Bergholms tankar om Nietzsche, Cornholio etc

Den finländske musikjournalisten Sebastian Bergholm filosoferar om Beavis & Butthead, Nietzsche och läget i Finland:

https://yle.fi/a/7-10096080

Han försöker sig på lite civilisationskritik när han påpekar att han inte känner sig fri fast han kan välja mellan femtio olika ostar i affären. Lite oklart vad det ska betyda dock: skulle han känna sig mer fri om det fanns hundra ostar att välja mellan? Eller om det inte fanns några ostar alls? Eller bara en ost?

Sedan påpekar han att människor söker sig till olika förebilder och influencers. Oklart även här vad han vill få sagt. Antagligen har det någonting med Adolf Hitler att göra.

Sedan skriver han att Cornholio är den avgud vi valt att dyrka på väg ner till fördärvet, för att därefter slå fast att Finland behöver Cornholio eftersom landet saknar framtidstro. Jag undrar varför Finland behöver en avgud som leder ner till fördärvet? Kanske är svaret så enkelt att Bergholm vid det laget tappat den filosofiska tråden och inte längre vet varför och om vad han egentligen skriver, eftersom han bara ville skriva något pretentiöst om Nietzsche och konst för att visa att han är intellektuell.

Han avslutar i alla fall med råd om bot för Finland:



Håller ni med slutsatsen? Går den att applicera på läget i Sverige? Behöver vi alla hitta vår egen sanning?

Jag håller inte med. Istället för att hitta nån slags "egen" sanning, så behöver folk fokusera på att göra sig medvetna om den objektiva sanningen (vilket också är den enda sanningen).

Det enda jag skulle hålla med om skulle vara om han menar att man ska ta reda på vem man är och sedan vara sann mot sig själv.

Typ grekernas gamla "Känn dig själv"?

Men jo, det är lite oklart hur han menar. Givetvis finns det subjektiva sanningar, såsom svaren på frågorna "Är tavlan vacker?" och "Är filmen bra?". Men varför skulle ett land utan framtidstro må bra av svar på sådana frågor?

Ja, hur mår nationen överhuvudtaget bra av att alla hittar sina egna sanningar och skiter i allt vad normer heter?

Ja, spot on.
I min mening så är det här med vad man tycker är bra eller fin konst inte så subjektivt. Det finns ju en anledning att just Mona Lisa blev älskad av så många, medan andra konstverk inte alls. Där finns alltså någon form av objektiv delad sanning kring vad som är fin eller bra konst. Säg att jag till exempel inte har något intresse av Star Wars filmerna. Det innebär inte att jag tycker dom är dåliga filmer, för jag kan ju se och känna att dom är högkvalitativa verk.
Nej det tror jag inte. Jag förstår inte ens varför man skulle vilja göra något sånt, alltså leva i en "egen" sanning som inte är verklighet. Den enda sanning som finns är den objektiva sanningen.

Ja, eftersom det inre och subjektiva är sammanflätade, så hänger det yttre och objektiva också samman. I olika teoribildningar rör man sig processuellt från det inre orsaksmässiga subjektiva till det yttre verkansmässiga objektiva. Från kunskap till vetenskap.

Det är bara efterblivna navelskådare som tror att människan kan finna objektivitet i ett närmast oändligt universum.

En “egen sanning” är bara en lögn om den inte stämmer med verkligheten. Enligt mig är det ett av de mest stupida uttryck som någonsin yttrats, det urholkar sig självt och är en ren självmotsägelse.

Jo, där har du visserligen en poäng. Men vad sägs om den kulinariska smakupplevelsen? Jag är riktigt förtjust i spenat, medan vissa andra anser det vara avskyvärt?


Jo, det låter sannerligen som en sorts solipsism. Och om alla har sina egna sanningar och är nöjda därmed så är ju debatten och diskussionen slut. Finns liksom ingen anledning att argumentera om någonting längre.

Hur menar du nu? Jorden snurrar runt solen, det är objektivt sant, alltså verklighet. Varför skulle man inte kunna finna objektivitet?

Ett annat tillvägagångssätt är att applicera påståendets logiska premisser på sig självt:

Är påståendet objektivt sant, det vill säga att det inte går att finna objektivitet i ett närmast oändligt universum, motbevisar påståendet sig självt eftersom påståendet är objektivt sant.

Nej utan det är diverse människor som utifrån efterforskningar föreslagit en måhända trovärdig subjektiv teori om att det förhåller sig så. Om det verkligen ligger till på det sättet är inte människan kapabel till att fastställa.

Betraktar du det påståendet som objektivt sant, eller en trovärdig subjektiv teori om objektivitet att det förhåller sig så?

Det vill säga att du inte är kapabel att kunna fastställa om det verkligen ligger till på det sättet?