Socialsekreterares makt kräver total brist på självbevarelsedrift

Ja samt narcisster å tål ingen som helst kritik.

Gör det bättre själv då.

Ja samt narcisster å tål ingen som helst kritik.

De är psykopater.

Jag vet inte ens var jag ska börja.


Det är officiellt nämnder och domstolar som fattar besluten, men dessa går så gott som alltid enbart på det som socialsekreterarna (det brukar alltid vara två stycken som tillsammans utreder en familj) rekommenderar, och det som socialsekreterarna skriver i sin utredning, kopieras bara in i domen som domskäl. Domstolen gör ju inga egna utredningar, och även om familjen får ha ett ombud med så brukar det inte hjälpa. Domstolen går helt enkelt på det som socialsekreterarna påstår, utan att kontrollera något. Domarna pratar t.ex. inte ens med de aktuella barnen, vars hela framtida liv de ska avgöra. De träffar dem aldrig ens.

...så socialsekretarna kan fritt vrida och vända på fakta, lägga in sina egna tolkningar ("mamman sa si och då menade hon så"), inkludera vissa fakta (som komprometterar föräldrarna) men utesluta andra (som skulle visa något positivt om föräldrarna).

De använder sig även av externa personalkategorier, som t.ex. socialpedagoger, behandlingsassistenter och psykologer. Dessa får observera och utreda familjerna, hemma eller på ett utredningshem. MEN - de har redan i förväg fått veta vad socialsekreterarna vill att de ska komma fram till (om de ska få några fler uppdrag), så deras arbete är att hitta, tycka sig se, eller provocera fram beteenden hos föräldrarna, som ska styrka det beslut som socialsekreterarna redan har bestämt sig för. "Pappan var mycket tystlåten och ville inte umgås med de andra boende på utredningshemmet, det styrker att han har autism. Studier visar att föräldrar med autism skadar sina barn...".

Efter att ha läst om de senaste domarna där folk bränner ner radhus (nu var det ju bilen först men det spred sig lite) och hotar tjänstemän började jag fundera över en grej. Socialsekreterare sitter på en makt som nästan kräver att man är helt utan självbevarelsedrift för att våga utöva den.

De kliver rakt in i trasiga familjer, hämtar barn med poliseskort, klipper all kontakt med föräldrarna och går sedan hem till sin egen villa som om inget har hänt. De agerar som riktiga lone wolfs eller någon sorts Liam Neeson som bara plöjer fram och vägrar backa. Personligen hade jag aldrig vågat fatta den typen av beslut om jag inte var helt ensam i världen och saknade allt vad egen familj heter. De tar beslut som raserar folks liv och skapar fiender som uppenbarligen är beredda att ta till ren terrorism som hämnd. Hämnden kan ju lika gärna komma efter 20-30 år också...

Hur tänker man när man tar ett sådant jobb? Tror de att kommunens tjänstekort fungerar som en skottsäker väst? Det känns som att man måste ha en enorm hybris eller totalt sakna konsekvenstänk när man medvetet sätter en gigantisk måltavla på sin egen rygg på det här sättet.

Är det mod, naivitet eller ren maktgalenskap som driver dem till att ta så enorma risker?

De är visserligen ofta vänster och kommunister, och vänstermänniskor är mer benägna att vara martyrer för det de inbillar sig är en god sak. Men jag har väldigt svårt att se att deras egna barn och äkta hälft verkligen skulle vilja att de gör det de ibland gör om de visste vad som faktiskt pågår bakom kulisserna.

Är det ideologisk blindhet eller bara ren maktfullkomlighet? Eller samlas alla 'har otur när vi tänker' - personligheter på socialtjänsten ?

Efter att ha läst om de senaste domarna där folk bränner ner radhus (nu var det ju bilen först men det spred sig lite) och hotar tjänstemän började jag fundera över en grej. Socialsekreterare sitter på en makt som nästan kräver att man är helt utan självbevarelsedrift för att våga utöva den.

De kliver rakt in i trasiga familjer, hämtar barn med poliseskort, klipper all kontakt med föräldrarna och går sedan hem till sin egen villa som om inget har hänt. De agerar som riktiga lone wolfs eller någon sorts Liam Neeson som bara plöjer fram och vägrar backa. Personligen hade jag aldrig vågat fatta den typen av beslut om jag inte var helt ensam i världen och saknade allt vad egen familj heter. De tar beslut som raserar folks liv och skapar fiender som uppenbarligen är beredda att ta till ren terrorism som hämnd. Hämnden kan ju lika gärna komma efter 20-30 år också...

Hur tänker man när man tar ett sådant jobb? Tror de att kommunens tjänstekort fungerar som en skottsäker väst? Det känns som att man måste ha en enorm hybris eller totalt sakna konsekvenstänk när man medvetet sätter en gigantisk måltavla på sin egen rygg på det här sättet.

Är det mod, naivitet eller ren maktgalenskap som driver dem till att ta så enorma risker?

De är visserligen ofta vänster och kommunister, och vänstermänniskor är mer benägna att vara martyrer för det de inbillar sig är en god sak. Men jag har väldigt svårt att se att deras egna barn och äkta hälft verkligen skulle vilja att de gör det de ibland gör om de visste vad som faktiskt pågår bakom kulisserna.

Är det ideologisk blindhet eller bara ren maktfullkomlighet? Eller samlas alla 'har otur när vi tänker' - personligheter på socialtjänsten ?

Jag misstänker att problematiken kring socialsekreterare är samma som för andra förvaltningar i Sverige idag. Det odlas en kultur av myndighetsaktivism som inte regleras av ett tjänstemannaansvar. Socialsekreterare är människor som alla andra som förhåller sig till en verklighet som har politiska och ideologiska intressen.

Lättast att se det är ju kring debatten kring hur pappor behandlas i vårdnadstvister, där feministisks teorier får full utslag och drabbar i slutändan barnen.

Inte alla såklart, men det är garanterat vanligare än i de flesta yrkena.

De är psykopater.

Efter att ha läst om de senaste domarna där folk bränner ner radhus (nu var det ju bilen först men det spred sig lite) och hotar tjänstemän började jag fundera över en grej. Socialsekreterare sitter på en makt som nästan kräver att man är helt utan självbevarelsedrift för att våga utöva den.

De kliver rakt in i trasiga familjer, hämtar barn med poliseskort, klipper all kontakt med föräldrarna och går sedan hem till sin egen villa som om inget har hänt. De agerar som riktiga lone wolfs eller någon sorts Liam Neeson som bara plöjer fram och vägrar backa. Personligen hade jag aldrig vågat fatta den typen av beslut om jag inte var helt ensam i världen och saknade allt vad egen familj heter. De tar beslut som raserar folks liv och skapar fiender som uppenbarligen är beredda att ta till ren terrorism som hämnd. Hämnden kan ju lika gärna komma efter 20-30 år också...

Hur tänker man när man tar ett sådant jobb? Tror de att kommunens tjänstekort fungerar som en skottsäker väst? Det känns som att man måste ha en enorm hybris eller totalt sakna konsekvenstänk när man medvetet sätter en gigantisk måltavla på sin egen rygg på det här sättet.

Är det mod, naivitet eller ren maktgalenskap som driver dem till att ta så enorma risker?

De är visserligen ofta vänster och kommunister, och vänstermänniskor är mer benägna att vara martyrer för det de inbillar sig är en god sak. Men jag har väldigt svårt att se att deras egna barn och äkta hälft verkligen skulle vilja att de gör det de ibland gör om de visste vad som faktiskt pågår bakom kulisserna.

Är det ideologisk blindhet eller bara ren maktfullkomlighet? Eller samlas alla 'har otur när vi tänker' - personligheter på socialtjänsten ?

En stor majoritet människor där är bra, och de tänker inte alls att de skulle vara måltavlor. Ändå finns det "regler" för personliga möten, som att handläggaren skall sitta närmast dörren. Du vet, myndighetspersonal råkar tyvärr ut för galningar, och det är väl därför det finns väktare på plats.

Vad pågår bakom kulisserna? Självklart kommer de att agera om de har stöd för något, men de gör inte det för att jävlas.

Och de tänker förstås oftast att de skall hjälpa folk.

Folk som har otur när de tänker kan samlas på många ställen. Det händer i trådar på flashback ibland.

Efter att ha läst om de senaste domarna där folk bränner ner radhus (nu var det ju bilen först men det spred sig lite) och hotar tjänstemän började jag fundera över en grej. Socialsekreterare sitter på en makt som nästan kräver att man är helt utan självbevarelsedrift för att våga utöva den.

De kliver rakt in i trasiga familjer, hämtar barn med poliseskort, klipper all kontakt med föräldrarna och går sedan hem till sin egen villa som om inget har hänt. De agerar som riktiga lone wolfs eller någon sorts Liam Neeson som bara plöjer fram och vägrar backa. Personligen hade jag aldrig vågat fatta den typen av beslut om jag inte var helt ensam i världen och saknade allt vad egen familj heter. De tar beslut som raserar folks liv och skapar fiender som uppenbarligen är beredda att ta till ren terrorism som hämnd. Hämnden kan ju lika gärna komma efter 20-30 år också...

Hur tänker man när man tar ett sådant jobb? Tror de att kommunens tjänstekort fungerar som en skottsäker väst? Det känns som att man måste ha en enorm hybris eller totalt sakna konsekvenstänk när man medvetet sätter en gigantisk måltavla på sin egen rygg på det här sättet.

Är det mod, naivitet eller ren maktgalenskap som driver dem till att ta så enorma risker?

De är visserligen ofta vänster och kommunister, och vänstermänniskor är mer benägna att vara martyrer för det de inbillar sig är en god sak. Men jag har väldigt svårt att se att deras egna barn och äkta hälft verkligen skulle vilja att de gör det de ibland gör om de visste vad som faktiskt pågår bakom kulisserna.

Är det ideologisk blindhet eller bara ren maktfullkomlighet? Eller samlas alla 'har otur när vi tänker' - personligheter på socialtjänsten ?