skjuter upp självständigheten, men också de miljöer där människor annars hade bjudit in varandra, träffat nya ansikten, låtit sociala kretsar växa. Mindre eget utrymme innebär färre spontana möten. Lägg till att det blivit dyrare och i många fall mindre tillgängligt att gå ut, att krogar stänger tidigare och att utelivet på många orter krympt, så blir det ganska tydligt att de gamla vägarna in i nya relationer inte längre är lika självklara.

Och det är här många i tråden går fel när de säger att man bara ska “gå fram” till folk. Som om det någonsin varit den huvudsakliga vägen. De flesta relationer uppstod inte genom att någon kliver fram till en främling på Ica och levererar en replik. De uppstod genom igenkänning. Man såg varandra flera gånger, i samma miljöer, i samma flöden av vardag. Ett hej blev två, två blev ett samtal, och till slut fanns något där. Den långsamma uppbyggnaden var själva grunden. Den håller på att försvinna.

När människor inte längre korsar varandras liv på det sättet så måste kontakten istället sökas aktivt. Och då hamnar man i nätdejting, inte för att alla där är desperata eller “fel”, utan för att det är en av få platser där det fortfarande är socialt accepterat att faktiskt vilja träffa någon ny. Men formen förändrar innehållet. Istället för att lära känna någon och sedan värdera personen, så värderas personen först, på några sekunder, och får därefter eventuellt en chans. Utbudet känns oändligt, tålamodet krymper, och känslan av att det alltid finns något bättre runt hörnet smyger sig in.

Så när folk sitter och kastar ur sig att nätdejting är en soptipp eller att det bara är att “träffa folk i verkligheten”, då missar de poängen. Det här handlar inte om att välja rätt eller fel metod. Det handlar om att det samhälle som en gång skapade naturliga möten har förändrats så pass mycket att dessa möten inte längre uppstår av sig själva. När verkligheten slutar föra människor samman, då söker människor varandra på andra sätt, även om de sätten har sina egna brister.

Det är inte särskilt romantiskt, men det är ganska enkelt. Vi har inte slutat vilja träffa varandra.
Vi har byggt ett liv där vi knappt längre kan göra det.

Ett liv där varje tomrum fylls, varje tystnad dödas, varje möte filtreras bort innan det ens hinner uppstå.
Ett liv där vi sitter närmare varandra än någonsin - längre ifrån än vi någonsin varit.

M-m. Vet du, det här skulle man kunna skriva en roman om.

Nätdejting är väl ändå dugligt, men ack så ytligt, foton, utseende är 90%.
Fulingarna måste väl ha någonstans där de kan träffas också. Hmm, radio? Chatt?