Högkänslighet: tillgång, hinder eller feltolkning?

Jag funderar på att starta en diskussion om högkänslighet, men vill göra det utan floskler eller självhjälpsretorik.

Jag är själv både högkänslig och introvert. För mig handlar det inte om att vara ”skör”, utan om att ta in mer ljud, stämningar, konflikter, outtalade saker. Det gör att sociala sammanhang ofta tar mycket energi, även när de i sig är trevliga.

Samtidigt upplever jag att begreppet högkänslighet ofta avfärdas: som en ursäkt, ett modeord eller ett sätt att slippa anpassa sig. Och ibland undrar jag själv var gränsen går.

Det jag är nyfiken på är:
– Hur upplever ni som känner igen er i detta?
– Har högkänslighet varit mer en tillgång eller ett hinder?
– Och för er som är skeptiska: vad är det ni tycker skaver med begreppet?

Jag är inte ute efter bekräftelse eller diagnoser, utan ett ärligt resonemang om hur olika personlighetsdrag faktiskt fungerar i praktiken.

Jag är nog högkänslig, vilket fört med sig att jag är en jobbig typ; både för andra och för mig själv.
Kinkig, omständig.

Jag kan inte sitta så, ha volymen si, ha verktygen i DEN ordningen utan åt samma håll allihop.

Känslig för färgkombinationer, kan må fysiskt illa av "fel" kombinationer, och omvänt; kan få "spätt" när jag ser en utsökt färgkombination.
Eller en intressant konstruktion.

Jag blir irriterad av trams, jargong och högljuddhet.

Så.
Jag är en jobbig djävel.

Det är en enorm tillgång skulle jag säga, man känner saker på djupet, upplever allt väldigt starkt, uppfattar blixtsnabbt sånt många inte ens märker, hur andra mår framför allt. Men även potentiella farliga situationer, i trafiken t.ex. faktiskt. Skulle inte vilja vara utan den förmågan, men baksidan är ju att det är slitsamt och stressande många gånger, all den här medvetenheten skapar ju otrygghet. Och man orkar inte vara så social som man egentligen skulle vilja.

Jag tycker det där är en ovanligt ärlig beskrivning.

Det intressanta är att mycket av det du beskriver inte handlar om ”känslor” i vardaglig mening, utan om perception och ordning, hur saker känns rätt eller fel i kroppen och huvudet.

Jag känner igen mycket: ljud, tempo, jargong, oordning. Inte som något dramatiskt, utan som ett ständigt brus som tar energi. Och ja, det gör en ibland kinkig, omständig och… jobbig.

Samtidigt finns det en baksida av att kalla sig ”jobbig djävel”: det blir lätt som om felet alltid ligger hos en själv, snarare än i miljöer som är byggda för helt andra sätt att fungera.

Jag undrar ibland om högkänslighet inte är mindre ett personlighetsproblem och mer en dålig matchning mot ett högljutt, slarvigt och ironiskt samhälle.

Frågan är väl: hade du varit lika ”jobbig” i en miljö som var lugnare, tydligare och mer genomtänkt eller är det just friktionen som gör det så påfrestande?

Jag håller med om mycket av det du skriver, särskilt det där med att uppfatta sådant andra missar stämningar, skiften, risker. Det är svårt att förklara för någon som inte upplever det.

Samtidigt tycker jag det är viktigt att inte romantisera det för mycket. För det är ingen gratis förmåga. Den där medvetenheten innebär också att man sällan får vila från intryck, och som du skriver leder det lätt till stress och otrygghet.

För mig är högkänslighet varken en superkraft eller en brist, utan mer som ett nervsystem med hög upplösning. Fantastiskt i rätt miljö, rätt sammanhang men väldigt slitsamt i fel.

Och just det du nämner om social ork är nog centralt. Det handlar inte om ovilja, utan om kostnad. Man vill ofta mer än man faktiskt orkar.

Exakt såhär känner jag mig.

Det är synd att det inte har pratats om högkänslighet tidigare.
För mig hade det gjort en sådan skillnad i mitt mående under uppväxten. Jag hade haft mer ”koll” på mig själv istället för att hela tiden försöka passa in, men aldrig någonsin lyckats.

Just det här med att social interaktion tar så mycket energi, hur viktigt det är att förstå och inte bara köra på och gå emot sig själv då det har fått en att köra slut på sig själv.

Jag tycker det är jobbigt att inte veta hur jag känner från dag till dag. Jag kan ha jättemycket ork en dag och nästa dag är jag helt slut mentalt. Beroende på hur mycket människor jag har integrerat med och hur mycket intryck jag har exponerats för.

Jag kan aldrig någonsin styra detta, framförallt inte sedan jag fick barn, det har tagit mycket energi på mig.
Jag tror att vi blir mer och mer högkänsliga av vårt digitala liv där vi alltid är tillgängliga. Vi kan aldrig stänga av utan vi har våra känselspröt ute hela, hela tiden. Jag kan känna att det blir kortslutning snabbt med för mycket intryck.

Jag klarar inte av att ha sociala medier tex.

Det är tvivelsutan friktionen.
I en lågmäld och estetiskt tilltalande miljö känner jag mig avspänd och öppen.
Omvänt det omvända.

Egentligen tror jag att det gäller alla, i varierande grad.

Ja, och där tycker jag du sätter fingret på något viktigt.

Jag tror också att det gäller alla i någon grad skillnaden är kanske hur tydlig effekten blir. För vissa är friktionen ett svagt obehag man kan skaka av sig. För andra slår den direkt i kroppen och tar energi på ett sätt som inte går att ignorera.

I en lågmäld, genomtänkt miljö blir man inte bara lugnare man fungerar bättre. Tänker klarare, blir öppnare, mindre defensiv. Det säger något om att det inte bara handlar om ”känslighet”, utan om hur nervsystem reagerar på belastning.

Kanske är högkänslighet inte ett avvikande drag i sig, utan ett mer extremt utslag av något väldigt mänskligt: att vi alla påverkas av miljö, tempo och estetik men inte på samma nivå, och inte med samma marginaler.

Frågan blir väl var gränsen går, när är det rimligt att se det som en individuell känslighet, och när är det faktiskt miljöer som är onödigt belastande?

I mitt yrkesliv har det gagnat mig skulle jag säga. Jag har blivit, min introverta sida till trots, en social kameleont och kan prata med de flesta.
Jag upplever nästan alltid ömsesidig förståelse (rapport är ett bättre ord men de flesta vet inte vad det är när man skriver det). Detta pga att jag kan läsa personen och kan justera mitt tal och mina ord efter den. Det sker automatiskt och inget jag tänker så mycket på.

När jag först förstod att jag var högkänslig så tyckte jag det var bra att veta. Nu har jag kommit till en punkt där jag tränat bort mycket av de egenskaper som är förknippat med högkänslighet. Jag har dock fortfarande problem med utmattning efter viktiga möten eller vid större bullriga tillställningar.

Högkänslighet är för övrigt en usel benämning vilket blir tydligt när ts nämner ”skör”. Det är en felöversättning anser jag. High sensitivity skulle snarare vara högintagande, eller finkalibrerad för det är ju intryck som man är bättre på att läsa. Inte att man är skörare.

Fp

Det där var fint beskrivet, tycker jag särskilt hur du sätter ord på den där automatiska anpassningen. ”Social kameleont” är träffande, och jag känner igen mycket i att det sker utan att man egentligen väljer det.

Jag håller också med om att ”högkänslig” är en olycklig benämning. När jag använde ordet ”skör” var det just för att det ofta används i debatten, inte för att jag själv tycker att det fångar vad det handlar om. Som du skriver är det snarare fråga om ett finjusterat sätt att ta in intryck, inte brist på tålighet.

Det jag fastnade för mest var ändå att du beskriver hur du tränat bort delar av det men att kostnaden i form av utmattning finns kvar. Det väcker frågan om man verkligen tränar bort känsligheten, eller om man snarare lär sig att maskera och kompensera för den.

På kort sikt kan det vara väldigt funktionellt, särskilt i yrkeslivet. Men jag undrar ibland vad det gör med en i längden, när förmågan att läsa av och anpassa sig alltid är påslagen.