Vardagliga tecken på att någon har låg empati?

Detta är väldigt bra poäng. Det finns en fluktuerande skala av empati, även i dom som normalt har en ganska hög dos. Att man i vissa situationer inte orkar bära andras känslor.

Denna typ av "låg empati" skulle jag dock säga är en mindre risk för andra, då dom har upplevt empati och innerst inne fortfarande har kvar sin grundläggande etiska kompass.

Jag skulle säga att du har fel.

Någon som är fullblodspsykopat känner inget behov av att tillhöra en grupp - förutsatt att de inte kan vara ledare för gruppen och styra den som sina slavar. På ett mänskligt plan finns inget behov för de att tillhöra en grupp. Exempelvis social utfrysning påverkar inte psykopater, till skillnad från andra normala som kan bli självmordsbenägna pga social utfrysning.

Alla dessa som uttrycker glädje åt att ryssar dör i kriget och som vill göra Iran "till en parkeringsplats"?

Man kan ju även ha empati för olika saker och "skev" empati.

Jag exempelvis har nästan ingen empati alls för människoliv. Jag skulle i teorin kunna spräcka någons skalle med yxa så att hjärnan flög ut på marken utan att bry mig nämnvärt om vare sig personen eller dennes anhöriga. I synnerhet och vi har en beef, alltså konflikt. Jag har inga problem med att se på klipp där folk blir avrättade eller bränns till döds. Och utöver det så blir jag sexuellt upphetsad av sexuell förnedring och sexualsadism.

Däremot kan jag bli känslomässigt berörd av vissa filmer, exempelvis En man som heter Ove elelr filmen om den lilla grisen Babe.
Jag ogillar även när djur far illa och kan påverkas av deras ljud/stön när de har ont osv.
Jag kan även lämna in en plånbok eller mobil någon tappat bort, om jag hittar den.

Alla de som anser att Ukrainare ska böja sig för Ryssland som deras slavar, alla som inte kan känna med de förtryckta i Iran. Så hamnar vi kanske i en annan diskussion som inte hör till den här tråden.

Men det finns väl en sorts moral i det hela också. Vad är moraliskt rätt och fel. Att man sätter det över empatin, betyder inte nödvändigtvis att man inte kan känna med de som lider ändå.

Bra där! Innan alla exempel kommer, som det görs i tråden, är det bra om vi vet vad vi pratar om så att vi använder ord som ger en gemensam förståelse. Annars kan "en bok" bli något som man läser eller ett träd man kan klättra i. Här blev det genast en sammanblandning och den smått obligatoriska höger-vänsterfrågan.

Jag kan lägga till att man i förlängningen kan skilja mellan empati (se citatet ovan), sympati (som kan vara mer känslomässigt färgat) och medkänsla (som ofta medför att man vill agera för att lindra någon annans lidande).

Är vi överens om det kan vi börja diskutera och ge exempel. Men bara för att man tycker att någon är osympatisk eller har fel behöver de inte sakna empati.

Intressant! Obehaglig inblick i hur du ser på andra människor, men väldigt ärligt och intressant i stort med skillnaden.

Du skriver i inlägget innan att fullblodspsykopater är oberörda avngruppdynamik och utfrysning, skullr du säga att det är någonting du faller in i?

Kan det också vara så att du känner med Ove och Babe för att det på något sätt tangerar trauman i dig, når in i dina egna trauman? För även någon oempatiskt kan väl känna för sig själv.

Tror du missuppfattar min poäng och jag tycker mig se två motsägelser i ditt resonemang. Det du syftar på som fullblodspsykopater är snarare machiavelister. Dessa har som du säger ett behov av att att vara ledare. Men man kan inte vara ledare utan att tillhöra en grupp. Ingen börjar som ledare för en grupp utan machiavelister har till skillnad från antisociala ("fullblodspsykopater") ganska enkelt för att inställa sig till hierarkier och acceptera rangordningar. De behandlar underordnade som skit men fjäskar för överordnande för att klättra så högt det går. Överordnade uppfattar sällan dessa som empatistörda. Du skall inte tro att Hitler som soldat i första världskriget eller Putin som kgb agent uppfattades som särskilt svåra. De var machiavelister med behov till grupptillhörighet. Jämför det med en fullblodspsykopat som John Ausonius, han blev utkastad med huvudet före från lumpen och hade enorma auktoritetsproblem. Hans personlighetsstörning är däremot ganska ointressant för den här diskussionen då den handlar om folk i vardagen.

Sedan ser jag en motsägelse i att det inte är ett mänsligt behov att tillhöra en grupp men samtidigt att normala männisor blir självmordsbenägna av social utfrysning.

Instagram & TikTok beroende individer.

Ja vi hamnar förmodligen i en annan diskussion, men inte i bemärkelsen som du antyder. Bomba-till-parkeringsplats-gänget handlar inte om att de i grunden är empatilösa utan om att grupptänkande och indoktrinering gör en empatilös, s.k. dehumanisering och selektiv empati. Och det finns även en sorts moral i det, man övertalar sig själv att moraliska frågeställningar inte gäller i den specifika kontexten med rationaliseringar som grundar sig i att "de förtjänar det" och "vi försvarar oss".

Eller så är inte de du kallar Machiavelliska personer, psykopater, utan drivs av känslor.

Intressant område som sällan diskuteras. Om vi pratar "i vardagen" så är det extremt små fina detaljer som skiljer empatiska från narcissistiska personer. En vänlig fråga "Hur mår du", ett litet leende, en mjuk ton. Jag kan inte exakt listan men min hjärna vet detta intuitivt så jag vet att min mamma vill väl när hon säger "vill du ha en köttbulle till" fast jag är 60. Medans jag själv inte kunde bry mig mindre om hur många köttbullar hon får i sig. Hon bryr sig om mig. Jag bryr mig om mig.

Bland kvinnor har nästan 100% empati i vardagen? Bland män kanske 20%? Där är den avgörande skillnaden, män lever för sitt eget ego, kvinnor lever för andra människor.

Bara som bisats, eftersom någon annan skrev det: säg att jag blir arg i t.ex trafiken. Om jag hade haft vapen hade jag kunnat skjuta ner någon då och inte känna ett enda dugg. Jag har så låg empati att jag har noll respekt för liv om förutsättningarna är negativa t.ex att jag är arg. Jag hade kunnat bli en massmördare i nazi-tyskland utan problem om staten lyckats indoktrinera mig. Men nu har jag fått ett normalt liv så detta har aldrig behövt triggas som tur är.