Citat:
Ursprungligen postat av
bakelsernassmak
Jag är kristen, och skulle kanske betrakta mig som nationalist. Jag vet inte exakt vad definitionen är egentligen och nuförtiden har det lite en slags ful och dålig klang. Nationalism handlar enligt mig om att älska sina egna, inte om hat på någon nivå. Jesus talar om kärlek och att älska hela världen, och om man älskar hela världen måste man även älska sina egna och då är man nationalist. Eller?
Kan man inte vara nationalist för att vi hade en religion innan kristendom, som då ses som "vår"? Då kan ingen vara nationalist, för alla folk har haft en annan religion innan den de har nu, antagligen.
Gissar på att det fanns en religion även innan asatron, så tekniskt sett enligt ditt sätt att tänka borde man inte kunna vara nationalist ens som asatroende då.
Ja, det stämmer nog att man ser asatron som ofullständig. Men varför är det töntigt? Är du asatroende? Antagligen inte. Varför är jag då töntigare än dig när ingen av oss är asatroende, bara för att jag tror på jesus?
Sen enligt mig är kristendom sanningen. Det handlar inte om någonting man tror är sant som en kulturell grej, det handlar om en logisk slutsats baserad på en analys av verkligheten.
Om man menar att man inte kan vara nationalist och kristen för att för länge sen trodde folk på asagudar i sverige, så med samma logik borde man kunna säga att man kan inte vara nationalist och forskare för att för länge sedan trodde forskare annat om verkligheten och du håller inte med dina förfäders forskare.
Lika dumt egentligen.
"Före påskhögtiden hände sig detta. Jesus visste att stunden var kommen för honom att gå bort ifrån denna världen till Fadern;
och såsom han allt hittills hade älskat sina egna här i världen, så gav han dem nu ett yttersta bevis på sin kärlek."
(Joh 13:1)
"Därnäst kommer detta: 'Du skall
älska din nästa såsom dig själv.' Intet annat bud är större än dessa.»"
(Mark 12:31)
"Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot
någon av ditt folk, utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är HERREN."
(3 mose 19:18)
Vem är då vår nästa?
"30Jesus svarade och sade: »En man begav sig från Jerusalem ned till Jeriko, men råkade ut för rövare, som togo ifrån honom hans kläder och därtill slogo honom; därefter gingo de sin väg och läto honom ligga där halvdöd. 31Så hände sig att en präst färdades samma väg; och när han fick se honom, gick han förbi. 32Likaledes ock en levit: när denne kom till det stället och fick se honom, gick han förbi. 33Men
en samarit, som färdades samma väg, kom också dit där han låg; och när denne fick se honom, ömkade han sig över honom 34och gick fram till honom och göt olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna och förde honom till ett härbärge och skötte honom. 35Morgonen därefter tog han fram två silverpenningar och gav dem åt värden och sade: 'Sköt honom och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.' --
36Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?» 37Han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Då sade Jesus till honom: »Gå du och gör sammalunda.»"
(Luk 10)
Av vårt folk är inte en integrationsfråga, utan en fråga om samhörighet i blodsband som får sitt uttryck i gärning.
"När de plågade invånarna slutligen vädjade till Assyriens kung om hjälp skickade han en israelitisk präst som fanns bland de fångar man tagit. Prästen reste ett altare vid Betel och försökte lära sina skyddslingar hur de skulle tillbe Israels Gud (vers 26-27).
Deras avgudadyrkan var dock djupt rotad och till en början fortsatte de ändå att offra till sina avgudar. Efter en tid trädde emellertid det hedninska inslaget mer och mer i bakgrunden och samariernas religion blev en sträng israelitisk monoteism.
Några decennier efter det att Israels folk förts bort i fångenskap av assyrierna var turen kommen till invånarna i Juda rike, Sydriket. Deras land intogs av den babylonska armén och de deporterades till Babylon. När de så småningom tilläts återvända från den babylonska fångenskapen uppstod allvarliga motsättningar mellan de dem och samarierna i norr. När judarna började återuppbygga sitt tempel krävde samarierna att få delta i tempelbygget och använda det blivande templet som sin helgedom (Esra 4:1-2). Huvudmännen för judarnas familjer sade dock nej, och samarierna försökte sedan på alla sättt hindra byggandet.
Klyftan mellan samarier och judar blev allt djupare. I slutet av 300-talet f Kr gifte sig den judiske översteprästen Manasse med en kvinna från Samarien, vilket resulterade i att han utvisades dit. Han blev den som byggde samariernas tempel på berget Gerisim och grundlade samariernas samfund. Uppförandet av det samariska templet anses markera den slutliga splittringen mellan judarna och samarierna.
I mitten av 100-talet f Kr skärptes konflikten mellan judar och samarier och när Jesus började sin verksamhet var motsättningarna fortfarande stora. Templet på Gerissim hade förstörts år 129 f Kr av Johannes Hyrkanus (Joh 4:9), men samarierna fortsatte att tillbe Gud under bar himmel på sitt heliga berg (Joh 4:20-23). De menade att Gud över huvud taget inte hade behag i tillbedjan i ett tempel byggt av människohänder. De höll fast vid Torah, de fem Moseböckerna, men förkastade profeternas skrifter och övrigt i Gamla testamentet. Dessutom hävdade de att deras exemplar av Moseböckerna var äldre och fullständigare än judarnas."
https://www.alltombibeln.se/bibelfragan/samarier.htm
"51Detta sade han icke av sig själv, utan genom profetisk ingivelse, eftersom han var överstepräst för det året; ty Jesus skulle dö för folket. 52Ja, icke allenast »för (det) folket»; han skulle dö också
för att samla och förena Guds förskingrade barn. 53Från den dagen var deras beslut fattat att döda honom."
(Joh 11)
"14Ty han är vår frid, han som av de båda har gjort ett och brutit ned den skiljemur som stod emellan oss, nämligen ovänskapen. 15Ty i sitt kött gjorde han om intet budens stadgelag, för att han skulle av de två i sig skapa en enda ny människa och så bereda frid, 16och för att han skulle åt dem båda, förenade i en enda kropp, skaffa försoning med Gud, sedan han genom korset hade i sin person dödat ovänskapen. "
(Ef 2)
"5Så blevo de förskingrade, därför att de icke hade någon herde, de blevo till mat åt alla markens djur, ja, de blevo förskingrade.
6Mina får gå nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över hela jorden äro mina får förskingrade, utan att någon frågar efter dem eller uppsöker dem.
7Hören därför HERRENS ord, I herdar: 8Så sant jag lever, säger Herren, HERREN, sannerligen, eftersom mina får hava lämnats till rov, ja, eftersom mina får hava blivit till mat åt alla markens djur, då de nu icke hava någon herde, och eftersom mina herdar icke fråga efter mina får ja, eftersom herdarna sörja för sig själva och icke sörja för mina får, 9därför, I herdar: Hören HERRENS ord: 10Så säger Herren, HERREN: Se, jag skall komma över herdarna och utkräva mina får ur deras hand och göra slut på deras herdetjänst; och herdarna skola då icke mer kunna sörja för sig själva, ty jag skall rädda mina får ur deras gap, så att de icke bliva till mat åt dem.
11Ty så säger Herren, HERREN: Se,
jag skall själv taga mig an mina får och leta dem tillsammans. 12Likasom en herde letar tillsammans sin hjord, när hans får äro förströdda omkring honom, så skall ock jag leta tillsammans mina får och rädda dem från alla de orter till vilka de förskingrades på en dag av moln och töcken"
(Hes 34)
"14Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känna mig, 15såsom Fadern känner mig, och såsom jag känner Fadern; och jag giver mitt liv för fåren.
16Jag har ock andra får, som icke höra till detta fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde. "
(Joh 10)
dom hade ju exakt den tro som beskrivs i Bibeln och då faller ju hela din tes platt.
