Föräldrar som säger "välkommen till vuxenlivet" under barnets mest slitsamma år?

När jag växte upp och hade mina "värsta år" (sena tonår och tidiga 20-årsåldern) så möttes jag ofta med ett lite hånfullt "välkommen till vuxenlivet" av den äldre generationen.

Tänker främst tiden när man precis tagit studenten och hade en enorm uppstartskurva att sätta igång livet, sabbatsjobbet i butik man hade då var hur slitigt som helst då man jobbade 5:30-18, sen skulle man då och då även rycka in och ta kvällspass, dvs. uppemot 16 timmars arbetsdag.

Parallellt med det skulle man ta körkort, söka in till högskola, och givetvis fanns inget ekonomiskt utrymme att slösa då man behövde spara allt man kunde för att ha en chans på bostadsmarknaden.

Hela livet under åren 18-24 var ett virrvarr av stress, dålig sömn, lite fritid och krav.

Sedan, nu när man själv blivit "vuxen på riktigt", så det ju enormt mycket mer chill? Man jobbar på ett välbetalt jobb som inte är ens en femtedel så slitigt som butiksjobbet som tonåring, har gott om både fritid och pengar och om man ens en enda dag behöver gå upp tidigt så klagar man.

Vad var syftet med det där "välkommen till vuxenlivet"? Att trycka ned nån som redan kämpar allt man kan? Riktiga vuxenlivet är ju ljusår ifrån slitlivet man levde som 20-åring?

Därför vissa människor är ollon.

Minns när jag var yngre och en kompis väntade sitt första barn, alla diskussioner som kom upp fick alltid kommentarer om hur överjävligt han skulle få det när ungen var född. Allt sagt som om det var litet skämtsamt men allvarligt.
Folk tror att dom är roliga och unika är väl grunden till det?

Att dom vill känna sig litet förmer och bättre och trycka ner dom som ska genomlida det dom en gång genomlidigt och därför skämtar bort det smärtsamma eller helt enkelt vill vifta bort det när det drabbar andra.

Tänker att du, som jag, båda vuxna får vara noggranna med att inte upprepa skiten mot yngre helt enkelt och kanske bryta cykeln.

Ja, ska definitivt inte göra samma sak mot mina barn när de är runt 20. Ska snarare säga att det är nu du har det som värst men sen blir det lättare.

Kanske är en generationsfråga? Har bilden att min föräldrageneration (50-60-talister) växte upp med tanken att "vi fick lida, nu är det er tur"?

Jag påpekar alltid för mina barn att det blir bättre ju äldre man blir. Men jag vet faktiskt inte om det beror på att man är tåligare för man varit med om mer saker eller om det faktiskt är bättre.

Tänker att det är en kombo.

Jag menar som ung när allt är nytt så blir det nog kaka på kaka liksom med alla småstress-moment som man som vuxen viftar bort.
Nej fy fan för att bli ung igen.

Det säger man väl oxå?
Välkommen till vuxenlivet är väl mer ett arrogant och drygt sätt att skämta på, ett skämt som innehåller både humor och sanning.

Du kanske tar livet på lite för stort allvar, som de flesta gjorde i den åldern?

Det låter som personer som ångrat sina livsval och nu var avundsjuka på att du nu var i den tid i livet då man gör de där valen.

De kanske har glömt eller inte hade det jobbigt på samma sätt i den åldern. Är själv sen boomer och jämfört med sönerna som är 90-talister så hade man det lättare på många sätt. Lätt att få jobb, fast tjänst direkt, en stor tvåa strax utanför Stockholm gick att få för 80 000… Men det var ändå en jobbig period, övergången till att hitta sin plats i livet. Mycket Ågren innan man visste vad man ville och lärde sig hantera saker. Så är det väl mer eller mindre för de flesta. Känns onödigt att uttrycka sig så i vilket fall.

Jävligt bra skrivet. Det är på något knepigt sätt så att livet är som hårdast 18->25.
Det borde heta: välkommen till skittiden.

Det beror helt på. Alla vuxna har kanske inte ett sådant välbetalt jobb som du har nu utan många sliter kanske många timmar för lite pengar, vad tror du?
Sedan spelar det kanske in hur du som barn är/var? Om du var lat, dryg, otacksam, otrevlig så kanske vuxna runt dig som försökte få livspusslet gå ihop med räkningar och tid ville få dig att förstå att som vuxen har man krav på sig. Betalar du inte räkningarna hamnar du hos kronofogden och i slutändan kanske på gatan. Passar du inte tiden till jobbet eller sköter ditt jobb så får du sparken och då kan du inte betala dina räkningar. Är du otrevlig, lat, dryg så får du kanske inte ens ett jobb. Min systers barn flyttade hemifrån för 2 år sedan och hon berättade att ena sonen hade sagt till henne att när han bodde hemma och hon ropade att maten var klar så gick han ner och åt kl 20.00 i en kvart medan nu när han är hungrig kl. 20.00 och ställer sig i köket så är inte maten klar förrän 23.00 och sedan har han disken. Hos honom trillade poletten ner vilket jäkla jobb hans mamma gjort i alla år, vilket han varit ovetande om och bara tagit för givet.

Det finns säkert idioter till vuxna som vill trycka ner andra men jag skulle tro att det vanligaste är att föräldrar ser vad ens barn saknar i uppfostran och försöker hjälpa/korrigera det. Det finns noll anledning att trycka ner flitiga, ödmjuka, välvilliga barn, medan som sagt, lata, otacksamma, otrevliga barn gott kan få sig en släng av sleven så de vaknar upp.




Jag är född i det spannet du nämner. Inte fasen såg jag att jag led. Tvärtom vi hade en enorm framtidstro. Visst var det lite press efter gymnasiet och värnplikten vad man skulle göra av sitt liv, men när man väl bestämt den biten så var allt lugnt igen. Allt som är viktigt var hundra gånger bättre förr. Vi fick jobba hårt men det skapade disciplin och karaktär. Det regnade inte precis ner erbjudanden om sommarjobb utan man fick ju sitta vid skrivmaskinen och hamra på tangenterna i 20-50 brev de första åren. Skötte man sitt sommarjobb som var det lättare att komma tillbaka och lättare att få nytt. Vi hade inga mobiler som distraherade oss när vi arbetade. Just saying...

Det var väl mer menat som "så här är det att ta ansvar" eller nåt sånt. Vem har inte hört den där frasen nån gång under tiden man växte upp?