Många identifierar sig idag både som kristna och som nationella.
Kristendomen representerar en universell religion. Den gör inte anspråk på att vara knuten till ett särskilt folk eller en särskild plats. Tvärtom betonar den att alla människor är lika inför Gud och att tron överskrider nationella och kulturella gränser. Den traditionella nordiska religionen däremot var djupt rotad i blod, jord och lokal sed. Gudarna var knutna till naturen, årstiderna och ätten. Religion och kultur var sammanflätade. Den var rotad i landskapet och i minnet av dem som gått före.
Kristendomens teologi innebär ett brott med många centrala värderingar i den förkristna kulturen. Det är inte bara ett byte av gudar, det är ett byte av världsbild. Den kom med kungar och präster som talade om en enda Gud över alla folk som skulle ena riken. Som skulle tjäna stort på denna omnipotenta guden. Den kom med kors som restes där hov en gång stått. Den talade om frälsning bortom denna värld, om synd och evigt liv. Den ersatte heder med bekännelse.
Våra gudar växte ur marken vi vårdade, ur solen vi dyrkade, ur skogens sus, ur dimman över ängen, ur havets dån och de ungas kärlek. Våra förfäders gudar var inte avlägsna paternalistiska härskare i en himmel bortom världen. De var närvarande i vardagen mitt ibland oss, i åskan, i skörden, i sejdens viskningar och i blotets rök som steg mot himlen.
Man kan inte tjäna två herrar. Det är kristendomens egna ord. Ändå försöker många idag göra just det; kalla sig både kristna och nationella i fornnordisk mening. De vill bära både korset och Tors hammare. De vill tala om förfädernas arv och samtidigt knäböja inför en universell frälsningslära.
Man kan inte vara både kristen och nationell. Det är inte en fråga om känsla. Det är en fråga om logik, historia och lojalitet rotad i blod, jord och förfäders uppoffringar.
I Hávamál talar Oden:
“Fä dör, fränder dö,
även själv skiljes du hädan;
men ett vet jag som aldrig dör:
domen över död man.”
Här finns ingen frälsning genom nåd. Ingen förlåtelse genom bekännelse. Här finns heder, rykte, ansvar. Människan står rak inför sitt öde.
Den ena säger: Du är en länk i en kedja bakåt.
Den andra säger: Du är en själ bland många, kallad till frälsning oavsett ursprung.
Den ena vördar förfädernas tro och den andra lär att förfädernas tro behövde ersättas. Att kalla sig kristen innebär att erkänna vår tidigare tro som ofullständig eller felaktig. Det innebär även att man är en jävla tönt.
Kristendomen representerar en universell religion. Den gör inte anspråk på att vara knuten till ett särskilt folk eller en särskild plats. Tvärtom betonar den att alla människor är lika inför Gud och att tron överskrider nationella och kulturella gränser. Den traditionella nordiska religionen däremot var djupt rotad i blod, jord och lokal sed. Gudarna var knutna till naturen, årstiderna och ätten. Religion och kultur var sammanflätade. Den var rotad i landskapet och i minnet av dem som gått före.
Kristendomens teologi innebär ett brott med många centrala värderingar i den förkristna kulturen. Det är inte bara ett byte av gudar, det är ett byte av världsbild. Den kom med kungar och präster som talade om en enda Gud över alla folk som skulle ena riken. Som skulle tjäna stort på denna omnipotenta guden. Den kom med kors som restes där hov en gång stått. Den talade om frälsning bortom denna värld, om synd och evigt liv. Den ersatte heder med bekännelse.
Våra gudar växte ur marken vi vårdade, ur solen vi dyrkade, ur skogens sus, ur dimman över ängen, ur havets dån och de ungas kärlek. Våra förfäders gudar var inte avlägsna paternalistiska härskare i en himmel bortom världen. De var närvarande i vardagen mitt ibland oss, i åskan, i skörden, i sejdens viskningar och i blotets rök som steg mot himlen.
Man kan inte tjäna två herrar. Det är kristendomens egna ord. Ändå försöker många idag göra just det; kalla sig både kristna och nationella i fornnordisk mening. De vill bära både korset och Tors hammare. De vill tala om förfädernas arv och samtidigt knäböja inför en universell frälsningslära.
Man kan inte vara både kristen och nationell. Det är inte en fråga om känsla. Det är en fråga om logik, historia och lojalitet rotad i blod, jord och förfäders uppoffringar.
I Hávamál talar Oden:
“Fä dör, fränder dö,
även själv skiljes du hädan;
men ett vet jag som aldrig dör:
domen över död man.”
Här finns ingen frälsning genom nåd. Ingen förlåtelse genom bekännelse. Här finns heder, rykte, ansvar. Människan står rak inför sitt öde.
Den ena säger: Du är en länk i en kedja bakåt.
Den andra säger: Du är en själ bland många, kallad till frälsning oavsett ursprung.
Den ena vördar förfädernas tro och den andra lär att förfädernas tro behövde ersättas. Att kalla sig kristen innebär att erkänna vår tidigare tro som ofullständig eller felaktig. Det innebär även att man är en jävla tönt.
dom hade ju exakt den tro som beskrivs i Bibeln och då faller ju hela din tes platt.