Kristna muppar som hävdar att de samtidigt är nationella.

Många identifierar sig idag både som kristna och som nationella. 

Kristendomen representerar en universell religion. Den gör inte anspråk på att vara knuten till ett särskilt folk eller en särskild plats. Tvärtom betonar den att alla människor är lika inför Gud och att tron överskrider nationella och kulturella gränser. Den traditionella nordiska religionen däremot var djupt rotad i blod, jord och lokal sed. Gudarna var knutna till naturen, årstiderna och ätten. Religion och kultur var sammanflätade. Den var rotad i landskapet och i minnet av dem som gått före.

Kristendomens teologi innebär ett brott med många centrala värderingar i den förkristna kulturen. Det är inte bara ett byte av gudar, det är ett byte av världsbild. Den kom med kungar och präster som talade om en enda Gud över alla folk som skulle ena riken. Som skulle tjäna stort på denna omnipotenta guden. Den kom med kors som restes där hov en gång stått. Den talade om frälsning bortom denna värld, om synd och evigt liv. Den ersatte heder med bekännelse. 

Våra gudar växte ur marken vi vårdade, ur solen vi dyrkade, ur skogens sus, ur dimman över ängen, ur havets dån och de ungas kärlek. Våra förfäders gudar var inte avlägsna paternalistiska härskare i en himmel bortom världen. De var närvarande i vardagen mitt ibland oss, i åskan, i skörden, i sejdens viskningar och i blotets rök som steg mot himlen.

Man kan inte tjäna två herrar. Det är kristendomens egna ord. Ändå försöker många idag göra just det; kalla sig både kristna och nationella i fornnordisk mening. De vill bära både korset och Tors hammare. De vill tala om förfädernas arv och samtidigt knäböja inför en universell frälsningslära.

Man kan inte vara både kristen och nationell. Det är inte en fråga om känsla. Det är en fråga om logik, historia och lojalitet rotad i blod, jord och förfäders uppoffringar. 

I Hávamál talar Oden:

“Fä dör, fränder dö,
även själv skiljes du hädan;
men ett vet jag som aldrig dör:
domen över död man.”

Här finns ingen frälsning genom nåd. Ingen förlåtelse genom bekännelse. Här finns heder, rykte, ansvar. Människan står rak inför sitt öde.

Den ena säger: Du är en länk i en kedja bakåt.
Den andra säger: Du är en själ bland många, kallad till frälsning oavsett ursprung.
Den ena vördar förfädernas tro och den andra lär att förfädernas tro behövde ersättas. Att kalla sig kristen innebär att erkänna vår tidigare tro som ofullständig eller felaktig. Det innebär även att man är en jävla tönt.

Du har helt rätt. Att som europé välja att dyrka ett främmande folks gud är att svika och håna sina förfäder.

Dina förfäders tro gick ju under. Starkast överlever. Dina förfäders tro var alltså inte stark.

Tack! Ja man kan undra hur Skandinaviens folk nuförtiden ens kan få för sig att judiska religioner är något för dom?

Det har den bevisligen aldrig gjort, gått under alltså. De högtider vi firar idag är fortfarande av hedniskt ursprung på samma tider vi hade innan kristnandet. Men i norden var det fattigt vid kristendomens intåg och vi hade inte så många invånare som kunde göra (mer) motstånd heller.

Hur många muppar tror på Oden och Tor i dag? Väldigt få. Religioner som inte lyckas behålla relevans tenderar att minska över tid.

Oden?
Du vet att asatron bygger på grekisk mytologi, eller?

Jag vet att båda är indoeuropeiska och kan därför likna varandra. Asatron bygger dock inte på grekisk mytologi. Hesiodos kan du läsa och hitta likheter i läror osv.

Även om jag kan hålla med tesen att kristendomen är universell och inte nationell så ser jag inte asatron som nationell heller.

Båda religionerna kommer från tider långt före tanken om nationalismen eller att vara nationell.

Fast om kristendomen är sann, så var ju dina förfäder Adam och Eva… och vänta nu.... dom hade ju exakt den tro som beskrivs i Bibeln och då faller ju hela din tes platt.

Eller kanske inte, du är lite oprecis ju..

All din textmassa, men vad menar du här med "Kärlek"?

Jag är kristen, och skulle kanske betrakta mig som nationalist. Jag vet inte exakt vad definitionen är egentligen och nuförtiden har det lite en slags ful och dålig klang. Nationalism handlar enligt mig om att älska sina egna, inte om hat på någon nivå. Jesus talar om kärlek och att älska hela världen, och om man älskar hela världen måste man även älska sina egna och då är man nationalist. Eller?

Kan man inte vara nationalist för att vi hade en religion innan kristendom, som då ses som "vår"? Då kan ingen vara nationalist, för alla folk har haft en annan religion innan den de har nu, antagligen.

Gissar på att det fanns en religion även innan asatron, så tekniskt sett enligt ditt sätt att tänka borde man inte kunna vara nationalist ens som asatroende då.
Ja, det stämmer nog att man ser asatron som ofullständig. Men varför är det töntigt? Är du asatroende? Antagligen inte. Varför är jag då töntigare än dig när ingen av oss är asatroende, bara för att jag tror på jesus?

Sen enligt mig är kristendom sanningen. Det handlar inte om någonting man tror är sant som en kulturell grej, det handlar om en logisk slutsats baserad på en analys av verkligheten.
Om man menar att man inte kan vara nationalist och kristen för att för länge sen trodde folk på asagudar i sverige, så med samma logik borde man kunna säga att man kan inte vara nationalist och forskare för att för länge sedan trodde forskare annat om verkligheten och du håller inte med dina förfäders forskare.
Lika dumt egentligen.