Djupa samtal, finns objektiv faktor?

Grunnar lite på detta.

Lite bakgrund till hur jag tänker är att vi alla har våra sidor och upplevelser som antingen är i linje med den sammanlagda bilden av människors upplevelse av samhället och världen, eller som går djupare eller i alla fall annorlunda. Naturligtvis finns det ingen ”medelmänniska” utan alla är lite spretiga på denna punkt. Allt från kost och träning till politik och spiritualitet.

Jag funderar på om definitionen för ett djupt samtal är ett samtal som saknar tydlig avgränsning. Men den definitionen kanske inte håller måttet. Diskuterade med en vän och han menade på att poängen är att det inte går att förstå, lite löst.

En annan definition jag fick höra är att ett djupt samtal är ett som väcker många frågor.

Det som slår mig är då om det inom livet finns någon egentlig definition av vad som är djupt eller ytligt, eller om det bara är beroende av den rådande tidsandan.

Kommer motvilligt läsa eventuella svar //mvh

Spontant tänker jag mig att ett djupare samtal behandlar ett ämne från ett utanförperspektiv. Ungefär som att man "zoomar ut" och ser en helhet utifrån istället för att fastna i detaljer.

Den objektiva faktorn du söker är då på sätt och vis just detta att man objektiviserar ämnet (ställer sig utanför det och sig själv och belyser det från en imaginär, objektiv utsiktspost).

Men varför denna motvillighet att läsa svaren i din egen tråd?

Det låter som att du skulle behöva skaffa dig ett jobb

Så slipper du grubbla över så ointressanta saker som du ändå inte begriper.

Master of slösa på tid.

Det är individuellt vad man tycker är djupt, du kanske känner att ditt liv är djupt medan någon annan tycker att du är en kratta utan mening.

Tanken dök upp då jag i periferin har extremt självupptagna människor som använder uttrycket. Att det är individuellt vad en person som ser djupt säger sig självt, men frågan är om det är en individuell kontrast mot livets innehåll?

Tolkade ditt inlägg så innan redigeringen. Men vad tänker du om möjligheten att så kliniskt försöka skilja sig från sig själv? Jag tror inte jag håller med.

Det är omöjligt. Vi är och förblir medvetande, även om denna föreställda "utsikten från ingenstans" är hela förutsättningen för kunskap och vetskap. Det är ett språng vi hela tiden gör, i allt vi gör, och som vi måste göra, men som egentligen är omöjligt.

Frågan är hur vi måste göra det kanske. Vissa gör det inte alls.

Vad tycker du, är det här ett djupt samtal? Man kan ju se det som en lite halvdan diskussion om livets beskaffenhet eller ett tappert försök att nå någon form av vetskap

Djupa ämnen är ganska tidlösa - livets mening, världspolitiken, religioner, psykologi... miljöfrågor med mera. Out-of-the-box... brainstorming blir ju ett fritt förutsättningslöst samtal. Ett djupare är lite mer som ett seminarium, alla försöker hålla sig närmre grundfrågorna. Ett alternativ är att det börjar allmänt och smalnar av och blir koncisare. Ett bra samtal fokuserar och kommer fram till en frågeställnings kärna.

Den enda som är självupptagen är ju du, kan det vara dina andra personligheter du babblat med nu igen? Ni är ju aldrig överens ni psyksjuka.

Sitta i soffan på LSS-boende med maxad antipsykotisk medicin och diskutera ”djup” det finns inget djup där, förutom om du tänker på bottenskrap, jo då har ni kommit helt rätt!

Du kan aldrig förklara vad djup är för en psykopat eftersom att psykopaten är empatistörd och har brist på känslor så går det inte för psykopaten att förstå vilka ämnen som särskiljer från ”djup” och ”vad ska vi äta idag?” Dom har samma värde (och ”djup”) för denne. Där har du ett konkret svar på varför du inte begriper och aldrig kommer göra.

Men vanliga människor knyter djupare band med djupare konversationer. Dom kommer närmre varandra för att dom delar sina tankar och känslor och finner samhörighet.

Du pratar liksom om korv och potatismos, ingen finner dina tankar intressanta. Ett tomt papper

Med potatismos.

Det väcker en tanke; tänk om vi är helt fel ute t.ex psykologiskt, och djupa samtal på den fronten är ett massivt harvande i nonsens. Vi har ju möjlighet att skena iväg bort från hur saker faktiskt ÄR och bara för att det görs på bred front är det inte mer rätt.

Vi kan ju börja med ditt första uttalande. Den enda som är självupptagen är jag? Vad skönt då slipper övriga världsmedborgare fundera på den saken gällande sig själva.. men ditt svar är rakt igenom tråkigt och du får nog hitta något annat att underhålla dig själv med

Om vi medvetet väljer att inte göra det är är vi ju solipsister, och det finns ingen anledning till kommunikation med sig själv.

Det blev ett djupt samtal, skulle jag säga, inte minst som vi landade i själva problemet med omöjligheten att "ställa sig utanför sig själv" när det är just det som kanske gör oss till (eller åtminstone är en förutsättning för att vi kan vara) människor. Sedan är jag absolut inget geni eller en lärd människa, jag har gått gymnasiet som högsta utbildning och är urtypen för en dilettant, en "armchair philosopher", så naturligtvis är det ju en halvdan diskussion, åtminstone från min sida. Men också ett tappert försök, om jag får säga det själv.