Ni som känner meningslöshet eller tomhet eller självmordstankar

Jag vill jättegärna höra vad ni tror det kan bero på, att du känner meningslöshet eller tomhet.

Jag funderar på orsakerna till detta. Och vad man kan göra åt det. Funderar ofta över mening. Vad som ger oss mening, eller en känsla av att leva ett meningsfullt liv.

Jag funderar över varför man känner meningslöshet eller tomhet, och nyfiken på era livssituationer. Jag funderar över hur man skulle kunna ställa saker till rätta i ett liv som upplever meningslöshet.


Så varför tror du att människor upplever meningslöshet?

Det går upp och ner.
Ofta går man genom dalarna, men ibland är man på bergstoppar också.

Jag tycker livet känns ganska tomt nu, eftersom jag inte orkar göra mycket saker. Jag försöker återhämta mig från flera sjukdomar så mycket det går. Men det är inte min svaga punkt. Jag klarar av tristess. Bara jag får lite lite kraft kan jag roa mig. Klart att det känns jobbigt men samtidigt tror jag andra lider svårare av detta.

Jag är mer känslig för ångest, har jag mycket sådant så känns allt extremt jobbigt, särskilt om den inte släpper vad man än gör. Jag känner att ångestpåslag börjar bryta igenom min medicinering. Fy fan. Men det kan bli så när man inte orkar vara aktiv, då kan ångest dyka på en. Så kanske indirekt det beror på min fysiska hälsa.

Samtidigt så har jag inte alls samma tankar som när jag var ung. Det beror nog på att åren går så fort och man kommer ändå dö snart.

Finns en korrelation mellan uppgångarna och knark. Som bör studeras.

Men ibland är det toppar ändå. Det är bra.

Tror att tomhet beror på en oförmåga att förverkliga sig själv. Att våga tro på sina absurda drivkrafter.

En kombination av att bli arbetslös och att nära släktingar och vänner dör i samma veva. Det ger en jävla fin portion av det du undrar.

Jag tror att det för min egen del har mycket att göra med en känsla av ensamhet. Jag avskyr att det är ett ständigt projekt att få till umgänge med vänner, att man alltid behöver planera och organisera för att allas vardagspussel ska gå ihop. (Hur har vi ens lyckats skapa ett samhälle där vardagen och hela existensen känns som ett omöjligt pussel?)

Haha, det kan vara en lösning! Svårigheten där är väl att många av mina vänner har egna familjer eller jobbar skift, så det är svårt att få till även kravlöst umgänge i praktiken. Och att alla är så jäkla trötta och slitna att de knappt orkar höra av sig eller svara när man själv hör av sig (och till det är jag säkert lika skyldig själv). Jag blir mer och mer sugen på att leva i något slags kollektivby med mina vänner. Det vore toppen att ha alla i närheten utan att för den sakens skull bo i samma hus

Tycker att du tänker sunt. Förhoppningsvis kan våra liv ändras

Meningslösheten bygger just på att livet är meningslöst. Man bara föds, tar sig genom livet som innehåller lidande, sorg, våld, sjukdomar, olyckor osv. tills man slutligen dör och allt försvinner. Det betyder naturligtvis inte att man ska bli en nihilist som ständigt deppar över detta faktum, utan man kan sysselsätta sig med något som ger lycka för stunden. Så länge man har det någorlunda gott ställt ekonomisk och någorlunda frisk, så finns det ingen orsak att genast avsluta livet, utan man kan njuta av något för att tillfälligt komma bort från allt lidande. När man sakta börjar få sämre hälsa, blir för gammal eller annars hamnar i misär, så är självmord helt rationellt och dessutom den ultimata självbestämmanderätten. Det värsta jag kan tänka mig är att bli ett paket på någon vårdinrättning.

Det är jag övertygad om (just idag i alla fall), även om det känns svårt och motigt att få till förändring ibland. Man får göra så gott det går helt enkelt.

Hoppas mitt skeva sätt att tänka och slänga fram ”bli mer wt” kan hjälpa på sikt