Svenska män som lever för sina yrken och hus!

Lite osäker på hurvida denna har hamnat rätt, isåfall får mod gärna flytta den.


Jag har länge gått och grunnat på ett fenomen som jag tycker är märkligt nog för att förtjäna en egen tråd: den svenska medelåldersmannens närmast religiösa relation till sitt jobb och sitt hus.

Ni vet exakt vilken typ jag menar. Ofta hantverkare, lastbilschaufför eller någon annan praktisk yrkesroll. Mannen som lyser upp mer av en ny kapsåg än av tanken på semester. Mannen som inte riktigt presenterar sig som person, utan som funktion: “Jag kör lastbil” eller “Jag är snickare”, som om det vore hela hans existens sammanfattad i en mening.

Och det mest fascinerande är inte att de jobbar hårt – det är att de aldrig slutar prata om det. Oavsett sammanhang. Middagar, kalas, midsommar, kräftskivor – allt reduceras förr eller senare till detaljerade redogörelser om hur de “drog om lite rör i badrummet”, “byggde om altanen” eller “satte upp nya reglar i garaget”. Som om alla runt bordet sitter där med gåshud och väntar på nästa spännande uppdatering om deras isolering.

Och när de blir bortbjudna på fest händer något nästan komiskt förutsägbart. Männen samlas i ett hörn – oftast vid grillen – där alkoholen flödar, flintasteken åker på gallret och självförtroendet växer i takt med promillen. Med ena handen på grilltången och den andra runt en öl börjar det som närmast kan beskrivas som en social ritual. En efter en ska redovisa sina senaste bravader: vilket jobb man gjort, vilket extraknäck man dragit in lite extra på – och inte sällan, lite halvt stolt, vilket svartjobb man hunnit klämma in “vid sidan av”.

Det utvecklas snabbt till något som mest liknar en kukmätartävling i arbetstimmar och projekt. Vem har slitit mest? Vem har gjort störst jobb? Vem har hunnit klämma in mest på kvällar och helger? Samtidigt vänds flintasteken med stor koncentration, som om även grillningen vore ännu ett bevis på praktisk duglighet. Som om livet i slutändan vore ett Excelark över gjutna plintar, monterade kök och perfekt grillade köttbitar.

Men det slutar inte där. För dessa män har dessutom en närmast övernaturlig förmåga att vilja komma med tips – oavsett om någon har bett om det eller inte. Nämn i förbifarten att du funderar på att byta en blandare eller kanske måla om ett rum, och inom tre sekunder står någon där och föreläser om exakt hur det ska göras. Vilken skruv du ska använda. Vilken färg du absolut inte ska välja. Vilket fabrikat som är “det enda riktiga”.

Det är lite som när man får barn och plötsligt får oombedda råd från precis alla – fast här gäller det kakel, gipsskivor och tryckimpregnerat virke istället.

Och klädseln… ja, den är ett kapitel för sig. Varselbyxor på ICA. Arbetsjacka på restaurang. Smutsiga skyddsskor på barnens skolavslutningar och uppträdande. Det är som om tanken på att ta på sig vanliga kläder upplevs som ett svek mot yrkesidentiteten. Som om man riskerar att förlora sin plats i stammen om man råkar dyka upp i ett par rena jeans och en skjorta.

Det som gör detta ännu mer intressant är kontrasten jag själv upplever när jag jämför med många utländska män jag träffat genom åren – särskilt män från Balkan, Sydamerika, Afrika och Mellanöstern. Där verkar livet i större utsträckning kretsa kring familjen, relationerna och det sociala livet snarare än nästa byggprojekt. När de träffas pratar de ofta om livet, barnen, framtiden och större frågor – inte bara om vilket rör som drogs om i helgen eller hur många timmar man lyckats klämma in på ett extraknäck.

Och kanske ännu mer slående: de klär sig när de går ut. Inte som till bröllop varje gång, men tillräckligt för att visa att man lämnat arbetsdagen bakom sig. Arbetskläder används för arbete – inte som någon form av permanent uniform som signalerar identitet dygnet runt.

Missförstå mig rätt: arbete är viktigt. Hantverk är viktigt. Att kunna fixa saker själv är i grunden imponerande. Men när hela personligheten kokas ner till jobb, renoveringar och nästa projekt – när livet reduceras till en oändlig lista av saker som ska byggas, målas och dras om – då börjar man undra om något gått snett längs vägen.

Har vi i Sverige gjort jobbet och huset till vår nya religion? Har byggvaruhuset blivit vårt tempel och altanen vårt altare?

Och den kanske mest obekväma frågan av alla:
Är det verkligen ett rikt liv att ha fler verktyg än samtalsämnen?

Jag inser att detta kommer provocera vissa – kanske särskilt de som känner igen sig lite för väl. Men det kanske också är nyttigt att ibland ställa sig frågan om man lever ett liv… eller bara underhåller en fastighet och en yrkesroll.

Har du tummen i näven? Och är avundsjuk på att vi kvinnor tycker att händiga män är sexiga? Är det detta som gör dig så bitter?

Det var inte det som ämnet handla om , läs igen!

Jag skrattade gott åt Ditt inlägg; jag vet precis vilka gubbar (ja, gubbar, oavsett ålder) Du menar.
Jag har och har haft dem i min vardag.
Just det där med att stå i klunga och skrävla om sina senaste meckar- snickarbravader.
Ingen - absolut ingen i klungan - skulle komma på tanken att visa sin okunskap genom att ställa nyfikna frågor. Nänä, här ska skrävlas.
Klä sig snyggt? Vad är det för överklassfasoner??! Varseljackan duger fint.
Osv osv, precis som Du beskrivit det.

Frågan är om TS bor i hus?
På gott och ont så är det något levande som behöver skötas om.
Enligt mig är det lika mycket surr om det du skriver om bland arbetarklass som övre medelklass, skillnaden är att de senare tar in arbetskraft för att få saker gjorda. Men alltid är det något projekt på gång.

Jag tycker att det är ett intressant fenomen, det är inte så att jag tycker att dom är dåliga människor pga deras yrkesval.
Men just hantverkare och lastbilschaufförer tycker jag utmärker sig lite extra, då det kommer till ämnet som jag påtalar.
Det finns säkert män i andra yrkesgrupper som är likadana dvs som lever för deras yrke och hus att det blivit en identitet för dom.

Jag vet vad du menar, men det är inte bara en manlig grej.

När det är släktmiddag, stor eller liten, ja då är det gemensamma ämnet alltid renovering, och både männen och kvinnorna hänger på i det här..
Jag tycker att det är skittråkigt och enormt uttjatat.

Trots att jag själv äger ett hus, och är inte helt ohändig själv så är jag förbannat trött på tjatet om att "bygga ut" och allt ska vara nytt nytt.. 🤮

Men visst, det hade lika gärna kunnat pratats sport, även det är ett ämne jag skyr som pesten.

Men vad tjatar invandrare om då? Troligtvis bilar, och hur allt ska trixas och myglas med.

Ok jag har aldrig upplevt att kvinnor hakar på utan mer sätt det som en manlig grej, intressant.
Jag äger själv ett hus och är precis som du inte helt ohändig, men finner inget nöje med att sitta och tjata om det med andra.

Det handlar om, som allt annat med människor, om kompensation.

Är man verkligen så stolt över sitt yrke hade man troligen aldrig känt ett behov av att visa upp det.

När det börjar skrytas om svartjobb kan du flika in med
”Va, sa nån billig arbetskraft? Tänk att ni Centerpartister funnit varandra så fint vid grillen”
En garanterad festhöjare bland gubbarna!

Du beskrev precis gårdagen då vi var på fest.
Vi stod 5-6 karlar vid grillen som låg på baksidan av huset med kuperat berg och diskuterade hur mycket snigeldynamit som skulle gå åt för att spräcka 2 kubik berg som stod i vägen för att mura upp ett kurant utekök.
Jag gjorde ett litet jobb på dagen som gav mig 3500:- och frågade rätt ut vem som hade tid att ta på sig ett golvjobb i mitt kök, ingen hade tid men en vän av en vän kunde möjligen ha tid lite längre fram.

Jag tror mig tycka att vi hantverkare har mer att snacka om än den gemena pappersskyfflaren vars alla dagar ser likadana ut med sina 9-5 jobb där det enda avbräcket är döden och vi kan alla dela och lära sig av varandra och erbjuda kunskap för att göra jobbet själva eller att byta tjänster med varandra.

Jag tror detta handlar om ens EGO som under årens lopp fått föda av de prestationer man åstadkommit. Man är snickaren som bygger bokhyllor på plats, man är den där MC-Mecken med 11 hojjar, man är den där byggaren som kan allt, Chaffisen som har kört på alla vägar i alla väderlekar...

EGOT blir deras persona.

När man blir lite lite äldre och kanske börjar inse vad man göder faller denna bild av sig själv. Man vill inte längre vara snickaren, urmakaren, MC mecken utan man vill istället göda eller ge näring åt sin själs behov.

Då är man inte heller sitt namn. Jag är bara en person. Det är också då spelplanen för världen och reglerna för att leva i samhället ändras när man inser att man bara är en människa.

Jag har lämnat min roll, separerat mitt tidigare yrke som en specialist i ett snävt men intressant område.
DOCK är jag också en plåga för somliga under fester och middagar då jag gärna håller låda för alla.
Blir dock ständigt bjuden så kanske inte så illa ändå.