Varför vill psyksjuka jobba med psyksjukdomar?

Jag undrar vad ni har för teorier om att många som har psykisk sjukdom, vill efter behandling gärna själva med psykvård? Att vore det inte en självinsikt att kunna erkänna "Nej, jag som själv genomgått det är inte lämpad för tjänsten". Jag tänker på risken för återfall vid missbruk, risken att bli "triggad" som ätstörd etc.

Men jag tycker ovanligt ofta att t.ex. f.d. missbrukare tänker att de kunde platsa som personal inom LVM och att ätstörda gärna vill bli "empatiska psykiatrivårdbiträden".

Att jag jämför med förkylningsvirus. Folk börjar slarva, snyter sig och hostar utan respekt för andra, andas en medresenär på pendeln i ansiktet för att sedan dra in snor genom näsan. Att där har det ju visat sig att förkylningsvirus påverkar hjärnan, och vill att personen med virus ska smitta fler. Så det handlar inte om, som man förr trodde, att förkylda blir trötta och då "tappar det". Särskilt som det är främst nyförkylda som idkar smittsamma beteenden.

Att kan det vara samma inom psykiska sjukdomar? Att något i hjärnan gör att missbrukaren, oavsett om det gäller alkohol, narkotika eller mat, lätt anser sig vara EXPERT inom omårdet, enkom för att den genomlidit åkomman? Att den psykiska åkomman vill inte bli botad utan snarare och hellre sprida sig? Är en del psykiska åkommor virusbesläktade?

Ja, för jag har aldrig hört folk som drabbats av benbrott eller magkirurgi automatiskt anse sig vara bättre vetande, enkom för att de genomgått upplevelsen? Detsamma gäller hjärtsjuka. Att dessa kan tipsa lite, men inte drabbas de enkom därför av LUST att jobba inom det de drabbats av? Snarare kanske de går hem och känner samvete att skänka pengar till sin sjukdoms forskning.

Vad tror ni? Är vissa psykiska sjukdomar som virus?

Samt varför vill så många med genomgången psykiatrisk ohälsa jobba med det, helst strax efter att de själva blev friskförklarade?

Nej det är de inte och att hjälpa andra när man själv blivit frisk tycker jag är jättebra för då vet man vad man talar om.

Jag håller med.

Egen erfarenhet av psykisk ohälsa, och en förhoppningsvis positiv erfarenhet av att bli hjälp av vården, är ju en utmärkt grund för att själv jobba med att hjälpa andra.

Så är det faktiskt.

Sedan är nykterheten (och kanske psykisk hälsa i allmänhet) en färskvara. Om man jobbar med andra som kämpar med sådant man själv tagit sig igenom, så tror jag att risken för återfall snarare minskar. Detta eftersom man blir påmind ofta om vart man själv har varit i livet. Jätteviktigt.

När jag brottades med mitt alkoholmissbruk fick jag jättemycket fina tips från sjuksköterskor, läkare och psykologer. De hade en enorm vetskap om problematiken. Men det märks ändå alltid om någon själv aldrig varit fast i ett missbruk. Man kan inte förstå det fullt ut förrän man själv varit där. Och det är inget konstigt med det, så är det med mycket i livet. Man måste helt enkelt "gå en mil i någon annans skor" när det gäller en del erfarenheter.

Edit: Kan lägga till en lite rolig anekdot. Var med på en form av "gruppterapi" på beroendemottagningen och bland det första sköterskan som håller i det säger är: "Det är ju ni som är experter på missbruk."

Maken till nonsens.

Vet du på allvar inte svaret på din egen fråga? Jösses

Dom känner väl självklart extra empati för människor med samma psykiska besvär som dom själva gått igenom då dom kan föreställa sig mycket bättre än andra hur personens lidande urartar sig.

Sen besitter dom erfarenheten som dom vill få användning av genom att hjälpa andra. En hjärtsjuk person behöver inte direkt psykologisk vägledning så jag förstår inte hur du kan jämföra dessa.

Låter som att du är avundsjuk på människor som åstadkommit något stort i sina liv.

All erfarenhet som nyttjas till det bättre är välkommet.

Det beror på två saker.
- dels hjälper man sig själv genom att hjälpa andra. det är som när du håller en utbildning internt så blir du själv påverkad av dina förberedelser, genomförandet och reaktionerna av mottagarna.
- dels är man bra på att hjälpa, ta de som har alkoholproblem t ex.
95%, min gissning, får tillräcklig hjälp av mediciner, vuxenpsykiatrin, kriminalvården och olika straff/konsekvenser.
För 5% spelar detta ingen roll och en välutbildad alkoholterapeut har svårt att nå fram till en del i denna gravt alkoholiserade grupp.
Där kan upplevelsen av att få prata med en gelik ha avgörande kraft

Jag håller med dig, det är intressant frågeställning.

Jag känner själv en psykisk störd som till och med låg inne och skulle få elshocker, sen kom hon ur det och gick massa utbidlningar för att kunna jobba med just psykstörda.

Tror det är nån slags MAKT att dom vill vara "över " de övriga psyksjuka.
Få gå med sina vita tofflor och ha passer-kortet ut ur avdelningen, som alla suktar efter. Få leka gud helt enkelt, inom ett område dom känner till.

som Jack Nickolsen sa i Gökboet, nånting om att den trasiga maskinen inte vet att den är trasig

Den psyksjukes sätt att "komma upp sig" (göra karriär) är att få bli den som sätter andra i spännbälte, istället för att ligga där själv

Tsssss

Det är bara för att få verka "duktig"

så alla alkisar ska se upp till dem , att oooo dom har klarat det

100%

Men fd rökare brukar ju hata rökare när de slutat.

Hur ofta ser du fd rökare som söker sig till aktiva rökare för att dadda med dem?
Fd rökare ser snarare ner på rökare

Om man "vill jobba med psyksjuka eller alkisar" efter man blivit frisk, är för att man fortfarande har kvar en fot och romantiserar livsstilen