Citat:
Ursprungligen postat av
FedupFlorence
Klickade på tråden och nyheten pga rubriken och ville veta 3 saker; vilken metod tipsades om?, varför 1,3 miljoner? och var det sant?
Jag reagerade på det jag hörde på ljudklippen och tror läkaren gjorde mer skada för patienten med anorexia än den första som satte rubrikerna. Läkaren är labil, blir provocerad och reagerar inte bara oprofessionellt utan kontraproduktivt och klantigt. Måste va kulturkrock tänkte jag men sen skrev du(?) att många svenska läkare har samma attityd. Varför har dem då det? Hur har dem kommit dit? Vad är det egentliga problemet här?
Varför tar inte läkaren patientens suicid på allvar?
Är det acceptabelt svinn om patienten lyckas? Kalkylerar läkaren med sin karriär? Hon hade väl tidigare skrivit ut en person som tog livet av sig?
Varför tolkar läkaren patientens 2 nyliga självmordsförsök för självskadebeteende?
Vill man inte lyckas med suicid? Varför gör man suicidförsök bland folk? Varför ens om inte utgången är 100%?
Ja, håller helt med.
Problemet.
Tack för ett bra svar, jag hade inte förväntat mig det.
Men jag förstår inte varför du behöver avgöra vem som tog mer skada? Spelar det någon roll? Hon skadar dem båda två och hon är direkt olämplig att arbeta inom vården. Kanske var det just för att hon med anorexia tog mer skada, som det var den andra tjejen som anmälde och talade ut i media. Hon med anorexia kanske inte hade krafter till det efter kränkningen.
Det egentliga problemet är att de inte kan sitt jobb. Troligtvis för att de inte alls hängt med i utvecklingen, och inom psykiatrin går det väldigt snabbt. Många psykiatriker som jag träffat är 50+ och gick förmodligen sin utbildning på 80-90 talet, den utbildningen är egentligen totalt irrelevant och förlegad idag. Förut trodde man ju att det var såhär, att det var de tysta som farligast för sig själva, att de som pratar om suicid inte kommer att göra det osv. Men det är totalt felaktigt och det vet statistik och forskning idag - men inte läkarna. (Undantag finns såklart)
Psykiatriker verkar inte bry sig om svinn överhuvudtaget, det är min bestämda uppfattning utifrån hur de arbetar. Det ska dock sägas att det gäller hela psykiatrin och inte bara läkarna. En låst psykiatrisk avdelning är absolut inget tryggt och säkert ställe som många tror, det är allt annat än svårt att avsluta sitt liv där inne. Om man brydde sig om patienterna skulle man inte ha så många säkerhetsbrister.
Angående suicid så är det mycket mer komplext än du får det att låta. När man kommer till den punkten så befinner man sig ofta i panik, och i panik är man inte rationell och logisk. Även planerade suicidförsök sker ofta i en slags panik. Observera att panik inte alltid betyder förstorade pupiller, 180 i puls och hyperventilering.
Det finns även den typen av panik som uppstår tex när det dyker upp en stor oväntad utgift och man blir kallsvettig och undrar "hur fan ska jag ha råd med det här?!". En liknande känsla kan man få inför livet där man känner att "Hur fan ska jag kunna leva såhär, det går inte?!". Man ser inga lösningar, man ser ingen framtid, man ser bara ett enormt problem. Pengar brukar dock gå lösa, man kan om inte annat låna från någon annan. Det är desto svårare att låna psykisk hälsa. Ingen annan kan lösa problemet åt en, och får man inte rätt stöd och hjälp så blir det en omöjlig uppgift där suicid känns som enda lösningen.
Jag hoppas att det förklarar varför det kan ske bland folk och varför man kan försöka även om det inte är 100%. Det ska även tilläggas att hjärnan inte fungerar normalt i dessa tillfällen, man styrs på nån slags autopilot/reptilhjärna. Du har säkert gjort konstiga grejer nån gång, tex lagt mobiltelefonen i kylskåpet eller ställt disken i badrummet? Om inte så har du garanterat hört andra göra det. När man är suicidal så fungerar hjärnan lite likadant, den kopplar inte till 100%. Man knyter snaran i grenar som absolut inte klarar kroppsvikten, man misslyckas med knutarna, man slarvar och slinter. Man kan helt enkelt inte hålla fokus och koncentrationen sviker.
Utöver det så ska du även slåss med rädslor och tvivel, det är ytterst sällan som suicid är självklart för personen. De flesta är ambivalenta hela vägen till handlingen och många som överlevt säger att de ångrat sig samma sekund som de gjort det, tex de som hoppat från höga höjder. Vi har alla en överlevnadsinstinkt och den är kraftigare än vad människor tror, det krävs enormt mycket beslutsamhet (eller impulsivitet) för att gå emot vår kraftigaste inbyggda instinkt.
Säg gärna till om du träffar en psykiatriker nån gång som vet det jag precis berättade för dig, jag har aldrig träffat eller hört någon som besitter den kunskapen. Det finns dock massor att läsa om det, både från studier, forskning och från överlevare - så man undrar verkligen hur psykiatriker inte vet vad de arbetar med.
