Ett sista rop på hjälp

Jag har redan legat inne två gånger. Det hjälper inte jättemycket. Efter andre gången lät de mig bli utskriven med ”en tid i handen” hos öppenvården. Jag tyckte det lät bra och det kändes som jag kunde få hjälp fortare, men det visade sig bara vara ett sätt att få mig hålla käften en tag till. Jag fick sitta i en rum med någon skötare i någon kvart som i princip bara frågade mig om jag ville ta mitt liv eller inte, och sen var det åter väntetid i ett halvår eller vad fan det nu blir. Kände mig helt grundlurad.

Och dina problem med alkohol och droger. Är dom fortfarande aktiva?

Flytta till en liten stad. Exempelvis Trollhättan eller Växjö. Börja studera. Sök CSN. Gör aktiviteter. Skaffa nya vänner.

Livet har mycket att erbjuda och du är bara 19 år.

Finns så mycket att se och du kommer ta dig igenom ditt mörka kapitel.

Kan du sätta ord på vad som ger dig ångest och panik? Är det rädsla för arbetslöshet?

Ta blancolån på flera hundratusentals kr, flytta till ett fattigt land som Venezuela, knulla perfekta 18 åringar, ät på goda restauranger, rök massvis med gräs, ta MDMA på de bästa nattklubbarna, var generös mot din omgivning och bo på fina hotell för nån tusenlapp om dagen, det är värt. Du har självklart ingen framtid i massinvandringslandet och som svensk man är man inte attraktiv hos tjejerna, det är utomlands som gäller kompis.

Vart fan ska man ta vägen nu?

Hej! Jag svarar dig i egenskap av läkare.

Det du beskriver är ett mycket allvarligt tillstånd, men också ett känt och behandlingsbart sådant. Paniksyndrom kan efter en första attack utvecklas till ett kontinuerligt stresspåslag där nervsystemet aldrig får gå ner i varv. När det pågår veckor eller månader bryts ofta hela livsstrukturen ner: arbete, ekonomi, självkänsla och framtidstro. Det är inte ett tecken på personlig svaghet eller misslyckande – det är en fysiologisk och psykologisk reaktion som blivit okontrollerad.

De tankar du beskriver kring heroin och att avsluta ditt liv ska tas på största allvar. Kliniskt sett är detta ett tydligt tecken på akut suicidrisk. Det är viktigt att säga: dessa tankar är inte ett rationellt ställningstagande utan ett uttryck för extrem ångest och ett behov av att få slut på lidandet. De ska mötas med vård, inte med ensam väntan.

Du ska inte sitta ensam i en kö i flera månader i det här läget. Paniksyndrom i kombination med suicidtankar är skäl för akut bedömning. Du kan och bör vända dig till psykiatrisk akutmottagning, närakut eller vårdcentral för omedelbar vidare remiss – även om du redan står i kö. Vid upplevd akut fara ska 112 kontaktas.

När det gäller ekonomin: när någon står utan inkomst på grund av sjukdom finns möjlighet till akut stöd via socialtjänsten. Det är en del av samhällets skyddsnät och något vården ofta kan hjälpa till att initiera.

Det kan vara svårt att tro just nu, men jag vill vara tydlig: detta tillstånd är inte permanent. Med rätt behandling – ofta en kombination av samtalsbehandling, ibland läkemedel och praktiskt stöd – blir många med paniksyndrom avsevärt bättre. Vissa helt friska. Även de som haft mycket svåra symtom.

Du är ung, och ditt liv är inte definierat av hur det ser ut just nu. Men du behöver hjälp nu, inte senare.

Vänta inte i kö i det här läget. Sök akut psykiatrisk bedömning och säg exakt hur illa det är.

Du ska inte behöva bära detta ensam. Hjälp finns, och den ska sättas in nu.