Studenter slår larm: ”Sjuksköterskeutbildningen är ett luftslott”

Jag har ingenting emot ETIK som renodlat ämne när det konkret handlar om hur blivande sjuksköterskor ska bete sig på sin nya arbetsplats. Jag snackar om där de måste läsa massa böcker om ingenting mer än ordbajs.
Sjuksköterskor och lärare måste få utbildningar som behandlar vad och hur de ska handla. Då måste de som skriver litteraturen och undervisar ha egen erfarenhet och kunskap, inte vara tomtar som aldrig arbetat och "forskat" om ordbajs.
Studenterna larmar på både sjuksköterske- och lärarutbildningen att de kommer ut kan för lite för yrket.
Då har fel personer upptagit plats och lön på utbildningarna.

Som tidigare sjuksköterskestudent kan jag säga att det är massa flum på sjuksköterskeutbildningen. Smockat med omvårdnadsteorier, intersektionalitet, kulturteorier osv. Massa ordbajseri.

Sjuksköterskeutbildningen borde bli mer medicinsk.

Eh, då kan man ju faktiskt gå in på att läkare inte alltid är så vassa heller. Ett av de största problemen på storsjukhus är ändå mycket dåligt samarbete mellan avdelningar och hur mycket effektivisering kan göras. T ex kan patienter bli kvar och ta upp en vårdplats över helg trots att de är klara skickas hem, bara för att någon på kommunen måste ge klartecken men alla där har gått hem på fredagen. Personer kan skickas hit och dit mellan avdelningar. Ni ska ha platser lediga! Nej vi har fullt här! O s v. Effektivisering vore lätt som en plätt menmen. Ibland undrar jag om det beror på att det är en kvinnodominerad arbetsplats det är så svårt genomföra förändringar. Känner nyutbildade sjuksköterskor som efter kort tid gjort åtgärder som räddat patienters liv. Vare sig det gäller behandling eller slagit larm. Så jag tycker man ska ha respekt för yrket. Man bör förstå att det är pressande på ett helt annat sätt behandla fel. Gör du fel åtgärder och en patient får lida av det, är lite skillnad mot såga en träskiva snett. Det är ett yrke man ska ha respekt för.

Medikamenträkning måste man globalt typ ha alla rätt på.

Handlar om patientsäkerhet.

GU kan inte ha sänkt krav där också, eller?

Som universitetslärare i ett samhällsvetenskapligt ämne kan jag också lägga till att man som lärare och forskare förstås har "en viss heder" i kroppen gentemot sitt valda yrke, och man vill coacha studenterna till att förstå de sambanden man undervisar om. Kicken man personligen får (förutom då lönen ) är när en student fattar något genom att den använt sin egen kraft för att anstränga sig för att förstå. Det upplysta ljuset i en students öga är själva belöningen.

Men förstås kan man i allmänhet redan dag 1 säga vilka som kommer igenom tentandet av egen kraft, och de som man bara får godkänna så att vi inte går i "konkurs". Vi lärare på min institution pratar om A- och B-studenter, ibland också C-studenter. Förstås en bedömning som ibland kommer på skam men oftast är den rätt.

C-studenter - De som hamnat på universitet för att de är arbetslösa eller som ett sätt att få studielån, eller de förväntas läsa "akademiskt" för man ska göra det (inte olikt som att konfirmeras förr i tiden). Oftare killar än tjejer. Och oftare killar från medelklassfamiljer som gått på gymnasieskolor som delat ut glädjebetyg. De kan inte plugga, förstår inte relationen mellan egen insats och godkänt betyg på tentan. Några få lär sig under sina tre år men rätt många hoppar av i halvtid eller däromkring.

B-studenter - Inga stjärnor med knäcker koden till pluggandet. Balanserar ofta på betygsgränserna på något konstigt oförutsett sätt. Mycket ojämna tentaresultat. Mycket flickor i denna kategori. Svårast har de flickor som får tillbaka sin första tenta med betyget "underkänd" och de kan inte sällan då börja gråta/bli tårögda för de har aldrig blivit underkända någon gång i hela sin skolgång. De kan inte förstå varför de inte får "med beröm godkänt" som de alltid fått.

A-studenter - De som är stjärnor och som frågar tusen och en frågor, som pluggar stenhårt och målinriktat och som är oerhört flitiga. Den grupp domineras av flickor, och en övervikt av de med utländsk bakgrund. Deras föräldrar kommer från Mellanöstern (ofta Libanon eller Iran) eller Asien (ofta Malaysia eller Indien), inte sällan är de muslimer. Ett nöje att undervisa dem för jag lär mig så mycket själv av hur olika man kan tänka. Man vet redan dag 1 att den här studenten kommer sannolikt skriva VG på sin uppsats om tre år. Och den här gruppen behöver man inte hjälpa igenom, de plöjer fram själva som isbrytare i Bottenviken. Men de är förstås inte så många.

Summerat är problemet att jag godkänner de jag inte borde godkänna för att inte fördärva ekonomin på min institution, och att min chef i lönesamtalen med mig säger att hon inte har några pengar utöver vad avtalet säger. Ibland kan man få lite om man godkänner fler.

Detta är felet. Spelar ingen roll vilka antagningspoäng som är eller hur tuffa tentorna är när INNEHÅLLET är kritiska studier i program efter program.
Nu är det inte så att jag är emot intersektionalitet, det präglar hela min syn på samhället, men litteraturen som oftast används är som du säger bara ordbajs.
Det finns även lärare utan hjärna som bara betygsätter hur mycket ordbajs du skriver.
En sjuksköterskeutbildning ska handla om yrket.
Vore bättre att sluta ha lärar- och sjuksköterskeutbildningarna på universitet och införa renodlade yrkesskolor där sjuksköterskor och lärare undervisar.
Vi har för många dåliga akademiker i Sverige som forskar om helt meningslösa saker och får meningslösa resultat.
Fungerar endast som vuxendagis för narcissister.

Så är det, det är Uppsala Lund Stockholm Linköping som håller uppe kvaliteten på studenter, sedan ett mellanlager med t.ex Göteborg, och sedan skräpställen som Umeå Malmö och Karlskrona.

Denna uppdelning skapades när (s) tyckte att alla högskolor skulle få kalla sig universitet. Utan att det finns tillräckligt med kvalificerad personal eller elever.

50% av svenskarna har helt enkelt inte intelligens eller intresse att läsa på universitet och detta spiller över även på sjuksköterskor. Antagligen är siffran snarare 20%.

På 1980-talet blev man sjuksköterska efter 2 års gymnasium. Gick hur bra som helst. Alla problem startade när man började låtsas att sjuksköterska är en universitetsutbildning och la på ett tredje år som är totalt meningslöst.

Ja dom har väl anpassat utbildnnngen så även svartskallar ska klara av den. Är ju samma sak med läkar utbildningen, blivit slapp för att svartfötter ska ha en chans att klara den. Är ju tyvärr därför standarden i vården blivit så låg.

Ja det skulle jag nog vara beredd att hålla med om. Men samtidigt är det ju akademiska utbildningar i grund och botten så man får nog ta det för vad det är, dvs mycket flum. Men hade ju varit väldigt bra om de mer praktiska utbildningarna fokuserade mer på att faktiskt lära sig arbetet än på akademiskt flum på fikonsvenska som man har noll nytta av i sitt yrkesutövande.

Just de bakvända ekonomiska incitamenten för institutioner kan man inte nog poängtera. Om en institution höjer kraven leder det till fler underkända, vilket slår direkt mot institutionens ersättning (HÅP). Kombinera detta med skenande hyror från monopolföretaget Akademiska Hus och du får en situation där universitetslärare bokstavligt talat riskerar sitt jobb om de höjer kraven på studenter.

Det är litegrann som om läkare skulle få ersättning utifrån hur många de friskförklarar, eller åklagare skulle få ersättning utifrån hur många ärenden de avskriver. Helt vrickade incitament.

Hjälp! Detta är mycket allvarligt. Kan de tillsammans skriva ett brev till regeringen, universiteten och läkar- och vårdförbundet?

I den här tråden fanns onekligen en imponerande blandning av insikter och åsikter.
Som någon tidigare skrivit så har GU kritiserats sedan mycket lång tid tillbaka (> 15 år) för knepigheter vad gäller hur man prioriterar den kunskap en nybakad syster ska besitta. GU har näsan i vädret och utbildar "forskare" och har ett starkt fokus på lull-lull i form av intersektionalitet, hållbar utveckling, vetenskaplig metodik och så vidare. Egentligen kanske inte fel, men det synes tyvärr ske på bekostnad av färdigheter och förmågor som är tämligen grundläggande i sjuksköterskeyrket. Jag känner personligen till ett antal som har ifrågasatt varför det läggs mer tid på genusteorier än, exempelvis, sårvård (som med någon slags rimlighet torde rendera mer uppmärksamhet - på en grundutbildning).

Den som verkligen vill få ont i magen kan söka efter såväl C- som D-uppsatser inom omvårdnad i offentliga databaser.

Som jag fått till mig så resulterar i stort sett allt ifrågasättande av utbildningens innehåll i standardsvaret att "det där lär du dig när du börjar jobba på avdelning". Det är till och med så illa att den enskilt största, och ofta första, arbetsgivaren Sahlgrenska sjukhuset har infört ett "basår" där nygräddade sköterskor ska rotera IGEN inom olika specialiteter, varvat med föreläsningar. I sig inget dåligt, tvärtom, men säger ändå en hel del om hur redo arbetsgivaren tycker att den nyutbildade syrran egentligen är... I praktiken alltså ett FJÄRDE år på vad som redan nu är en på tok för lång utbildning. Denna gång dessutom uteslutande på skattebetalarnas bekostnad. Sjukt, och extremt märkligt att ingen vågar påpeka det orimliga i detta.

I mitt huvud kan jag inte se annat än att det vore rimligt att återföra sjuksköterskeutbildningen till yrkeshögskola med möjlighet att läsa ytterligare ett år av vetenskapsteori och uppsatsskrivande - om det är någon slags forskning systern är intresserad av. Eller, våga tänka tanken, ägna alla tre år åt sådant som är på riktigt relevant och yrkesförberedande.

Ingen skugga ska dock fall över sjuksköterskekollegor som, mot alla odds, inte tappar sugen och ändå
stannar i yrket och lär sig genom sina misstag eller egen förkovran!

Det främsta argumentet för all denna forskningsinriktning och "akademiska ambitioner" förklaras med att det är ett försök att höja statusen på yrket och därmed lön och möjlighet till någon slags karriär. Resultatet misstänker jag själv nog är precis tvärtom. Man examinerar sköterskor som är så pass osäkra på sig själva, yrkesrollen och den kompetens som förväntas - att man accepterar regionernas kartellbildningen och går med på låga ingångslöner som följer dem livet ut.

/FF