Alltså jag blir fan galen på Jehovas vittnen och deras eviga knackande.
Det är alltid samma visa. Man sitter hemma, chillar, kanske käkar eller kollar nåt – och så kommer det där jävla knackandet. Inte ens ett vanligt “postbud-knack”, utan det där självsäkra “vi tänker inte gå härifrån”-knackandet. Man vet DIREKT vilka det är.
Öppnar man så står de där med sina plastleenden och sitt inövade snack: “Hej, vi är från Jehovas vittnen…” – ja tack, det syns. Som om man aldrig hört det förut.
I början var man dum nog att vara trevlig. “Nej tack, inte intresserad.” Trodde det räckte. Spoiler: det gör det inte. De dyker upp igen ändå, som nån jävla bugg i systemet som aldrig patchas.
Senast de kom fick jag nog. Avbröt direkt mitt i deras intro och sa rakt ut att jag inte är intresserad och att de kan sluta komma hit. Inget leende, inget småprat.
Tror ni de fattar? Nej då. De ska ändå stå kvar och försöka snacka vidare som om man precis sagt “övertala mig gärna mer”. Där någonstans tappar man det sista tålamodet. Upprepade mig, öppnade inte ens upp för diskussion och stängde dörren rakt av.
Helt ärligt – vad är det som är så svårt att fatta? NEJ betyder NEJ. Det gäller tydligen inte när man är ute och kör Jehovas-rekrytering dörr till dörr.
Och grejen är inte ens att de tror på sin religion. Fine, tro vad ni vill. Men kom fan inte hem till mig och kör på som att jag är nåt projekt som ska “räddas”.
Det känns så sjukt efterblivet koncept också. Vem fan tänker “hmm, jag ska börja tro på något idag” bara för att två random personer knackar på dörren en tisdag kväll?
Och ändå fortsätter de, år efter år. Som att de lever i sin egen lilla bubbla där folk uppskattar det här.
Är det fler som har samma problem? Har någon lyckats bli av med dem permanent, eller är det bara att acceptera att Jehovas kommer dyka upp med jämna mellanrum resten av livet?
Det är alltid samma visa. Man sitter hemma, chillar, kanske käkar eller kollar nåt – och så kommer det där jävla knackandet. Inte ens ett vanligt “postbud-knack”, utan det där självsäkra “vi tänker inte gå härifrån”-knackandet. Man vet DIREKT vilka det är.
Öppnar man så står de där med sina plastleenden och sitt inövade snack: “Hej, vi är från Jehovas vittnen…” – ja tack, det syns. Som om man aldrig hört det förut.
I början var man dum nog att vara trevlig. “Nej tack, inte intresserad.” Trodde det räckte. Spoiler: det gör det inte. De dyker upp igen ändå, som nån jävla bugg i systemet som aldrig patchas.
Senast de kom fick jag nog. Avbröt direkt mitt i deras intro och sa rakt ut att jag inte är intresserad och att de kan sluta komma hit. Inget leende, inget småprat.
Tror ni de fattar? Nej då. De ska ändå stå kvar och försöka snacka vidare som om man precis sagt “övertala mig gärna mer”. Där någonstans tappar man det sista tålamodet. Upprepade mig, öppnade inte ens upp för diskussion och stängde dörren rakt av.
Helt ärligt – vad är det som är så svårt att fatta? NEJ betyder NEJ. Det gäller tydligen inte när man är ute och kör Jehovas-rekrytering dörr till dörr.
Och grejen är inte ens att de tror på sin religion. Fine, tro vad ni vill. Men kom fan inte hem till mig och kör på som att jag är nåt projekt som ska “räddas”.
Det känns så sjukt efterblivet koncept också. Vem fan tänker “hmm, jag ska börja tro på något idag” bara för att två random personer knackar på dörren en tisdag kväll?
Och ändå fortsätter de, år efter år. Som att de lever i sin egen lilla bubbla där folk uppskattar det här.
Är det fler som har samma problem? Har någon lyckats bli av med dem permanent, eller är det bara att acceptera att Jehovas kommer dyka upp med jämna mellanrum resten av livet?
