Varför vill psyksjuka jobba med psyksjukdomar?

Jag undrar vad ni har för teorier om att många som har psykisk sjukdom, vill efter behandling gärna själva med psykvård? Att vore det inte en självinsikt att kunna erkänna "Nej, jag som själv genomgått det är inte lämpad för tjänsten". Jag tänker på risken för återfall vid missbruk, risken att bli "triggad" som ätstörd etc.

Men jag tycker ovanligt ofta att t.ex. f.d. missbrukare tänker att de kunde platsa som personal inom LVM och att ätstörda gärna vill bli "empatiska psykiatrivårdbiträden".

Att jag jämför med förkylningsvirus. Folk börjar slarva, snyter sig och hostar utan respekt för andra, andas en medresenär på pendeln i ansiktet för att sedan dra in snor genom näsan. Att där har det ju visat sig att förkylningsvirus påverkar hjärnan, och vill att personen med virus ska smitta fler. Så det handlar inte om, som man förr trodde, att förkylda blir trötta och då "tappar det". Särskilt som det är främst nyförkylda som idkar smittsamma beteenden.

Att kan det vara samma inom psykiska sjukdomar? Att något i hjärnan gör att missbrukaren, oavsett om det gäller alkohol, narkotika eller mat, lätt anser sig vara EXPERT inom omårdet, enkom för att den genomlidit åkomman? Att den psykiska åkomman vill inte bli botad utan snarare och hellre sprida sig? Är en del psykiska åkommor virusbesläktade?

Ja, för jag har aldrig hört folk som drabbats av benbrott eller magkirurgi automatiskt anse sig vara bättre vetande, enkom för att de genomgått upplevelsen? Detsamma gäller hjärtsjuka. Att dessa kan tipsa lite, men inte drabbas de enkom därför av LUST att jobba inom det de drabbats av? Snarare kanske de går hem och känner samvete att skänka pengar till sin sjukdoms forskning.

Vad tror ni? Är vissa psykiska sjukdomar som virus?

Samt varför vill så många med genomgången psykiatrisk ohälsa jobba med det, helst strax efter att de själva blev friskförklarade?

Den psyksjukes sätt att "komma upp sig" (göra karriär) är att få bli den som sätter andra i spännbälte, istället för att ligga där själv

Jag undrar vad ni har för teorier om att många som har psykisk sjukdom, vill efter behandling gärna själva med psykvård? Att vore det inte en självinsikt att kunna erkänna "Nej, jag som själv genomgått det är inte lämpad för tjänsten". Jag tänker på risken för återfall vid missbruk, risken att bli "triggad" som ätstörd etc.

Men jag tycker ovanligt ofta att t.ex. f.d. missbrukare tänker att de kunde platsa som personal inom LVM och att ätstörda gärna vill bli "empatiska psykiatrivårdbiträden".

Att jag jämför med förkylningsvirus. Folk börjar slarva, snyter sig och hostar utan respekt för andra, andas en medresenär på pendeln i ansiktet för att sedan dra in snor genom näsan. Att där har det ju visat sig att förkylningsvirus påverkar hjärnan, och vill att personen med virus ska smitta fler. Så det handlar inte om, som man förr trodde, att förkylda blir trötta och då "tappar det". Särskilt som det är främst nyförkylda som idkar smittsamma beteenden.

Att kan det vara samma inom psykiska sjukdomar? Att något i hjärnan gör att missbrukaren, oavsett om det gäller alkohol, narkotika eller mat, lätt anser sig vara EXPERT inom omårdet, enkom för att den genomlidit åkomman? Att den psykiska åkomman vill inte bli botad utan snarare och hellre sprida sig? Är en del psykiska åkommor virusbesläktade?

Ja, för jag har aldrig hört folk som drabbats av benbrott eller magkirurgi automatiskt anse sig vara bättre vetande, enkom för att de genomgått upplevelsen? Detsamma gäller hjärtsjuka. Att dessa kan tipsa lite, men inte drabbas de enkom därför av LUST att jobba inom det de drabbats av? Snarare kanske de går hem och känner samvete att skänka pengar till sin sjukdoms forskning.

Vad tror ni? Är vissa psykiska sjukdomar som virus?

Samt varför vill så många med genomgången psykiatrisk ohälsa jobba med det, helst strax efter att de själva blev friskförklarade?

Nej det är de inte och att hjälpa andra när man själv blivit frisk tycker jag är jättebra för då vet man vad man talar om.