Sanningen om nätdejting - bara för nollor

Gym är inte det bästa stället. Det är bättre med exempelvis kvällskurser, gruppträning, yoga, genom vänner, i sociala sammanhang, resor med vänner, jobb, skola.

Nätdejting är en soptipp.

Hur gjorde man förut?

Är man livrädd för att få ett nej så hittar man aldrig någon.
Gå fram och introducera dig, ge en komplimang och fråga om vidare kontakt, vid nej söker du dig till ett annat område och frågar nästa.

Det är inte så svårt som många vill få det att låta, tyvärr så är det många som inte klarar av några nej i sin vardag.

Varför heter du Somali-hen. Lite störande

.

Det är alla möjliga människor som sysslar med nätdejting. Synd att det inte funkade för dig och du måste hata och känna förakt på detta sättet. Mitt tips är att du börjar gå ut och röra dig där kvinnor finns. Dom kommer inte automatiskt. Gör detta till din högsta prioritering innan din bitterhet ökar ännu mer.

Fast Boomers går fria här... det är snarare Yngre gen-X som verkar populera dejtingappar numera. Boomers går på buggkurs och raggar upp Ingela 71 med sina dansgolvsmoves och att höfterna håller för snabba takter.

Sen även om TS känns väldigt bitter mest för att han inte lyckas med det - så finns det ju en sanning i det. Dejtingappar är till för att man ska vara kvar på dejtingappen, inte för att man ska hitta nån.
Så ut i vårvädret mina ystra kalvar och kvigor! Sju sorters blommor! Snorta mäsk och drick midsommarsill! Träffa folk, vänner-till-vänner! Skaffa hobbys man gör i grupp! Höga knän, gutor osv.

Jag tycker att det bara är fantastiska människor som söker kärlek på internet.
Vackra intressanta människor.
Jag önskar att jag fick dejta allihopa.
😊❤️🥒🍑💦

Bra inlägg kring nätdejting. Det märks att du är eminent och tänker i höga nivåer genom sättet du fångar hela ”dejting-ekonomin” i bara några stycken. Mycket bra jobbat!

jag fick tag i en 18 årig snygg thailändsk tjej för ons. Hennes pojkvän gav henne knappt kuk.

Jag var 35 nånting då.

Men ja känner igen all det där andra du beskrev. speciellt den där kvinnan man ser år efter år. Samma bild detta året som för 5 år sen.

Jag måste faktiskt säga dig att jag håller med dig på det mesta, egentligen allt. Jag säger som föregående talare att just år-efter-år-kvinnan är ett bekant fenomen. Personligen gav jag upp dejting som helhet när det tog slut med min föredetta och jag blev så in i helvete matt av att vara en del av hennes kaotiska liv så jag bestämde mig att det är då fan i mig bättre att dö ensam än att hålla på.

Sen har jag som alla andra gubbar ett heltidsjobb, en rapplig bil och småkloner som springer runt hemma och ska ha pengar, skjuts och hämtning och gå på fotboll och ridlektioner och fan och hans moster så dygnets timmar räcker knappt till som det är ändå så det enda badoo och sånt duger till är att IBLAND när stjärnorna står rätt - biljäveln fungerar, jobbet är på lågsäsong och klonerna är på kollo eller något så kan man svepa höger på allt och alla, dra hem nån kossa,svinga i sig 8 bärs och tömma sin halvslaka veke på ryggen över nån. Sen är det färdigt,då har man fått ut det ur systemet och så klarar man sig ännu ett år

Jag vet inte om det blivit sämre med nätdejting de senaste 15 åren men det jag vet är att ditt inlägg innehåller lite väl mycket människoförakt. Du resonerar som att det till 100% är en mans sociala förmåga som avgör hans värde. Kanske när humanoiderna är här men just nu är intjäningsförmåga och beteende inom relationen relevant. Män som kör på töm och glöm är inte normala. Orka lägga ner så mycket energi och göra någon besviken för ett enda ligg. Det krävs en ganska slev personlighet för det. Det är inte 90% av männen.

Det går inte att läsa den här tråden utan att känna att folk pratar förbi varandra. Inte för att de saknar åsikter, utan för att de stirrar sig blinda på människorna i apparna istället för att försöka förstå varför apparna ens blivit så centrala från början. Det blir antingen moralpredikan eller hån, men väldigt lite eftertanke kring vad som faktiskt har förändrats.

Man kan vrida och vända på det hur mycket man vill, men verkligheten är att vi inte längre lever i ett samhälle där människor naturligt springer in i varandra på samma sätt som förr. Det handlar inte om att folk blivit sämre, dummare eller mer ytliga i grunden. Det handlar om att själva strukturen runt våra liv har förändrats. För 20–25 år sedan såg vardagen annorlunda ut. Folk var ute mer, inte nödvändigtvis för att de var mer sociala av naturen, utan för att alternativen var färre. Ungar lekte ute, föräldrar stod i närheten, grannar lärde känna varandra utan att det behövde planeras. Det uppstod en slags lågmäld närvaro mellan människor där relationer kunde växa fram utan att någon behövde jaga dem.

Den typen av vardag har tunnats ut. Idag kan du fylla varje liten stund av tystnad med något annat. Det finns alltid en skärm att titta på, alltid något att scrolla igenom, alltid en distraktion inom räckhåll. Det låter kanske trivialt, men det är i de där små tomrummen som mycket av det mänskliga utbytet en gång uppstod. När tristessen försvinner, försvinner också en del av behovet att vända sig mot andra. Man blir upptagen, men det är en märklig sorts upptagenhet, en som inte nödvändigtvis leder någonstans.

Samtidigt bor folk kvar hemma längre, och det får konsekvenser som sträcker sig långt bortom ekonomin. Det skjuter upp självständigheten, men också de miljöer där människor annars hade bjudit in varandra, träffat nya ansikten, låtit sociala kretsar växa. Mindre eget utrymme innebär färre spontana möten. Lägg till att det blivit dyrare och i många fall mindre tillgängligt att gå ut, att krogar stänger tidigare och att utelivet på många orter krympt, så blir det ganska tydligt att de gamla vägarna in i nya relationer inte längre är lika självklara.

Och det är här många i tråden går fel när de säger att man bara ska “gå fram” till folk. Som om det någonsin varit den huvudsakliga vägen. De flesta relationer uppstod inte genom att någon kliver fram till en främling på Ica och levererar en replik. De uppstod genom igenkänning. Man såg varandra flera gånger, i samma miljöer, i samma flöden av vardag. Ett hej blev två, två blev ett samtal, och till slut fanns något där. Den långsamma uppbyggnaden var själva grunden. Den håller på att försvinna.

När människor inte längre korsar varandras liv på det sättet så måste kontakten istället sökas aktivt. Och då hamnar man i nätdejting, inte för att alla där är desperata eller “fel”, utan för att det är en av få platser där det fortfarande är socialt accepterat att faktiskt vilja träffa någon ny. Men formen förändrar innehållet. Istället för att lära känna någon och sedan värdera personen, så värderas personen först, på några sekunder, och får därefter eventuellt en chans. Utbudet känns oändligt, tålamodet krymper, och känslan av att det alltid finns något bättre runt hörnet smyger sig in.

Så när folk sitter och kastar ur sig att nätdejting är en soptipp eller att det bara är att “träffa folk i verkligheten”, då missar de poängen. Det här handlar inte om att välja rätt eller fel metod. Det handlar om att det samhälle som en gång skapade naturliga möten har förändrats så pass mycket att dessa möten inte längre uppstår av sig själva. När verkligheten slutar föra människor samman, då söker människor varandra på andra sätt, även om de sätten har sina egna brister.

Det är inte särskilt romantiskt, men det är ganska enkelt. Vi har inte slutat vilja träffa varandra.
Vi har byggt ett liv där vi knappt längre kan göra det.

Ett liv där varje tomrum fylls, varje tystnad dödas, varje möte filtreras bort innan det ens hinner uppstå.
Ett liv där vi sitter närmare varandra än någonsin - längre ifrån än vi någonsin varit.