2026-04-13, 08:27
  #1
Medlem
Jag brukar tänka på att vi människor lever för storytelling
En bra författare kan skriva en bra bok om vad som helst så länge den försöker några ggr?

Citat:
stylometry
the statistical analysis of variations in literary style between one writer or genre and another.

idiolect
the speech habits peculiar to a particular person.

writing style is the choice of words, sentence structure, and paragraph structure, used to convey the meaning effectively
här nämns några fler termer, vissa gäller även andra konstformer musik etc
https://english.stackexchange.com/questions/370980/what-is-the-name-term-for-someones-personal-writing-style

Speciellt intressant nu när anonyma forumanvändare lättare kan identifieras med hjälp av det

Vilka författare har bidragit mest till svenska språket?

Vilken författare kan ni snabbast identifiera genom att läsa en ny text?
Är det en bra egenskap?
__________________
Senast redigerad av hitler-gg 2026-04-13 kl. 09:00.
Citera
2026-04-13, 08:46
  #2
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av hitler-gg
En bra författare kan skriva en bra bok om vad som helst så länge den försöker några ggr

Det är enklare ifall det är självupplevt. En skoluppsats kan en individ med en hög språklig förmåga säkert
lura på folk, genom att sitta o skriva likt du nämner, i sitt ensliga torn.
Citera
2026-04-13, 08:58
  #3
Medlem
grungewhores avatar
Citat:
Ursprungligen postat av hitler-gg
Jag brukar tänka på att vi människor lever för storytelling
En bra författare kan skriva en bra bok om vad som helst så länge den försöker några ggr?
Jag tror snarare det är som med musiker/låtskrivare, att en författare vars stil vi tycker om, har vi högre tröskel för att läsa in oss på. Men alla har ju sin egen gräns s a s.

När jag läste Donna Tartts "The Secret History" var den mindblowing. Jag plockade upp den för att Bret Easton Ellis hade varit inblandad som bollplank och därför blev jag nyfiken. När jag sedan började läsa hennes "Little Friend" tyckte jag den var jobbig tematiskt men jag tyckte också att den inte höll samma genomarbetade k alitet. Så det var med tveksamhet jag plockade upp "The Goldfinch", vilken visade sig vara ännu ett mästerverk.

Men visst, någon som Dostojevskij, Kafka eller Gogol kan förvandla triviala händelser till något spännande, absolut. Men det kanske inte fångar alla. Jag vet att spanska/latinoförfattare var in vogue ett tag, och jag försökte verkligen, men de har en tendens att skriva sju meningar med överflödigt språk för att beskriva en gatlykta, och det är inte för mig. Men andra tycks älska det.

Citat:
Vilken författare kan ni snabbast identifiera genom att läsa en ny text?
Är det en bra egenskap?
Jag skulle säga att de enda jag ens är i närheten av att kunna lätt identifiera mer är journalister. Kanske är det så att de författare jag läst/läser det mesta av pushar sig själva, eller så behöver jag aldrig gissa.

Är det en bra egenskap av lätt kännas igen? Jag vet inte. Det beror på vad läsaren är ute efter. Jag har en gång i sjuksäng läst igenom hela Jan Guillous "Arn"-saga. Det var nog det mest stereotypa trams jag läst, men även om jag tycker att Guillou är ett jävla klappträ och medioker författare, har han en kvalitet som är svår att få till och det är att man ändå vill veta hur det går. Det är en skicklighet i sig, tycker jag.
Citera
2026-04-13, 09:04
  #4
Medlem
grungewhores avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Litteraturens
Det är enklare ifall det är självupplevt. En skoluppsats kan en individ med en hög språklig förmåga säkert
lura på folk, genom att sitta o skriva likt du nämner, i sitt ensliga torn.
En del av en berättelse måste nog låna från författaren själv, hur etablerad och skicklig den än är. Precis som det är svårt att skilja en skådespelare från de många roller de spelat, även om deras gestaltning är mästerlig s a s.

Tror kanske därför formula-berättelser som framförallt svenska deckare blir jävligt stela, eftersom det främst verkar som att berättandet är ett jobb (likt journalistens).
Citera
2026-04-13, 10:08
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av grungewhore
Tror kanske därför formula-berättelser som framförallt svenska deckare blir jävligt stela, eftersom det främst verkar som att berättandet är ett jobb (likt journalistens).


+1
Citera
2026-04-13, 12:25
  #6
Medlem
TheGretaResets avatar
Citat:
Ursprungligen postat av hitler-gg
Jag brukar tänka på att vi människor lever för storytelling
En bra författare kan skriva en bra bok om vad som helst så länge den försöker några ggr?


här nämns några fler termer, vissa gäller även andra konstformer musik etc
https://english.stackexchange.com/questions/370980/what-is-the-name-term-for-someones-personal-writing-style

Speciellt intressant nu när anonyma forumanvändare lättare kan identifieras med hjälp av det

Vilka författare har bidragit mest till svenska språket?

Vilken författare kan ni snabbast identifiera genom att läsa en ny text?
Är det en bra egenskap?
Författare och författare. Jag har skrivit innan i en tråd om nationalteatern att ingen har förnyat det svenska (litterära) språket som nationalteatern. Sedan var det inte den förnyelsen som svenska akademin ville se.

Man tog in gatans språk i sina texter. "Bängen trålar" är tex ett citat av A-lagarna vid frölunda torg.

De borde ändå få någon form av utmärkelse av svenska akademin för sin gärning. Ett tag på 70-talet lyssnade alla på nationalteatern.

Märkligt hur ett kollektiv som bara ville spela teater utmärkt sig via biprodukterna musiken och språket samtidigt som teatern var kass, platt och tendentiös.
Citera
2026-04-13, 12:30
  #7
Medlem
Clint.Ruins avatar
Cormac McCarthy är lätt att känna igen. Avsaknaden av talstreck och citationstecken gör det ibland svårt att veta vem som tilltalar vem. Hans långa meningar är också typiskt, t ex

”De såg guvernören själv rak i ryggen och formell i sin silkesfodrade tvåhjuliga vagn skramla ut från de dubbla portarna till palatsets innergård och en dag såg de en grupp med kusliga, halvfulla mänskliga varelser rida på oskodda indianponnyer längs gatan, skäggiga, barbariska, klädda i djurskinn som sytts ihop med senor och beväpnade med vapen av alla de möjliga slag, enormt tunga revolvrar och bowieknivar lika stora som huggvärjor och korta två-pipiga gevär med eldrör så stora att man kunde stoppa in tummarna i dem och grannlåten på deras hästar var gjord av människohud och remtyget hade flätats av människohår och smyckats med människotänder och ryttarna hade scapularier eller halsband av torkade och svartnade människoöron och hästarna såg förryckta ut med vild blick och blottade tänder som förvildade hundar och i gruppen red också ett antal halvnakna vildar som raglade i sadeln, farliga, smutsiga, brutala, alltihop var som en invasion från något hedniskt land där de och andra av samma slag levde på människokött.”

Frithiof Nilsson Piraten är också omisskännlig, ”must och kärna i språket och sten i stilen” som han själv beskrev sitt författarskap.
Citera
2026-04-13, 14:22
  #8
Medlem
Pynchs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Clint.Ruin
Cormac McCarthy är lätt att känna igen. Avsaknaden av talstreck och citationstecken gör det ibland svårt att veta vem som tilltalar vem. Hans långa meningar är också typiskt, t ex

”De såg guvernören själv rak i ryggen och formell i sin silkesfodrade tvåhjuliga vagn skramla ut från de dubbla portarna till palatsets innergård och en dag såg de en grupp med kusliga, halvfulla mänskliga varelser rida på oskodda indianponnyer längs gatan, skäggiga, barbariska, klädda i djurskinn som sytts ihop med senor och beväpnade med vapen av alla de möjliga slag, enormt tunga revolvrar och bowieknivar lika stora som huggvärjor och korta två-pipiga gevär med eldrör så stora att man kunde stoppa in tummarna i dem och grannlåten på deras hästar var gjord av människohud och remtyget hade flätats av människohår och smyckats med människotänder och ryttarna hade scapularier eller halsband av torkade och svartnade människoöron och hästarna såg förryckta ut med vild blick och blottade tänder som förvildade hundar och i gruppen red också ett antal halvnakna vildar som raglade i sadeln, farliga, smutsiga, brutala, alltihop var som en invasion från något hedniskt land där de och andra av samma slag levde på människokött.”
Det där är ju snarast en efterhärmning av William Faulkners berättarstil och inte så eget som du verkar tro.
Citera
2026-04-13, 15:47
  #9
Medlem
anomaligns avatar
När det kommer till såna där fackterm-dumpar för att ge autenticitet till den fiktiva karaktären och dens yrke så känner man ofta att författaren kanske gjort några snabba intervjuer och tagit några nyckelbegrepp och bara klämt in dem lite hipp som happ, som om hen redovisar ett skolarbete, så det ofta känns lite pliktskyldigt och forcerat. Men i den sortens litteratur är det väl inte så jäkla noga egentligen, läsaren är inte så kräsen. Det är som en ritual man som läsare går igenom tillsammans med författaren. Man vet att hen oftast inte har mer än som bäst en ytlig koll på typ en ögonläkare eller brottsutredares arbetsdag.

Om författaren har gjort en djupare dykning, verkligen läst på, tänkt efter, intervjuat, om vad det innebär att jobba och leva i ett visst yrke, eller levnadsomständigheter, då tycker jag man känner det. Om facktermer förekommer så är de motiverade av vad som händer. Då får man ett djupare förtroende för det hela. Det är väl en vanlig skiljelinje mellan den lägre genrelitteraturen och den litterära fiktionen antar jag.

När det kommer till författare vars stil jag tror mig kunna känna igen direkt så är jag lite tveksam. Kan kanske göra det i undantagsfall av några enstaka favoriter. Det är en sak att läsa en bok, och en helt annan att analysera den på språknivå. Jag tror jag kan identifiera (åtminstone en del av) Strindbergs texter, fast jag aldrig läst en enda bok av honom, men det är bara för att jag hade en uppgift i en språkkurs för länge sen att just analysera stilen i miljöskildringen i ett visst kapitel av nån bok han skrivit. Jag tror jag fick en uppfattning av stilen i hans textbindning framför allt, och hans sätt att leda läsarens inre blick från en logisk eller rumslig position till ett annan, och liksom ge typ rumsliga vektorer till förflyttningen, eller att varje detalj som beskrivs orienteras i förhållande föregående. Det är inte "Vi var på plats A, sen på plats B, och sist på plats C", utan det är typ "Och så gick vi under X som leder till punkt A, från vilken vi gick upp för Y till punkt B, varefter vi strosade runt Z till punkt C." Som en kamera med steadycam som underrättar läsaren om var det hela är orienterat och är på väg. Jag vågade aldrig gissa häromveckan i Gissa bokcitatet, men min spontana tanke var omedelbart "Strindberg" när jag såg citatet. (Det var säkert ett sammanträffande att just det stycket handlade om en redovisning av ett sällskaps förflyttningar under en kväll.) Jag hade redan fällt två väldigt felaktiga gissningar och som sagt aldrig faktiskt läst något riktigt av honom.
Citera
Igår, 12:20
  #10
Medlem
Jag gillar en del av den prosa som en spänningsförfattare som John Grisham skriver. Det är främst när han INTE skriver ”scener” utan någon slags ”referat” - vad heter detta med en mer korrekt term?

Men han är väldigt ojämn. Den skönt ironiska berättarstilen är som bortblåst i andra av hans alster. Har iofs bara läst 5-6 böcker av honom. Är inte riktigt min genre annars, men fastnade för att hans sätt att skriva i t ex ”Domarens Brev” var (för mig) oväntat bra.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in