Känns inte som att psykiatrin bryr sig om mig - vad kan jag göra nu?

Jag är en grabb på 19 år som länge plågats av brutala panikattacker. Det är främst fysiska panikattacker (yrsel, hjärtklappning, kallsvettas osv) som oftast kommer i situationer där jag blir överstimulerad. För mycket ljud och ljus och människor och sånt - men de kan också triggas av vissa lukter och smaker och ibland kommer de utan naturlig förklaring.

Jag fick min första renodlade panikattack vid 16-års ålder och jag kämpade med den ångesten som kom under flera år, fast på ett väldigt hanterbart sått - så därav så hade jag inte kontakt med psykiatrin utan gick till en vanlig vårdcentral.

Men ända sen i höstas har det bara gått käpprätt åt helvete. Jag fick en brutal panikattack och sen dess har min kropp varit i total obalans. Jag är kroniskt illamående, kroniskt spänd och får flera extrema panikattacker om dagen. Det är ett rent helvete. Jag vill varje dag att det bara ska ta slut.

Det har förstört hela mitt liv. Jag fick sluta på jobbet, sluta i min sport och sluta träffa mina vänner (ofrivilligt). I början klarade jag inte ens av att gå ut, men efter en månad eller så blev det gradvis bättre (tack vare Sertralin) men absolut inte på den nivån där jag kan leva ett smärtfritt liv.

Nu till mitt problem. Det känns inte som psykiatrin tar mig på allvar. Jag fick en remiss dit efter min andra inläggning på slutenvården. Först fick jag veta att det är en kötid på 3-6 månader (sinnessjukt) men efter ett tag så fick jag kontakt med en Peer-support, och efter att ha berättat för honom att min ångest grovt försämrar min livskvalité och att jag har grova självmordstankar så lyckades han fixa så att jag fick hoppa fram i kön.

"Skitnice" tänkte jag. Nu kan jag ju få den hjälpen jag behöver. Men nej! Så var det inte. Det har gått 2 månader sen jag fick "påbörja min behandling" och jag har ännu inte fått träffa en läkare. Allt jag får är att träffa en kurator som ständigt tjatar om "vi måste göra upp en plan för dig". I 2 månader har det hållit på. 2 månader - ingen terapi, ingen större medicinjustering. Jag har legat i och försökt och försökt men jag lyckas inte få träffa någon som faktiskt kan hjälpa mig.

Jag står på Sertralin 100mg, Mirtazapin 30mg och Quetiapin 125mg om dagen. Dessa mediciner har jag stått på sen i november - och panikattackerna inkapaciterar mig ännu idag och blir bara värre för varje dag som går. När jag tillsist kunde få fram till läkaren via kuratorn att mina medicinerna inte fungerar så fick jag Lergigan utskrivet.

Lergigan. Lergi fucking gan. 1. Hittils har jag fått pröva på Atarax, Lergigan, Theralen och Oxascand och ingen av dom hjälpte mig. 2. Anledningen till varför jag ens fick Quetiapin utskrivet var för att Lergigan inte fungerade.

Jag kände mig hånad. Jag ligger här helt isolerad och kan inte göra ett skit om dagarna och det här är vad psykiatrin har att erbjuda mig medans mitt liv bara flyter iväg från mig?

Jag har gjort allt för att min ångest ska försvinna. Jag äter hälsosamt, jag motionerar dagligen (när ångesten tillåter), jag dricker inte alkohol och jag tar inga droger. Jag gör allt rätt enligt boken - det är väl ändå uppenbart att jag är i större behov av hjälp än en antihistamin?

Nu har jag gått till psykiatrin i två månader. Dom vill inte lyssna på mig helt enkelt. Jag har gjort allt. Jag har jagat dom i flera månader utan att bli lyssnad på. Och under denna tiden har mitt liv bara blivit värre och värre. Jag har tappat hoppet i dom. Det som började som vanlig ångest har gått in i en djup depression (jag har ju inte ett skit kvar i mitt liv) eftersom jag inte fick den hjälp jag behövde i god tid.

Vart kan jag vända mig nu? Kan jag söka vård någon annanstans? Vad gör jag när psykiatrin helt enkelt inte lyssnar?

Sluta att se dig själv som ett offer och försök ta ansvar för din "sjukdom". Du vet själv vad jag pratar om.

Uppehåll relationer
Gå promenader
Träna
Ät bra mat
Slösa inte onödigt med pengar men njut ibland
Ge det tid

Läste du texten? Jag äter bra, jag går dagliga promenader, jag tränar, jag har gett det tid i 6 månader nu. Svårt att slösa pengar som inte ens finns. Ser inte mig som ett offer ett dugg. Jag gör allt jag kan från min egen sida.

Det handlar inte om att psykiatrin inte bryr sig, de har väl inte mer att erbjuda. Tänker du nån annan medicinsk behandling? Du har en våldsam kemi pga din ålder, det är ju tuffaste tiden i livet. Med din medicinering har du förstås träffat en läkare. Vad tänker du att du väntar på? Att känna sig lyssnad på och att nån fattar och bryr sig är förstås en refug i tillvaron och helst vill man få det av den som medicinerar en. November är inte jättelång tid, det kan nog bli bättre.

Du ska be om att få Anafranil istället för Sertralin och Mirtazapin.

Vill också säga att sjukvården ofta brister i att följa upp medicinering. Du har fått flera preparat som för en del kan funka ganska otäckt. Det är kanske helt fel preparat för dig men det är svårt att utvärdera när du fått flera mediciner på så kort tid. Men mår du sämre ska du kontakta psykiatrin igen. Skriv på 1177, skriv dina (bi)verkningar, det är läkaren tvungen att ta i.

Känns som om kbt skulle hjälpa dig, piller räcker bara en bit på vägen

Försök att få kontakt med en privat psykiatriker som bryr sig om dig!

Lyssna på dig själv.

De mediciner jag har är från vårdcentral/akutpsyk. De har varit oförändrade sen november.

Hej,

Ditt inlägg berörde mig mycket med tanke på min egen historik av den nedåtgående spiral som svensk psykiatri befinner sig i.

Efter 20 år på kommunal psykiatri fick jag nog och sökte mig till https://www.liromakliniken.se/ där de ser holistiskt på individen och besitter stor kompetens inom området. Det var det bästa val jag gjort för min egen hälsa och framtid. Visst - det kostar eftersom det drivs ur privat regi men priserna är helt överkomliga och hjälpen är omgående snabb.

För min del investerade jag de pengarna i mitt välmående då mitt förtroende för svensk psykiatri är helt i botten.

Det är värt en kontakt med dom och de erbjuder videosamtal. OBS att detta är mina personliga synpunkter och inte något samarbete.

Du har ett liv. Förstör inte det på den kommunala psykiatrin.

Nu är du bara 19 år så jag förstår att det är ett påfrestande uppvaknande för dig att märka sanningen: Att mycket personal inom vården skiter i dig, ditt liv, din framtid och om du tar självmord. Dessa ställer sig fientliga till att du kommer dit och tar deras tid och söker vård.

Jag kanske är helt fel ute, men väldigt många som går runt med diffusa ångestproblem lider egentligen av Komplex PTSD (C-PTSD) utan att veta om det. Det kanske kan vara detta som spökar. Dina panikattacker kanske är något som kallas hypervigilans. Läs på om symptomen. Om du har varit utsatt för elakheter i ditt liv eller din barndom så kan det som sagt vara C-PTSD, din beskrivning av dina symptom stämmer nämligen in precis på hur det tar sig uttryck.

Men detta var ju bara en tanke. Jag är ingen psykiatriker så det kanske visst "bara" är panikångestsyndrom som dina läkare har sagt, mycket möjligt och rätt så troligt att dom har rätt.

Men anledningen att jag skriver detta är för att du får räkna med att du behöver diagnostisera dig själv rätt för att ens ha en chans att få behandling inom vården. Ingen läkare kommer tänka åt dig och lägga ihop symptom med varandra för att få rätt helhetsbild (dvs göra sitt egna jobb). Det är tragiskt att det är så, men det verkar tyvärr vara sanningen när det kommer till vård för psykisk ohälsa.