Väldigt lite av diskussionen rör kristen teologi, trots att det är just där ärkebiskopen för sin argumentation.
Om man skalar bort samtidspolitiken och i stället läser Bibeln textnära blir bilden ganska tydlig och samtidigt mer besvärlig för alla sidor.
I Nya testamentet finns ingen idé om nationen som teologisk storhet. Tvärtom återkommer gång på gång tanken att den kristnes primära lojalitet inte är etnisk, nationell eller politisk.
”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
(Gal 3:28)
Det innebär inte att folk, språk och kulturer förnekas, men de görs sekundära. Jesus identifierar sig aldrig som ”
god jude” i politisk mening, än mindre som försvarare av Israels nationella suveränitet gentemot Rom, trots att han verkar inom ett judiskt folk med stark nationell och religiös självförståelse. När han tillfrågas om skatt till kejsaren svarar han just genom att vägra göra religion till politik:
”Ge kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud.”
(Matt 22:21, se även Mark 12:17, Luk 20:25)
Den tidiga kyrkan tog detta på stort allvar. De första kristna anklagades ofta för illojalitet eftersom de vägrade tillbe staten, kejsaren eller folkets gudar. Samtidigt uppmanas de uttryckligen att
be för överheten, inte att dyrka den:
”Jag uppmanar er därför […] att be böner, åkallan och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla i ledande ställning.”
(1 Tim 2:1–2)
Formuleringen ”
Vi ber för kejsaren, inte till kejsaren” är alltså
inte ett bibelcitat, utan en tidig kyrklig sammanfattning (bl.a. hos
Tertullianus) av denna hållning: lojalitet i bön men inte i tillbedjan.
Samtidigt finns det inget stöd för föreställningen att kristendomen skulle vara pacifistisk till självutplåning. Paulus skriver tvärtom tydligt om statens våldsmonopol:
”Överheten bär inte svärdet förgäves.”
(Rom 13:4)
Augustinus utvecklar detta senare i läran om det
rättfärdiga kriget. Kyrkan har alltså aldrig förnekat behovet av gränser, lag och försvar.
Det är just här spänningen uppstår:
kristendomen accepterar staten men vägrar göra staten helig.
I det ljuset bör kritiken mot ”
kristen nationalism” förstås. Inte som ett försvar för gränslöshet eller naivitet, utan som ett avståndstagande från att använda Gud som legitimering för nationell identitet eller maktpolitik.
”Mitt rike är inte av denna världen.”
(Joh 18:36)