Hej.
Okej, så… det här är en sån grej jag inte riktigt kan släppa. Du vet när man fastnar i en tanke och den bara går runt, runt, runt i huvudet. Precis så känner jag inför hur lokaljournalistiken har utvecklats.
Jag läser Corren ganska ofta, och det känns lite som att hela grejen har blivit… mallad. Som om någon hittade en “så här får vi klick”-manual och sen bara: boom, copy-paste på allt. Plötsligt är varje rubrik ett litet drama. “BESKEDET:”. “LOKALA FÖRETAGET:”. Och man bara… okej, lugn. Andas. Vad är det som faktiskt har hänt?
Och det där med “det lokala företaget”… jag vet inte varför, men det kliar i hela själen. Ingen pratar ju så i verkligheten. Ingen säger: “Hörde du att det lokala företaget gått i konkurs?” Man säger: “Hörde du att Ylvas kemtvätt gått i konkurs?” Det är liksom… mer mänskligt? Mindre robot som försöker låta relevant.
Och sen har vi dramatiken. Alltid dramatiken. Folk “hoppar av”. Men ibland känns det som att “hoppar av” egentligen betyder har fyllt 67, haft ett långt yrkesliv och kommit överens om att sluta på ett rimligt och värdigt sätt har fyllt 67, haft ett långt yrkesliv och kommit överens om att sluta på ett rimligt och värdigt sätt”. Det är inte direkt en actionfilm. Det är mer… en helt normal tisdag. (https://www.corren.se/nyheter/linkoping/artikel/paul-hakansson-lamnar-posten-i-linkoping/r1417okr) (ja på denna sidan står det "slutar", men på puffen på förstasidan just nu står det "hoppar av)
Och jag fattar grejen med personporträtt. De kan vara fina. Verkligen. Men när något som hände för typ 20 år sen presenteras under en stor “JUST NU”-banner så blir det lite som att någon skriker “AKUT!” och sen visar det sig vara… en ganska stillsam livsreflektion. Man blir lite förvirrad. Och lite road.
Sen kommer vi till “granskningarna”. Och missförstå mig rätt, ibland görs riktigt bra saker. Sånt som faktiskt betyder något. Men ibland känns det som att helt vanliga, ganska komplexa situationer paketeras som om någon tryckt på den stora röda “KATASTROF”-knappen.
Mitt näst sista exempel är Correns så kallade granskningar. Och missförstå mig rätt – jag är den första att lyfta när de faktiskt gör något riktigt bra. Till exempel bygglovshanteringen i Mjölby kommun, som ju verkar ha varit… minst sagt kreativ. Sånt är viktigt. Sånt ska granskas.
Men ganska ofta känns det som att helt normala, om än olyckliga, situationer paketeras som stora avslöjanden. Just nu rapporteras det till exempel om en tidigare anställd vid en skola i Linköping som fastnat i Dumpens nät. Att personen tidigare fått lämna ett jobb på grund av olämpliga sms till elever kom inte fram i rekryteringen till skolan. Olyckligt, absolut. Och det är lätt att känna att personen inte borde ha varit där från början.
Men det som saknas är den uppenbara följdfrågan: hur skulle det ha gått till att få fram den informationen?
Rubrikerna lyder: “Linköpings stora miss – när sexchattande läraren anställdes” och “Linköping frågade fel chef när sexchattande lärare anställdes”. Och man tänker direkt: här har någon gjort bort sig ordentligt. Nästan som att någon aktivt struntat i något uppenbart.
I själva verket handlar det om något betydligt mer vardagligt – och betydligt mer komplicerat. En rekryteringsprocess bygger normalt på referenser som den sökande själv uppger. Uppenbarligen arbetar Linköpings kommun inte med så kallade dolda referenser. Det kan man absolut ha åsikter om. Rekryteringsexperter är långt ifrån överens om vad som är rätt där – det finns både etiska och praktiska avvägningar.
Visst kan man tycka att frågan “varför slutade du på ditt förra jobb?” borde ha grävts djupare i. Men det är inte alltid så enkelt i praktiken. Och det är just det som försvinner här.
För i stället för att beskriva en komplex process med svåra avvägningar mellan integritet, rättssäkerhet och noggrannhet, landar det i en rubrik om ett “stort misslyckande”. Som om det fanns en enkel, självklar lösning som någon bara slarvade bort.
Och det är kanske det som stör mest. Inte att man granskar – utan att man så sällan verkar intresserad av att visa hur komplicerat det faktiskt är. Det är trots allt mycket enklare att få klick på bilden av att någon klantat sig rejält.
https://www.corren.se/nyheter/linkoping/artikel/linkoping-fragade-fel-chef-vid-lararrekrytering/jdoyd94l
Och till sist, den där klassikern: när offentlig verksamhet lägger pengar på något och det presenteras som om någon precis köpt en guldyacht. En personalfest blir “hundratusentals kronor!”. Men när man bryter ner det är det typ… en ganska rimlig kostnad per anställd. 350 000kr för en sommarfest i en organsation med 1000 anställda. Kanske till och med lite snålt. Det är som att någon alltid zoomar in på totalsumman och glömmer verkligheten runt omkring. (https://www.corren.se/nyheter/kisa/artikel/kommunen-anordnar-fest-for-flera-hundra-tusen-behover-det/r51n7wwj)
Så ja. Kanske är det här min lilla inre monolog som gått för långt. Men jag kan inte låta bli att känna att något saknas. Nyanserna. De där jobbiga, lite osnygga, komplicerade delarna av verkligheten där ingen riktigt är helt rätt eller helt fel.
För i slutändan består en stad som Linköping – och alla småorter runt omkring – mest av människor som försöker göra sitt jobb så gott de kan. Ibland blir det fel. Ibland blir det rätt. Och ja, makten ska granskas. Verkligen.
Men tänk om det gick att göra det utan att redan i rubriken tala om exakt vad jag ska tycka.
Ibland vill man bara få tänka själv, och förstå nyanserna.
Okej, så… det här är en sån grej jag inte riktigt kan släppa. Du vet när man fastnar i en tanke och den bara går runt, runt, runt i huvudet. Precis så känner jag inför hur lokaljournalistiken har utvecklats.
Jag läser Corren ganska ofta, och det känns lite som att hela grejen har blivit… mallad. Som om någon hittade en “så här får vi klick”-manual och sen bara: boom, copy-paste på allt. Plötsligt är varje rubrik ett litet drama. “BESKEDET:”. “LOKALA FÖRETAGET:”. Och man bara… okej, lugn. Andas. Vad är det som faktiskt har hänt?
Och det där med “det lokala företaget”… jag vet inte varför, men det kliar i hela själen. Ingen pratar ju så i verkligheten. Ingen säger: “Hörde du att det lokala företaget gått i konkurs?” Man säger: “Hörde du att Ylvas kemtvätt gått i konkurs?” Det är liksom… mer mänskligt? Mindre robot som försöker låta relevant.
Och sen har vi dramatiken. Alltid dramatiken. Folk “hoppar av”. Men ibland känns det som att “hoppar av” egentligen betyder har fyllt 67, haft ett långt yrkesliv och kommit överens om att sluta på ett rimligt och värdigt sätt har fyllt 67, haft ett långt yrkesliv och kommit överens om att sluta på ett rimligt och värdigt sätt”. Det är inte direkt en actionfilm. Det är mer… en helt normal tisdag. (https://www.corren.se/nyheter/linkoping/artikel/paul-hakansson-lamnar-posten-i-linkoping/r1417okr) (ja på denna sidan står det "slutar", men på puffen på förstasidan just nu står det "hoppar av)
Och jag fattar grejen med personporträtt. De kan vara fina. Verkligen. Men när något som hände för typ 20 år sen presenteras under en stor “JUST NU”-banner så blir det lite som att någon skriker “AKUT!” och sen visar det sig vara… en ganska stillsam livsreflektion. Man blir lite förvirrad. Och lite road.
Sen kommer vi till “granskningarna”. Och missförstå mig rätt, ibland görs riktigt bra saker. Sånt som faktiskt betyder något. Men ibland känns det som att helt vanliga, ganska komplexa situationer paketeras som om någon tryckt på den stora röda “KATASTROF”-knappen.
Mitt näst sista exempel är Correns så kallade granskningar. Och missförstå mig rätt – jag är den första att lyfta när de faktiskt gör något riktigt bra. Till exempel bygglovshanteringen i Mjölby kommun, som ju verkar ha varit… minst sagt kreativ. Sånt är viktigt. Sånt ska granskas.
Men ganska ofta känns det som att helt normala, om än olyckliga, situationer paketeras som stora avslöjanden. Just nu rapporteras det till exempel om en tidigare anställd vid en skola i Linköping som fastnat i Dumpens nät. Att personen tidigare fått lämna ett jobb på grund av olämpliga sms till elever kom inte fram i rekryteringen till skolan. Olyckligt, absolut. Och det är lätt att känna att personen inte borde ha varit där från början.
Men det som saknas är den uppenbara följdfrågan: hur skulle det ha gått till att få fram den informationen?
Rubrikerna lyder: “Linköpings stora miss – när sexchattande läraren anställdes” och “Linköping frågade fel chef när sexchattande lärare anställdes”. Och man tänker direkt: här har någon gjort bort sig ordentligt. Nästan som att någon aktivt struntat i något uppenbart.
I själva verket handlar det om något betydligt mer vardagligt – och betydligt mer komplicerat. En rekryteringsprocess bygger normalt på referenser som den sökande själv uppger. Uppenbarligen arbetar Linköpings kommun inte med så kallade dolda referenser. Det kan man absolut ha åsikter om. Rekryteringsexperter är långt ifrån överens om vad som är rätt där – det finns både etiska och praktiska avvägningar.
Visst kan man tycka att frågan “varför slutade du på ditt förra jobb?” borde ha grävts djupare i. Men det är inte alltid så enkelt i praktiken. Och det är just det som försvinner här.
För i stället för att beskriva en komplex process med svåra avvägningar mellan integritet, rättssäkerhet och noggrannhet, landar det i en rubrik om ett “stort misslyckande”. Som om det fanns en enkel, självklar lösning som någon bara slarvade bort.
Och det är kanske det som stör mest. Inte att man granskar – utan att man så sällan verkar intresserad av att visa hur komplicerat det faktiskt är. Det är trots allt mycket enklare att få klick på bilden av att någon klantat sig rejält.
https://www.corren.se/nyheter/linkoping/artikel/linkoping-fragade-fel-chef-vid-lararrekrytering/jdoyd94l
Och till sist, den där klassikern: när offentlig verksamhet lägger pengar på något och det presenteras som om någon precis köpt en guldyacht. En personalfest blir “hundratusentals kronor!”. Men när man bryter ner det är det typ… en ganska rimlig kostnad per anställd. 350 000kr för en sommarfest i en organsation med 1000 anställda. Kanske till och med lite snålt. Det är som att någon alltid zoomar in på totalsumman och glömmer verkligheten runt omkring. (https://www.corren.se/nyheter/kisa/artikel/kommunen-anordnar-fest-for-flera-hundra-tusen-behover-det/r51n7wwj)
Så ja. Kanske är det här min lilla inre monolog som gått för långt. Men jag kan inte låta bli att känna att något saknas. Nyanserna. De där jobbiga, lite osnygga, komplicerade delarna av verkligheten där ingen riktigt är helt rätt eller helt fel.
För i slutändan består en stad som Linköping – och alla småorter runt omkring – mest av människor som försöker göra sitt jobb så gott de kan. Ibland blir det fel. Ibland blir det rätt. Och ja, makten ska granskas. Verkligen.
Men tänk om det gick att göra det utan att redan i rubriken tala om exakt vad jag ska tycka.
Ibland vill man bara få tänka själv, och förstå nyanserna.
